Ni alltså…

5 years ago

Åh herrejäklar, det var en månad sen jag skrev! Var tar dagarna vägen egentligen, snacka om att hålet där sanden rinner ner genom timglasen har fött fyra barn, det går snabbt liksom. Fick faktiskt lite, ska inte kalla det åldersnojja, men någon slags nojja över att allt går lite väl snabbt när Jack upptäckte sin första lösa tand här om dagen.

Men nu har jag i alla fall suttit med datorn i knät i en evighet. Ligger i soffan med Bruno tvärs över min mage, och han har liksom med sitt huvud i mitt vänstra armveck, fast med ansiktet nedåt. Han snarkar dock så det är ingen fara med honom, han lever, men det gör det lite svårt att skriva.

Men jag har surfat runt lite, försöker sortera bilder, och gör allt annat man kan göra med en dator i knät, än att skriva det här inlägget. Vet ni varför? Jo, för det känns som jag ska skriva ett kärleksbrev.

Till er.

Börja inte skruva på er nu och tyck att det här kommer bli jobbigt och pinsamt, jag ska försöka göra det snyggt.

Och ja, jag vet att risken med det här kan vara att ni ser mig som den där lite för överförfriskade bruden, som står inne på tjejtoaletten på något uteställe och målar läppstift långsamt, långsamt, och lite utanför munnen. För att sedan backa ett halvt steg och kisa med ena ögat medan hon ser sig i spegeln, och kanske kommer det en liten hick. Sedan väser hon med feströkar-andedräkt till den nya väninnan/arbetskompisen/pojkvännens kompis nya tjej/ chefen/eller helt enkelt vakten som kommit in för att det har blivit en sån jäkla lång toakö, att;” faaan, jag gillar dig! Alltså på riktigt, ja gillar dig. DUU e en sån man gillajj…” 

Men då får ni tycka att jag är den bruden, för tro migjag är den bruden. Skäms inte ens.

Ni alltså…

– JAGILLA’DEJH!

Jag tror det jag försöker förklara utan att det ska låta så jäkla fånigt är att det betyder så himla mycket att ni läser, och att ni är så otroligt snälla. Hur ni bjuder till och delar med er och är så jäkla generösa med pepp, kärlek och råd. (Och så vidskeplig som jag är så tror jag i för sig  att bara för att jag skriver så här så kommer ni sluta läsa och kommentera, så nu spottar tre gånger över vänstra axeln, (sorry Bruno)).

Men det känns nästan som om att jag har bytt ut alla de älskade, fantastiska sjuksköterskekvinnorna som jag hade förmånen att få jobba med och Södersjukhuset, mot er som läser.

Ni alltså…

Åh på tal om åldersnojja; mognad, visdom och en käklinje som glider samman med halsen… Embrace it!

Men en av det bästa sakerna med att ha jobbat på en kvinnodominerad arbetsplats är just att det är kvinnor där. Det var så fint att komma in på morgonen i omklädningsrummet och där alla extramammor och systrar trängs, med sina underbara värkande kvinnokroppar.

Och alla de gånger när de med bara en blick såg att man att man behövde en arm runt sina axlar och en kram med sina trygga tunga arbetarhänder. Händer som har torkat tårar utan handskar, som har tröstat och som har räddat liv. Och hon bara tyst förstår. För hon vet. För hon har levt. Hon vet hur det är att vara 22 år och råkar ge ut sin själ till någon snubbe som inte tog emot den. Och de hade vetat hur det är att vara 34 år och ha en vattenläcka i källaren. Eller hur otroligt länge en tvååring kan vara förkyld. Och nu är det liksom ni som vet. Ni som ger tips på hur man avzombifierar barn när det gäller Ipad, eller skriver peppande att ni också upplevde hjärntröttheten i små barnsåren men att det blir bättre. Och jag vill typ fråga er om allt! Typ varför har jag fått en sån jäkla konstig koloni med finnar på ena sidan av hakan som har varit där typ en månad och vägrar försvinna! Får bita mig i knogen för att inte ta en bild och lägga ut.

Ni alltså…

Med kolonin bortvänd från kameran. 

Och nu när jag börjar tänka på sjuksköterskor igen så kom jag ju på att jag fick ju två frågor som handlade om min utbildning när jag skrev det här inlägget, (som för övrigt gick sådär att svara på, fy fan vad dålig jag är ibland.)

Hej! Tack för kloka och bra ord. Spännande att följa dig & er i allt som händer!
Undrar massor om din utbildning till sjuksköterska. Hur började det? Vad var bra/dåligt? Vad har du för erfarenheter? Vill du jobba inom vården någon gång i framtiden?
Xx

Undrar lite av samma sak. Börjar själv själv studera till ssk i höst (utan övertygelsen att det är mitt ”kall”) och vill gärna höra dina tankar angående ditt yrkesval och hur du ser på din framtid.
I övrigt, älsk på din blogg <3

Ni alltså…

Jag på toan på Sös med Jack i magen, skickade den här bilden till Johan som bodde i New York. 

Det började faktiskt med att jag ville bli gymnasielärare för jag ville jobba med ungdomar på något sätt. Men sedan började jag tänka tillbaka till något av alla mina besök på Farstas ungdomsmottagning där jag hade vägarna förbi ett par gånger som ung. Där fick jag träffa en barnmorska som säkert hette Eva, som jag minns var just så där urmoderlig och varm, och jag kände att det är ju barnmorska jag vill bli! Jag vill sitta där på en mottagning där det doftar hormoner i väntrummet,  och ta emot vilsna ungdomar med blossande kinder som vill ha gratis kondomer eller göra klamydiatest.

Och för att kunna göra det så måste jag bli sjuksköterska först. Men under utbildningens gång så kom jag fram till att jag absolut inte vill förlösa barn, det kändes alldeles för läskigt. Hands up till alla barnmorskor där ute, fan vad grymma ni är. Och jag kom även fram till att jag inte vill jobba på sjukhus på avdelning, alltså som allmän sjuksyrra, jag trivdes aldrig där. Så jag började tvivla på om jag hade valt rätt utbildning. Men sen när jag gjorde praktik på Kalmars länssjukhus ortopediska avdelning, så fick jag vara med på operation en dag, och jag fick se en höftplastik. Där någonstans, i den handspritsdoftande, kalla omgivningen hittade jag hem. Det var som om den sterila arbetsmiljön gifte sig med mitt privata röriga jag och jag fattade att det är ju operationssjuksköterska jag vill bli! Så då pluggade jag ett extra år för att bli specialistsjuksköterska inom operationssjuksvård. Jag jobbade även som sjuksköterska på ett demensboende ett kort tag vilket också var helt fantastiskt, älskade att jobba med gamla.

Ni alltså…

Jag hann bara jobba tre år på operation innan jag födde barn, så nu har det har liksom gått fler år som jag inte jobbat än faktiskt antal år som jag jobbade. Så nu känns det inte som om det knappt gills längre. Jag kan så klart sakna vissa delar, men jag känner inte att jag sörjer, om ni förstår vad jag menar. Jag tänker tillbaka på den tiden med kärlek i minnet, men utan längtan tillbaka liksom. Men så många frågar mig om jag vill gå tillbaka till sjukvården, och helt ärligt vet jag inte. Försöker nog acceptera för mig själv att det är okej att inte vilja det. Att våga tro på att det finns andra saker som jag skulle kunna tycka vara kul och som jag skulle kunna vara bra på. Och acceptera att allt inte behöver vara skrivet i sten, att jag faktiskt får ändra mig om fem eller kanske till och med 10 år.

Hoppas att detta gav lite svar på frågorna, och om man inte känner att det är ett kall så finns det så många olika inriktningar och vägar man kan gå inom sjuksköterskeyrket, så förhoppningsvis hittar du rätt.

Eftersom det tar så jäkla lång tid för mig att få ut ett inlägg så hinner det hända så mycket. Jag har till exempel varit hemma i Stockholm med bara Bruno! Plus att jag hade bröllopsdag i torsdags, och Johan också. Fem år, träbröllop. Det har jag aldrig haft förr. ❤️

Ni alltså…

Älskar dig Bo Johan Renck. 

Ni alltså…

❤️

C · 5 years ago
Mäh! Tack för DIG som liksom smög in i bloggvärlden och påminde mig om vilken slags bloggar jag vill läsa. Du är något så unikt som en jordnära (asså, det där ordet...), äkta och BRA människa som jag vill lära känna! Creepy (ännu mer creepy att jag flyttar till NYC i år och typ kommer heja på dig om jag råkar se dig), men du skriver så himla, himla bra och jag vill bara läsa MER! Vad brinner du för i livet? Liksom, vad får dig att gå in i något slags flow och ba ”shit, vad det här är min grej”? DET ska du jobba med. Kram och tack, och tack och kram! Du är fantastisk.

Sarah · 5 years ago
Och en del av oss gamla (nuförtiden) sjuksköterskor på SÖS, även om vi anestesisjuksköterskor bytte om på annat håll, älskar att läsa din blogg. För i mitt numera trebarns-liv är det härligt att någon på andra sidan Atlanten har det ganska likadant. Och man behöver inte alls vara helt säker på att man vill jobba inom vården igen, för den finns där om du vill och tar emot dig med öppna armar. Men om du väljer att inte arbeta med vård igen har du iallafall erfarenheter som berikar och har gjort dig till den du är idag. God Jul!

Johanna · 5 years ago
Alltså. Så fint.”man minns med kärlek i minnet men. Längtar inte tillbaka”. Fint skrivet! Sen vill jag också säga att kolonin på hakan beror på stress troligt. Får man finnar där är set ofta stress/hormoner-som ju är stress...du fattar...kram från en sjuksköterska till en annan!

Mikaela · 5 years ago
Heja dig <3 Älskar ditt sätt att skriva. Fattar inte hur du klarar 4 kids, jag har två och trots att de är underbara är det ibland (ganska ofta) två för många för mig

Malin · 5 years ago
Boken Elin! Du skriver så bra!

Ylva · 5 years ago
Hej! Tack själv!! Kan finnkolonin vara perioral dermatit? (Om du hade visat en bild så hade jag kunnat gissa, men nu kan du googla själv.)

Birgitta · 5 years ago
Din blogg är unik. Uppskattar dina fina och ärliga inlägg som du delar med dig. Önskar en god jul från Berlin!

Leena Börjesdotter · 5 years ago
Elin..... Du ska naturligtvis bli författare, du är ju så begåvad! Skriv, skriv.....

Ida · 5 years ago
❤❤❤

Maja G · 5 years ago
Håller med om att du borde satsa på skrivandet någon gång i framtiden. Du är verkligen begåvad med att kunna uttrycka dig i skrift. Du är både klok och rolig. Den bästa kombinationen! Din blogg är en stor favorit. Även Malin Wollin. Ni två påminner lite om varandra ibland i sättet ni uttrycker er. Måste bara avsluta med att säga att stycket där du skriver om dina gamla sjuksköterskekollegor nästan fick mig att börja gråta. Så fint du beskriver systerskap. Tack!

Katherine · 5 years ago
Äntligen ett nytt inlägg! Din blogg är väl det enda i världen, typ, som skriver under på att "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge". :) God jul!

Moja Adlersson · 5 years ago
Elin, det är så givande att läsa dina betraktelser. Ett tips är att leta upp Madeleine Levys essä från SvD 24/11. Så mycket igenkänning och intressanta tankar kring mammarollen. Fortsätt skriv - när du orkar!

Christine's Stories · 5 years ago
Ja men det var väl på tiden! Hehe. Nädå, du ska inte känna press att blogga bara för att jag inte har något liv just för tillfället, men jag har saknat dina inlägg. Angående ditt före detta yrke så tänker jag att allt har sin tid. Man måste inte jobba med samma sak livet ut. Det är okej att byta bana. Jag är säker på att du kommer hitta din andra grej som du är riktigt grym på!

Linn · 5 years ago
Mmm! Så mysigt att få läsa ett litet inlägg från dig! Kommer INTE sluta läsa! Stor kram!

Lisa · 5 years ago
Som barnmorska och sjuksköterska förstår jag verkligen vilken gemenskap du menar! Man skrattar, gråter, peppar och lever ”nära” varandra och livet. Härligt att du upplever desamma genom bloggen❤️

Frida · 5 years ago
wiiiii uppdatering! och så fina bröllopsbilder! Släppte nästan ifrån mig en tår.

Maria · 5 years ago
Glädje att läsa ditt inlägg. Hoppas ni har en underbar jul. Önskar dig allt gott. Och psst, en dag får du skriva den där boken :)

Anna · 5 years ago
Åh har verkligen längtat efter ett nytt inlägg från dig. Och nu kom det! Tack ❤️ Du skriver så det känns i hjärtat.

Mica · 5 years ago
<3 <3 <3 underbart inlägg, tack!

Åsa · 5 years ago
Du är alltid toksnygg och så himla bra på att skriva och förklara så det känns igen. Älskar din blogg oavsett inlägg och allt det där:-) inspireras av din klädstil den snyggaste 4-barnsmamman jag skådat iaf. Tack för du orkar skriva mellan allt uppskattar det mycket. Kram!

Tiina Heiskanen · 5 years ago
Gott nytt År Elin! Fortsätt att skriva. du gör det bra.

Maria · 5 years ago
Hej Elin, Vi skall till New york i mars med våra 2 barn (4 år och 7 månader). Vi kommer att bo på 1 hotel Brooklyn Bridge. Nu till min fråga, om man älskar god mat men inser att nån fine dining lär det knappast bli denna gång med små barn i följe, var skall man gå? Skulle bli superglad för lite tips från dig :)