Tillbaka…

5 years ago

Åh du älskade vardag, vad jag har längtat och trånat. Nu är vi hemma.

Jag känner att jag trevar med fingrarna när jag skriver, stavar fel och får prestationsångest. Det var ju ett tag sen, känner att det finns så jäkla mycket att berätta, har ju inte skrivit ett ordentligt inlägg sedan innan Bruno var född. Men det är skönt att få sitta och pilla med datorn och ladda upp bilder till bloggen, även om jag samtidigt har en fot med omålade tånaglar på babysittern och gungar lite hysteriskt, och växlar flikar mellan blogg och Polarn&Pyret där det måste köpas tre regnjackor med snabbleverans.

Tillbaka…

Vilnius, Vilnius. Jag kommer aldrig glömma dig. Så sjukt att tänka att det bara var 6-7 veckor sedan vi flyttade därifrån, känns som en evighet.   

Tillbaka…

Och hörrni, tack för peppen på förra inlägget. Jag har varit trött. Jag är trött. Men när jag skrev det inlägget så kände jag en trötthet som jag aldrig känt förut, jag var faktiskt rädd. Det var liksom som om alla de gångerna man har gjort något som man egentligen inte har orkar men man gör det för att man måste ni vet, som om den tröttheten gick ihop och gjorde ett uppror, samlade underskrifter och skapade en hashtag som hette #hitmenintelängre typ.

Tillbaka…

Torekov. Det blev en snabbis där i år, kom dit i mitten av augusti. Och vi fick ca 3 dagar av supersommaren innan det blev regn och höst.

Tillbaka…

Sitt här barn och slå er trötta.

Tillbaka…

Om man slår upp Harriet Renck i en ordbok så är det här bilden som skulle vara där. Det här är så jäkla mycket hon.

Tillbaka…
Tillbaka…
Tillbaka…

VI hann träffa några vänner även fast byn var helt slut för säsongen. 

Tillbaka…

75% av mina fina barn. 

Jag var så slut. Jag brast för minsta lilla motgång eller ljud. Och med motgång menar jag saker som att behöva gå upp för trappan igen till sovrummet för att man har glömt att ta ner ett par strumpor till Harriet på morgonen innan skolan, eller man vill sula ett paket pasta i väggen för att det för i helvete inte står klart och tydligt på framsidan hur många minuter skiten ska kokas. Det fanns liksom ingen marginal till något. Ingen ork att varken sträcka på mig eller småprata med folk, vaknade på nätterna med ont i händerna för jag legat och knutit dem så hårt. Men jag hoppas att den största tröttheten kom ifrån jetlagen för jag tror att det känns lite bättre.

 

Tillbaka…

Så knäppt att när vi kom till Tore så började vårt sommarlov, samtidigt som alla andra började stressa över att hitta höstbootsen med den perfekt klacken. 

Tillbaka…

Jag körde Laura Ingalls på en gulbränd gräsmatta.

Tillbaka…

Som sagt, orkade inte bry mig om nån hållning. 

Tillbaka…

Vin orkade jag bry mig om.

Så vad gör man när man vinglar på bristningsgränser då? Jo, man höjer dosen på antidepressiva och kavlar upp armarna *hoho, skrattar stelt, men gråter lite inombords* men som ni så många skrev i kommentarerna att jag skulle ta mer hjälp så kan jag med glädje få berätta att vi har en au pair boende hos oss nu. Kommer ni ihåg när jag skrev det här inlägget där jag efterlyste en?

Vi fick napp och nu är Andrea en ny familjemedlem. Hon hjälper mig lika mycket som hon hjälper barnen. När jag står hålögt på morgonen och kliar mig i huvudet och försöker komma ihåg vilket barn det är som inte kan ha tandkrämen med jordgubbssmak för att då dör de tandkrämsdöden, så kommer hon och smyger fram en Instagramvänlig overnight oats med färska bär och en kaffe till mig. Och jag viskar till henne; Du får aldrig, aldrig lämna mig… med samma allvar i rösten som när jag sa ja till Johan i kyrkan. Så det här är alltså första gången vi ska ha någon boende med oss på detta sätt. Så jag antar att det här är slutet för min och Johans naken-blindbock på fredagkvällarna. Men det är det lätt värt.

Tillbaka…

I gästhuset i Torekov. 

Tillbaka…

“Lite trasiga och knasiga, det vårt trasdocksgäng”

Tillbaka…

Älskade mammakropp. Vad du är stark fast du är så svag.

Tillbaka…

Och om nån slår upp Max Renck i en ordbok just nu så är det exakt det här de kommer se. Lilla lilla två-åring som är så arg efter att Bruno föddes.

Men trots att Andrea är här känner jag att jag går på knäna. Nu är det bättre än i början när vi kom tillbaka till New York, och nu kommer jag låta så sjukt naiv, men vi kommer ju aldrig ikapp!

Typ att Jack kommer in i rutinerna i nya skolan och så bam; skolan stänger några dagar på grund av röda dagar. Eller att Max börjar fixa inskolningen jäkligt bra och jag tänker att nästa dag ska jag nog kunna lämna henne utan drama men så bam; hon blir sjuk en vecka med så hög feber att hon kräks i soffan så vi måste liksom börja om inskolningen. Och vi pusslar med lämningar och hämtningar så bäst det går; bam; Johan måste åka till London i en vecka. Sen kände mig ganska mycket piggare och jetlagen släppte och jag gick till och med på ett yoga pass med Bruno; Bam; jag blir tokförkyld.

Så det är ju alltid något hela tiden! Och det är väl det som man kallar för livet men känner ni igen den här känslan att man hela tiden väntar på framtiden? Man tänker jaja, det är lite motigt nu, men när feber släpper/skolan börjar/ Johan kommer hem så blir det bra igen. Och jag känner mig trött på det, fan de senaste månaderna har bara varit en lång väntan på att allt ska bli bra liksom.

Inte för att det har varit dåligt, men som att jag i Litauen med graviditeten väntade på att föda, sen väntade jag på att åka till Torekov med barnen och ha sommarlov, väl där så väntade jag på att inspelningen skulle ta slut så att Johan kunde komma. Och efter det blev det en sväng till Stockholm där jag väntade jag på att få åka till New York och börja vanliga vardagen igen.

 

Tillbaka…

Gick på NK-galan i Stockholm. Trevligt men jag kände att det var lite för tidigt att lämna Bruno, så det blev bara en snabbis.

Tillbaka…

Kände mig dock sjukt nöjd med min sminkning så många selfisar togs innan jag dyster var tvungen att tvätta av mig. 

Tillbaka…

Bruno träffade gudmor Elin.

Ja herregud älskade vardag som jag skrev. Det tar ju på äktenskapet kan jag ju säga utan att säga för mycket. Jag känner att det ligger ett rejält jäkla ligg i luften eller ett rejält jäkla bråk. Tänker inte säga vad jag sätter mina pengar på.

Jag har hört att i äktenskap där man fått fyra barn på fem år kan föräldrarna bli lite stingsliga av att ingen riktigt får sova och att man inte riktigt hinner göra vardagsplocket. Och jag har också hört till att det kan öppna upp mörka, mörka rum inuti folk, där det kanske sitter en ful lite gubbe som viskar att värma på gårdagens middag och gör en enkel tomat och mozarellasallad ICKE är ekvivalent med att bada och lägga tre barn. Men det här är bara något jag hört. Såatte…

Tillbaka…

Firade min födelsedag med en lunch dagen innan vi åkte tillbaka.

Tillbaka…

What goes in must come out. I mjölkform. 

Tillbaka…

Bästa partyklossen.

Tillbaka…

Obligatoriskt besök hos Astrid. Barnen säger att de skulle vilja bo i Stockholm, för att de tycker att där är allt bara en fest. Grönan, Skansen, Museum och skoj. Har försökt förklara att om vi skulle bo där så skulle det vara lika mycket skola och “tråkigt” som i New York.

Åh det här inlägget var ungefär lika jobbigt som en förlossning att skriva. Långdraget, smärtsamt och lite dödsångest. Men nu när det är gjort är jag glad. Och jag känner mig hög och lätt. Tror jag behövde få publicera det här för att kunna släppa våren och sommaren och komma in lite i nuet. Eller nja, kanske inte heeeelt i nuet, gärna lite i framtiden där den här förkylnings och feberstafetten ska ha gått i mål och typ mina bäckenbottenmuskler ska ha tajtat till sig lite mer, men ni fattar vad jag menar.

 

Åsa · 5 years ago
Kör på ligget! Och tack för att du orkar skriva då och då. Du skriver så bra och träffande och underhållande!

Linda · 5 years ago
Du skriver så innerligt och bra. Tröttheten, frustrationen, trotsen, relationen, stressen-allt som blandas i en jäkla Coctail i ens inre,jag känner mig sååå lost ibland i föräldrarlivet. Tack för att du delar med dig av mänskligheten, det gör att jag känner mig mindre ensam. Kram/ mamma till ett barn men som har en vilja och humör för ca 20st....

Hanna · 5 years ago
Åh, är glad att du är tillbaka. Du skriver så rent och precis som det är. Hoppas det blev ett rejält ligg!

Maja Gräddnos · 5 years ago
Jag har längtat så efter ett nytt inlägg från dig. Älskar att du skriver så ärligt och naket om tillvaron. Kan identifiera mig med det du skriver till 100%. Vet precis vilka påfrestningar flera barn tätt får för äktenskapet. Hoppas det blev ett ligg trots allt. Och skulle det bli bråk så klarar ni det också.

Mia · 5 years ago
JA! Ett inlägg! Känner så mycket igen mig i det du skriver... är i perioder nära att slänga pastapaketet i väggen, och gör det ibland också... Skönt att höra att man inte är ensam. Ser fram emot nästa inlägg! Släpp ångesten, bara skriv!

Sara · 5 years ago
Tack för att du delar med dig av ditt liv och bra beslut att ta in en aupair!

Mikaela · 5 years ago
Du skriver så bra! Och det mörka rummet med en gubbe i, hög igenkänning på den ❤️

Sanna · 5 years ago
Bra med aupair och bra man får lägga lite då o då! ❤ ❤ ❤

Christina · 5 years ago
Otroligt att du är ett sådant kraftpaket för dina läsare när du går på knäna själv. förhoppningsvis ger det dig något av att höra att dina skrifter fullkomligt pulserar och sprakar av liv, kraft och inspiration. WOW.

Trude · 5 years ago
Du har ikke «tappat det» - du skriver utrolig bra!

sofia · 5 years ago
Låter väl fjantigt, men känner en sån ömhet för både dig och mig själv när jag läser det du skriver. Du kan verkligen uttrycka dig bra. Håll ut, för det blir ju faktiskt oftast bättre snart.

Hanna · 5 years ago
Exakt så + lycka

Annette · 5 years ago
Älskar dina inlägg!! Jag tänker på samma sätt... bara vi får flytta till nya lägenheten, bara renoveringen blir klar och kroppen läkt efter förlossningen (för 15 månader sedan..) så blir allt bra. Och då har jag bara ett barn. Otroligt imponerad av dig!!

Lisa · 5 years ago
Du är grym! Hoppas allt landar snart och du får andas, vila, ligga och allt annat.

Lill · 5 years ago
Jeg gråter når jeg leser innlegget ditt for det treffer mitt i hjertet. Takk for at du deler. Du fortjener det beste. Varme klemmer fra Oslo

Nadia · 5 years ago
Du skriver så bra och jag tycker du är en av få bloggare som faktiskt är värd att läsa. Inte så mycket yta och väldigt mycket djup, med hög igenkänningsfaktor. Tack för att du delar med dig.

Eva Nord · 5 years ago
Tack, TACK för att du skriver! Du förgyller fleras liv med dina ord och du skriver så bra! Kram (fastän vi aldrig träffats ;)

Annsofie · 5 years ago
Fina du kämpa på! Allt känns igen. Kram!

Ellie · 5 years ago
Känner så igen - vill typ börja lipa. Förstår allt och har allt minus au pair och barn nr4. Låt oss kämpa tillsammans! Mammor betalar mer med kropp, tid, smärta, tålamod och själ men jag tänker att det är vi som får vara nr1 för barnen när det gäller på riktigt. Vi som får den största smärtan och oxå den djupaste glädjen de känner. Älskade barn. Mamma är bäst.

Marie · 5 years ago
Kram!

Anna · 5 years ago
Du skriver väldigt fint. Jag är läkare och min man också och vi har fyra barn, 8, 10, 13 och 15. Det har varit tuffa år. Hänger mkt på Bjäre så känner igen mig på bilderna.Jag vet hur det är. Ömsom är man jättepå-g och tycker att man är stark och lycklig och har världens bästa liv för att sedan bli världens trasa. Allt vad gäller sömn och sånt kommer ju bli bättre. Bra att du tagit hjälp. Har bara ett råd och det är att inte åka runt för mycket på grejer, att tacka nej mer. Det gjorde inte jag och idag kan jag önska att jag inte ställt så höga krav på mig själv att vara med på allt. Ser fram emot mer fina bilder och inlägg!!

Kathrine Lygren Toppe · 5 years ago
Såå fint å lese!! Du skriver så godt. Føler med deg og heier på deg, du er så cool!

Hanna · 5 years ago
Äntligen skrev du ett inlägg igen! Undrar så hur det går för er, trots att jag inte känner er! Går här och velar och drömmer om en fyra....trots att jag känner igen din cocktail av känslor! Kanske finns det ett pyttelitet frö som är lite slarvigt inslängt i min livmoder...får se om en vecka. Jag både vill och inte vill... Vill bara skicka lite hejarop och styrka till dig

Anna · 5 years ago
Här kommer man lite som en dystergök och vill istället säga " kämpa inte så hårt och var inte så duktig" . Till alla mammor som står på avgrundens kant. Det är så mycket kärlek i alla fina kommentarer, och det är underbart att se hur kvinnor känner igen sig och stöttar varandra. Men det blir ju så dubbelt. Det är klart man ska stötta och peppa och så, men när man gör det stöttar man ju även en skev situation som verkar ohälsosam att befinna sig i. Utmattningsdiagnoserna duggar tätt och vänner omkring mig faller som käglor under pressen att få en omöjlig ekvation att gå ihop, och hårdast faller de som tror sig aldrig kunna falla. Dom som istället för att lyssna på kroppens och hjärnans larm om att situationen är övermänsklig kämpar ännu hårdare för att få ihop det. Jag uppfattar det du beskriver i dina senaste inlägg som så oroande och ledsamt att jag tar mig friheten att skriva en såhär dyster kommentar och säga att du bör ta ditt mående på större allvar. Och helt fräckt säga att du kanske måste bli väldigt tydlig mot din man med hur du har det. Gärna lite övertydlig, är min erfarenhet... Jag önskar dig allt gott, kram!

Maria · 5 years ago
Sant! Håller med dig! Det är inte meningen att kvinnan ska gå in i väggen för att mannen ska förstå att arbetsbelastningen i familjen är skev.

Sandra Bergström · 5 years ago
Det här kan ha varit ett av de ärligaste, finaste och mjukaste inlägg jag läst. Tack.

Britta · 5 years ago
Du är helt fantastisk! Klok, vacker, stark, rolig, cool! Full av beundran över att du rattar detta, och samtidigt behåller din humor. Men tips: Passa på att ta litet vacciner i Stockholm när ni besöker så blir Stockholm inte bara fest. Så gjorde vi under många år utomlands och barnen fick en mer balanserad bild av Sverige. :) När det gäller små arga inre gubbar är nog det enda man kan göra att Ta Plats. <3 Du har skapat, fött och ammat FYRA barn. Tänker att det som den andra inte gör (av familjelivets uppgifter) pga jobb eller annat lejer han ut. Tänker att man behöver aupair, städhjälp och deltidskock eller en väldigt bra take-out i kvarteret.

Maria · 5 years ago
Att läsa dina inlägg är som att träda in i en lite ärligare, varmare och roligare värld. Som någon skrev ovan – du får mig att känna mer ömhet för världen, kvinnor, mammor och mig själv.

Elin · 5 years ago
Du är fantastisk!!! Att du vågar vara transparent är sjukt modigt, fler som du-tack!

Lisa · 5 years ago
Elin du är bäst! Så rolig, ärlig och klok, ser alltid framemot att läsa dina inlägg! Och måste säga att du verkligen är PANGsnygg i sminkningen och din gröna blus!! Inspiration <3

C · 5 years ago
Du ger mig KRAFT, vet du det? Hur fan ska man orka med det här livet utan att ha medsystrar som du? Ja, nu har vi ju aldrig träffats, men det KÄNNS så :) Okej. Livskrisande tvååringar är inget skämt. Jobba in Andrea på att ta Bruno och ägna bara-du-och-jag-tid åt den arge. Lek på golvet. Ät i soffan. Gå till parken. Bada. Sen smäller ni i er D-vitamin och tvättar händerna med typ hundraprocentig sprit några gånger om dagen så att ni slipper de värsta bacillerna. Och TACK för att du berättar om BAM-händelserna - de där som supposedly är livet, men som får mig ur balans varje gång.

Emmy · 5 years ago
Begåvade kvinna, världen fattas en bok skriven av dig. Ditt sätt att få ner livet på pränt så där, asså!

Malin · 5 years ago
Elin!! Tack!! Sån igenkänning och jag har i veckor känt att jag bara måste lätta på ventilen- gråta lite...men har inte hunnit. Nu kom det, som ett brev på posten. Läste ditt inlägg och kände allt. Även om jag "bara" har två små att rodda runt så känner jag mig helt slut och så trött på att leva på gränsen hela tiden. Trött på att vänta på att det ska bli bättre utan istället inse och kapitulera inför den vardagen som man står inför.. Varför motarbeta, lika bra att bara sänka förväntningarna och go with the flow... Du är fantastisk- tack för att du dela med dig :-)