Sleep no more

5 years ago

Lets talk about sex baby… Let’s talk about you and me…

Nä, vi ska inte prata om sex. Vi ska snarare prata om dess motsvarighet, nämligen sömn. Sömn och trötthet. Och jag ska försöka att inte klaga på hur trött man är som småbarnsförälder för det är man så… trött på att höra (höhö).

Och det är inte den där vardagströttheten jag menar, den som man känner när man sätter sig i soffan på kvällen efter att man har kört en 63 minuter lång nattning av Max som istället för att försöka sova har gjort sjukt osmidiga kullerbyttor i sängen där hon nästan lyckas krossa både mitt näsben och mina nya glasögon.

Alltså inte den tröttheten som gör att man 9 minuter in filmen Nashville från 1975, som man av någon jäkla anledning har gått med på att lägga sin söndagskväll på, får en knuff i sidan av Johan som undrar om man sover.

Och inte heller den tröttheten som är den som säger, när man väl har fått ovan nämnda brottardrottningen att somna, att har man inte sett den där jäkla filmen på 34 år så kan man väl vänta lite till och istället få somna med oborstade tänder en liten stund tätt intill henne. Den tröttheten vet man ju att den kan var mer eller mindre vissa dagar beroende på hur natten har varit, typ ifall man lyckades eller misslyckades att sätta den enda chansen man har med nässprayen i näsborren på ett sovande barn.

Utan jag menar den tröttheten som ligger som en hinna över hjärnan, konstant. Den hinnan har under fem år spridit sig sakta och trögflytande och lagt sig som en fogmassa i hjärnans vindlingar. Och där sitter den fast. Och inte mycket kommer in och inte mycket tar sig ut. Den gör kort och gott att jag känner mig dum. Korkad och oallmänbildad.

Sleep no more

Jag har köpt en toddler säng åt Max. Det är inte så att jag vill kasta henne ut i sängen, men jag tänker att man i alla fall kan påbörja processen att en centimeter i taget flytta henne närmre sin egna säng. 

Sleep no more

Så har vi gjort med de två större barnen. köpt en säng som de får leka lite i, natta gosedjur och ibland somnat i på kvällen och sovit delar av natten i. 

Sleep no more

Och sen helt plötsligt börjar de sova hela nätter. Jag gillar den här sängen, ser lite ut som en hundkorg. Och hur mycket än de andra barnen kommer tjata så Max det närmaste hund de kommer få. 

Och eftersom den här typen av hjärntrötthet har kommit smygandes så långsamt sedan jag fick barn så har jag liksom inte märkt av hur den har blivit en del av min personlighet, om ni förstår hur jag menar. Om jag sitter på en middag med massa folk så är det som om min hjärna bara kan gå ner några få nivåer djupt i vissa diskussioner, sen tar det stopp. Jag kan knappt anstränga mig eller försöka, och det har känts så sorgligt för det får mig att känna mig som, jag skrev, korkad och oallmänbildad.

Och hade jag varit lyckligt ovetandes om att jag en gång i tiden var ganska smart, så hade ju allt liksom varit glass och bananer nu, då hade jag ju bara kunnat rulla vidare. Men nu är jag ju medveten om att innan jag fick barn kunde jag sitta på de där middagarna och vara lite snabb och vettig. Och även lite charmig och rolig.

Sleep no more

Snart Max, åker hundkorgen in till syskonen. 

Eller? Jag kanske inte alls var rolig eller snabb förr, det här kanske bara är en efterkonstruktion?

Vilket fall som helst, nu låter jag lite sinnesslö när jag stammandes försöker göra mig intressant när jag minglar. – Did you see, ehh, what’s it called, ehh, you know, that new show on HBO… or was it Netflix? Its with that actor, ehh, whats his name… he is also in that other show you know, and married to the girl with the long hair. No? Its a good show anyway, you should see it.  Sen börjar mina ögon vandra när det börjar pratas midterm election och jag blir förbannad på mig själv som inte kommer ihåg det jag läste i New York Times i bilen på väg dit. Och det här slog mig nu för att den senaste tiden har jag haft ganska mycket sociala grejer som hänt, middagar och skit, och jag undrade varför jag tycker det är så jobbigt och svårt att prata med folk.

Sleep no more

Gufflaren.

Jo, det är väl helt enkelt för att hjärnan trampar vatten för att hålla sig över ytan. Jag kan nästan räkna hur många nätter de senaste fem åren jag har haft en helnatts sömn,

Den som är jobbigaste just nu på nätterna är faktiskt Max, hon vaknar mellan 4-5 gånger varje natt och vill dricka vatten ur nappflaska för att sedan krypa så nära så hon nästan ligger under mig. Men när Johan är hemma så sover han med henne i gästrummet som tur är, och Bruno är ändå ganska okej, eller han är som en 4-månaders bebis är liksom.

Men, det som jag är nyfiken på är, kommer hjärnan tillbaka? Alltså jag antar att man kommer få sova hela nätter i framtiden, men det jag undrar är om är ifall den där hinnan någonsin kommer försvinna eller är den här för att stanna?

e.renck

Ps.

En annan grej, som jag tycker är lite genant att fråga er om, men jag blev nominerad i årets Babyblogg och jag vet inte varför jag tycker det är så svårt att be er rösta på mig, jantelagen antar jag, men jag skulle i alla fall bli jätteglad om ni ville göra det. Jag tror det är en sån puff jag behöver för att komma igång med bloggandet och få lite nytändning liksom.

Här kan man rösta, och man kan rösta varje dag fram till fredag. TACK! *emojin som är lite generad men gullig*

Victoria · 5 years ago
Ni har säkert testat redan men ett tips är annars drickmugg med droppfri ventil, den kan barnen ha i sängen och dricka när de vill ur, utan hjälp. Och vet precis känslan av trött-korkad, så frustrerande!

Lotta · 5 years ago
Va inte så dömande och hård mot dig själv! Du är en supermamma! Absolut jag röstar på dig! Och det gör jag för att du skriver så bra och roligt! Vill läsa mera! Hoppas du vinner!

Josefin · 5 years ago
Röstat! Du slår huvet på spiken! Känner igen mig så i allt du skriver. Att jag brukade vara en smart, noggrann, ordningssam person som var snabb och bra på mitt jobb. Nu är jag så trög så trög. Kan inte ens laga mat efter ett recept utan enorm ansträngning. Paniken när detta går ut över mitt jobb...att jag måste hitta på ursäkter varför saker tar enormt lång tid för mig men inte för nån annan. Så deppigt är det! Allt jag hoppas är att nån gång kommer man tillbaka till sig själv. När barnen är lite större. Jag har bokat tid hos läkaren för att kolla upp denna trött/tröghet...hoppas liiiite att det är nåt msn kan medicinera bort men troligtvis inte. Det är säkert bara stress, utmattning osv osv. Kämpa på! En sak är säker och det att du inte är ensam

Julie · 5 years ago
Röstat! Var snäll mot dig själv, du gör ett enormt arbete <3

Marie · 5 years ago
Oj så mycket igenkänning! Från det där med att pricka näsborren (upptäckte inatt att tvååringen snarkar högre än hennes far när hon är snuvig!) till tröttheten. Har bara två barn men känner mig också korkad och seg och som att hjärnan är full med gröt, och liksom inte ORKAR tänka. Jag hoppas det går över. Var inte hård mot dig själv! Fyra barn, ett gäng olika hem och resor - det finns ingen som fixar det utan att det är tufft.

Malin Rudén · 5 years ago
Du är charmig och rolig darling!

Ulrike · 5 years ago
Vi har vært veldig heldige med vårt første barn, hun begynte å sove hele netter da vi sluttet med nattamming. Så den aller verste trøtthetsperioden varte ikke sååå lenge her (får se nå når nestemann kommer). Men erfaringen min er hvertfall at etter noen dager på rad med sammenhengende søvn på natten så føltes hjernen min mye lettere! Og jo flere netter på rad jo bedre. Men rask rekonvalens! blir egentlig imponert noen ganger på morgenen over hvor mye kroppen liksom fikser seg selv når den bare får litt tid på seg. Men en ting jeg tenkte på når du beskrev den seige følelsen er om du har sjekket jernnivåene dine? Kan hende du føler deg bittelitt bedre med noe vitaminpåfyll? Det er jo virkelig ikke småtteri kroppen din har vært med på de siste årene, å bære frem og ta vare på fire små mennesker. Ville ikke vært så rart om lagrene er litt skrale :)

Louise · 5 years ago
Röstat! Du skriver så fantastiskt bra, smart och alltid mitt i prick. Jag gjorde ett IQ-test när jag var gravid med mitt första barn och blev stolt av resultatet, skulle aldrig våga göra om det nu. Då har jag ändå vara en fyraåring och en tvååring.

Irene · 5 years ago
Röstat! Keep up the good work :).

Elsa · 5 years ago
För mig kom hjärnkapaciteten (och orken att ens intressera mig för intellektuella grejer) när yngsta var ca 4 och började sova lite mer (typ ett uppvak/natt).

Hanna · 5 years ago
Så hög igenkänning på detta, å kan bara tänka mig om jag skulle behöva va skarp å skojig på engelska . På fester föredrar jag nu att hänga med barnen, det är jag nämligen sjukt bra på efter några år hemma . Kan sakna den delen av mig själv, utgår dock från att den kommer tillbaka, å då kanske vi inte fattar hur vi var en sån fena på å hänga med barn back in the days. I vissa perioder har jag blivit helt hjärntrött bara av å gå till frisören, anställningsintervju kan va ett skämt. Jag brukar dock intala mig att jag ändå är awesome som alla morsor å vår skarpa, klipska tid kommer snabbare än vi tror igen. Just nu umgås jag helst bara med andra hemmamammor, haha vi är på samma nivå. Tänker inte heller att det bara är tröttheten, man blir som man umgås liksom, jag försöker kompensera med mkt nyheter å en bok vid sängen istället för mobil när man halvdäcket med ngt av barnen.

Saman · 5 years ago
Första gången någonsin jag kommenterar på någons blogg. Vill bara säga att jag uppfattar dig som utbildad, intelligent, stark, elegant och charmigt. Och dina texter är helt underbara att läsa. Bor tyvärr i Boston, hade jag bott i NY hade jag så gärna velat ta en fika med dig. Röstade självklart på dig. Även om jag tycker att du borde vinna i kategori Sveriges/världens bästa blogg.

Anna · 5 years ago
Hej Elin! Du är en briljant person som har ett alldeles eget sätt att skriva på. Du skriver roligt, fångande och intressant. Jag är typ 10 år äldre än du och kan med säkerhet säga att det blir bättre! Man blir smart en dag igen. Till och med charmig och rolig blir man. I efterhand är det till och med svårt att minnas hur svårt det kunde vara med småbarn. Antagligen för att man är så dimmig i hjärnan under de åren. Kanske den där vattenflaskan är boven i dramat förresten. Du vet, enligt teorin att finns det inget vatten att dricka är det ingen idé att vakna. Det var någon som tipsade mig om det när jag hade småbarn, att göra det fruktansvärt händelselöst på natten. Gärna ha det så mörkt som möjligt så inget ljus sipprar in från fönstren och en svag nattlampa bara. Rött sken skulle det vara på min tid eftersom det störde barnaögon minst haha. De gällde att visa för de små varelserna att det händer absolut inget på natten. Att alla sover och är tråkiga, det är lika bra att sova. Men oavsett tips hit eller dit, kom ihåg att det är det du som är expert på dina barn. Du gör ett bra jobb! Heja dig!

Frida · 5 years ago
Har tvillingpojkar på 6 år och nu börjar jag känna igen mig själv.. Lever efter devisen - det som funkar, gör det! Sänkt mina höga krav på barnuppfostran till en mera human överlevnadsstrategi. Ett exempel var när de var sjuka fick de leva på glass och chips, för det funkade..

Andrea · 5 years ago
Jag har 1 tjej på snart 3 år och det är först nu jag börjar vakna upp. Jag fattade inte att jag var i en dimma förrän för några månader sen när något bara hände. Sakta på väg tillbaka. Känner igen mig såååå mycket, och du har 4 barn! Du är så grym och jag hoppas att du kan klappa dig på axeln och ge dig själv en kram för det enastående ”jobb” du gör. Kämpa på, det blir snart bättre!

Anna · 5 years ago
Bästa Elin, du är ju ett GENI alternativt tankeläsare för du beskriver alltid exakt hur det känns för mig. Jag har två 4-åringar plus en ettåring och tycker ändå att det har blivit liite bättre. Hoppas att det betyder att det kommer bli helt bra igen. Självklart röstar jag på dig så många gånger som möjligt (dock får du gärna påminna för annars finns det en överhängande risk att jag glömmer).

Lollo · 5 years ago
Alltså förlåt för den här fyrkantiga kommentaren nu, för jag fattar att det inte är sömntips du är ute efter. Men, kan inte hålla mig eftersom vi precis kommit ur vatten-på-natten-träsket med vår ett-åring. Pratade med en barnläkare som var mkt tydlig: sluta med vattnet asap. Tarmarna behöver vila på natten och barnen kan få ont om man fyller på dygnet runt. Läkaren sa det man ju egentligen fattar själv: att det bara är en (o)vana och att de självklart kan somna utan vatten. Men man måste orka ta fighten några nätter. För oss tog det bara en natt. Natt två sov han hela natten och så har det fortsatt. Bör väl tilläggas att vi körde en variant på 5-minmetoden samtidigt. (FÖRLÅT PK-maffian jag vet att det kliar i era fingrar nu så ni kan få berätta hur otroligt skadlig den metoden är för barnen. Men för oss som familj var det räddningen, vi slipper de där utdragna nattningarna numera vilket betyder mer tid för återhämtning för oss föräldrar. Nu somnar han gott helt själv utan problem, och utan vatten. Han och inte minst vi vaknar utvilade och GLADA på morgonen). Nog om det, så bra som du skriver efter sömnlöshet med fyra barn så måste du varit en geni innan gissar jag! Och det kommer du bli snart igen:)

Marielle · 5 years ago
Det finns ingen annan blogg jag läser med samma intresse, så du får självklart min röst!! Och total igenkänning på ditt inlägg. Kommer ofta på mig själv att känna mig så tråkig i sociala sammanhang? Jag har liksom inget att tillföra diskussionen. Och så var det definitivt inte före barnen. Jag var den kvicka, den som alla ville hänga med, som hade kul idéer och energi. Men nu.. Bara blankt..

Sofia · 5 years ago
Exakt så. Jag har också just fått mitt fjärde barn på fem år och att tänka färdigt en tanke är en sällsynt upplevelse. Min nya grej är nu att sluta prata mitt i en mening utan att själv lägga märke till det, men iofs om man skrattar åt det kan ju det vara ens nya ”skojiga jag” på fest. Men ja, när man gått med denna sega hjärna (och kropp!) i sex års tid är det verkligen svårt att minnas hur ens kapacitet en gång sett ut. För att inte tala om att barnen ju bara sett mig i detta tillstånd! Så förvånade de kommer bli när jag en vacker dag kommer fram ur detta svarta hål av trötthet - som en förpuppad fjäril som vecklar ut sina vingar för första gången! Det blir nog mäktigt.

Christine's Stories · 5 years ago
Tro mig, man behöver inga ungar för att känna sig tappad bakom en vagn i sociala sammanhang. Jag som varit utbränd hamnar också i det. Just sådär som du beskriver har jag känt mig i några veckor nu. Det är så jag knappt kan komma på vad det är jag vill skriva i min kommentar, hehe. Självklart röstade jag på din blogg!

Elaine · 5 years ago
Ny på din blogg o måste bara skriva hur ickedum o hjärnslö jag tycker du är. Roligare blogg får man ju leta efter! Du är otroligt underhållande o inspirerande o ger mig en kick i baken de dagar jag tycker livet med mina två barn är jobbigt. Keep it up!

Nettan · 5 years ago
Såååå hög igenkänningsfaktor på ditt inlägg! Känns som att jag inte fått sova sedan barnen föddes och nu för tiden känner jag mig så dum. Ibland går knappt ett plus ett ihop. Haha, skönt ändå att man inte är ensam i världen med att bli smådum..

Nettan · 5 years ago
PS. Gud vad snygg sängen var som du har köpt till din lille!! Antar att det är något snyggt dyrt amerikanskt märke?

Hamnah · 5 years ago
Fa-an eller gud vad jag känner igen mig {bristen på bättre uttryckssätt beskyller jag samma hinna}.. för precis så, - ”en hinna över hjärnan. konstant.” Jag har ännu inte vant mig vid den känslan {fast jag är på något sätt för dimmig (?) också för att ta in även d e t som jag nog hade gjort förr..!}, men är numera van att mer eller mindre konstant ha känslan, när jag pratar i sociala sammanhang, av att samtidigt höra mig själv som om utifrån och liksom bli helt förundrad, lite ledsen, lite uppgiven, lite orolig och lite - ännu mer dimmig, - på en och samma gång, av att höra mig själv precis så; sökandes i meningar eller gångar i hjärnan vindlande av trögflytande, ofullständiga meningar. Känner mig också dum då, kan inte hjälpas. Jag är snäll mot mig själv, men jag kan ändå känna så. Jag skäms lite liksom. Ledsen blir jag mest över att jag faktiskt inte kan hämta hem det där, vad det nu är, ur huvudet, att jag inte kommer ihåg ens saker {en film, en bok, en mening någon sa i en podcast}, - som verkligen berört mig, något som på riktigt väckte något i mig när jag tog in det. Det är borta likväl, eller ur räckhåll. Tycker så mycket om att läsa egentligen allt Du skriver, elin. Ska reda ut att rösta just för det. {Måste bara göra det direkt när jag postat detta, för annars slukas även det av dimman.} Denna gången läser jag också igenom precis alla kommentarer. Tänker hur fint det är när människor delar med sig. Läser vad elsa skriver och tänker hoppfullt att det kanske blir annorlunda igen.. sen’.. samtidigt att vi har bara ett barn och han sover hela nätter, jag med oftast, som klubbad. Jag skäms lite när jag skriver det, det ska jag tillägga. Känner mig bortskämd. Läser vidare vad christine skriver om utbrändhet, att det ’inte ens behövs ungar för att känna så’ och det far igenom mig tankar dels att ja, där finns ju ett stråk av det i mig, som inte har med mitt ’mammaskap’ {orden som sagt...?!} att göra och dels om hur många av oss kvinnor som kanske egentligen är utbrända? {det är nu jag förr skulle fortsatt med något om hjärnan och / eller kemiskt och eller fysiologiskt}.. jag tänker i alla fall, som ofta nu, på hur mycket vi gör och är och hur SLUT nog många av oss är..? Jag vet inte, sträcker ut någon slags hand här antar jag, trevar i den där dimman. Läser andra kommentarer av Er som kommit ur samma känsla efter tre år, efter sex år.. lutar mig trött tillbaka mot kuddarna, med konversationen i bilen hem tidigare ikväll om att kanske skaffa ett barn till och alla rädslor far runt, diffusa. Plötsligt har jag skrivit en halv rysk roman här och inser vilken längtan jag har att läsa fler sanningar runt detta.. Hur fint det är med systerskap såhär och hur mycket jag uppskattar hur Du skriver, elin, som sätter igång allt detta, alla röster och svar och mina egna tankar, om än i en enda röra, så inte lika ensamma på nå’ vis. Tack..! Rösta var det ja. kram, Hannah

Sandra ~ Celebrate Development · 5 years ago
Åh, jag känner verkligen igen mig i den där känslan av att vara helt tom i huvudet! Jag är just nu hemma med vårt tredje barn och har fått sån extrem amningshjärna. Jag måste påminna min sambo titt som tätt att han inte får glömma att jag egentligen är en jäkligt rolig, intressant och positiv person, även om jag just nu mest hålögt hasar runt i nerkräkta myskläder och gnäller över hur trött jag är. Men många med facit säger att det blir bättre efter småbarnsåren, alltså att minnet och koncentrationsförmågan kommer tillbaka. Låt oss hoppas. Sen har jag också hört att den här totala bristen på tankar har att göra med amningen: vi ska inte kunna fokusera på något annat än bebisen och dess överlevnad. Tänk om vi satt där runt lägerelden i grottan och liksom blev så engagerade i våra fellow grottmänniskors analyser över var man bäst jagar mammut, att vi helt glömde bort att amma vår lilla grottbebis! Ja, då hade ju ingen av oss kunnat sitta här och amma med vänsterarmen och kommentera på din blogg med högerhanden. Hur som helst: TACK för fantastisk blogg: smart, rolig och intressant, och härliga bilder!

Carolina · 5 years ago
Känner totalt igen mig! Jag, mannen och barnen har bott omväxlande i Sthlm- NYC och jag var hemmamamma i 5 år... hjärndimman var min vardag, och den där jobbiga känslan av att alltid vara sist på bollen och liksom lite efter. Men så hände något- barnen är nu 5,5 och 3,5 år gamla och jag har börjat plugga igen. Nu börjar jag hitta tillbaka! TACK för en fin blogg! Du har ett så humoristiskt och träffsäkert sätt att skriva! Med 4 barn på 5 år i kombination med en massa flyttar så vore det ju konstigt om du inte kände dig påverkad!?

Anna · 5 years ago
Tack för att du lyfter och synliggör det tillstånd även jag befinner mig i. Att du befäster orden ger så mycket bekräftelse och det är stärkande att läsa att fler i samma tid i livet lider av hjärntrötthet. Jag har länge tyckt att amningshjärna, som folk runt mig oftast förklarar denna oförmåga att fungera i sociala sammanhang med, kännts som ett förminskande av den fysiska påfrestning konstant avbruten sömn och stresspåslag små människor innebär. Jag orkar bara hålla fokus några få ord in i samtal. Därefter tappar jag orken att koppla samman ord till innehåll, både i eget tal och i någon annans berättelse. Jag har tre barn och kan inte minnas att det var fullt så illa med de två första. Minsta är nu 10 månader och jag har precis börjat jobba igen, lyckligtvis på halvtid. Jag förväntas vara strategisk och utvecklande, både i tal och skrift. Jag läser på och skriver ner för att vara uppdaterad. En halvtimme senare hittar jag mig själv famla i stora svarta hål i hjärnan. Närminnet är katastrof och allt går otroligt långsamt. Detta bygger varken självförtroende eller stärker självkänslan. Men genom texter som denna bekräftas så mycket. Kvinnor och mammor kämpar ofta i det tysta, att våra kroppar påverkas är inget vi ska skämmas för. Behov av återhämtning är ingen svaghet. Att sänka kraven är ingen svaghet utan bottnar i mod och beslutsamhet oavsett om vi kallar det överlevnad eller känner oss tvungna att ursäkta tvätthögar och dammråttor. Vi är starka. Du är förbaskat stark med 4 små i ditt ansvar. Och förbaskat skarp som mitt i detta kan skriva så välformulerat, klokt och lättsamt. Så, tack Elin och tack ni andra.