Hilma af Klint målade bilder för framtiden från en andlig dimension av tillvaron. Kanske är hon en av våra mest intressanta konstnärer. I kölvattnet av filmatiseringen “Hilma”, med Tora Hallström och Lena Olin i huvudrollerna, kände jag mig manad att ta reda på mer och hamnade i en annan dimension av mig själv.
Plötsligt ser och hör jag hennes namn överallt. Och i samband med detta förlopp följer ett fåtal ord som återkommer. Och återkommer. Andlig. Spiritism. Sökare. De Fem. Låter det som ett litterärt giftemål mellan Dan Brown och Enid Blyton? Ja, kanske. Men något i mig anar att storyn är ännu bättre än så, eftersom verkligheten näst intill alltid överträffar dikten. Inte sant? Så jag sätter igång. Google is my friend; Searching for Hilma af Klint.
Var hamnar då den som söker? (Ja, på internätet hur som helst.) Jo, första anhalten är naturligtvis speed-efterforskandets heliga graal – Wikipedia. Här radas årtal, skolor, utveckling och detaljer som att Hilma växte upp i en familj av sjöofficerare och kartografer samt att hon tidigt visade upp konstnärliga talanger, fram i rad på rad. Men jag är på ett mer storartat uppdrag än så och scrollar vidare. Klickar mig framåt och hamnar hos moderna museet, på några utländska artiklar på artsy sidor och naturligtvis hos hilmaafklint.se. Jag inser snart att jag befinner mig inuti en berättelse som handlar om mycket mer än konst.
Hilma af Klint föds den 26 oktober 1862 och ska komma att bli elev vid Tekniska Skolan (nuvarande Konstfack) redan vid 18 års ålder. Där utbildar hon sig i porträttsmåleri och under perioden 1882–1887 studerade hon vidare vid Konstakademien i Stockholm. Detta är betydande då det också är på Konstakademien som hon träffar Anna Cassel, den första av de fyra kvinnor som Hilma senare ska bilda den grupp som kallades De Fem med – en krets konstnärer som alla delade samma idéer om spiritualism och särskilt var intresserade av de paranormala och regelbundet organiserade spiritistiska seanserna. De Fem skulle tillsammans, under dessa typer av seanser, senare få kontakt med högre andar kallade De Höga Mästarna från en annan dimension. Interested yet? Well. Jag är.
Men vi börjar från början med spiritualismen, eller hur? För det kan väl inte bara vara jag? Detta är spännande. Väl?
Jamen då så. Vid sekelskiftet går världen igenom en förändringens tid. Den politiska, vetenskapliga och kulturella revolutionen vänder i grunden upp och ner på tillvaron och förändrar verkligheten. Hilma är ung och sökande. Vid 17 års ålder börjar hon delta i spiritistiska seanser och det verkar med största sannolikhet vara efter Hilmas yngre syster Herminas död som Hilmas engagemang i spiritualismen får en ännu större plats. Hon blir särskilt intresserad av Madame Blavatskys teosofi och Christian Rosencreutz filosofi.
Hilma söker sig till ett flertal filosofiska riktningar. Hon går med i det Teosofiska Samfundet redan vid dess grundande i Sverige 1889, och under 1896–1897 blir hon medlem i Edelweissförbundet, en grupp som i ett gårdshus på Grev Turegatan 68 i Stockholm höll seanser, meditation och bön. Det är tillsammans med fyra andra medlemmar ur detta förbund som Hilma af Klint bildar De Fem. Här hittar vi tidigare nämnda Anna Cassel samt Cornelia Cederberg, Mathilda Nilsson och Sigrid Hedman. Och nu börjar det bli riktigt intressant. Under perioden 1896–1907 träffas De Fem för spiritistiska sammankomster. Det är en synnerligen hemlig grupp som ska söka sig djupare och djupare in i spiritualismen där de till slut får kontakt med De Höga. De Fem för anteckningar över De Höga’s meddelanden, och det blir allt som allt åtta böcker.
Vid sidan av böckerna och seanserna ska Hilma låta Högmästarna vägleda hennes konstverk i vilka hon utforskar atomer, växtvärlden och världsreligioner. Snart får hon i uppdrag av andarna att skapa “Målningarna till templet”. De producerades mellan 1906 och 1915 och återspeglar ett försök att formulera de andliga vägledarnas åsikter om verkligheten. Den bärande idén är att förmedla kunskapen om alltings enhet, bortom den synliga dualistiska världen. Det tempel som titeln refererar till avsåg inte nödvändigtvis en fysisk byggnad, utan kan snarare ses som en metafor för andlig utveckling.
Så här beskriver Hilma af Klint arbetet:
‘Bilderna målades direkt genom mig, utan föregående teckning och med stor kraft. Jag hade ingen aning om vad bilderna skulle föreställa och ändå arbetade jag fort och säkert, utan att ändra ett enda penseldrag.’
Jag blir förtrollad. Besatt eventuellt. Jag måste få veta mer. Detta är för bra. Jag tänker att jag hädanefter för alltid vill veta det mesta bakom allt och allt bakom det mesta. Jag tänker att tiden är för kort i detta liv för sådana föresatser. Jag tänker att jag i alla fall till att börja med kan ge mig in i Hilma af Klints anteckningsböcker som om det vore min enda uppgift i livet. Ja, detta tänker jag innan jag hejdar mig och tänker att jag måste hejda mig. Och så händer något. Fingrarna knappar och internätet öppnar sig ytterligare lite, gläntar på ytterligare dimensioner av sig själv och Gurli dyker upp. Gurli who? undrar du.
‘Jag blundar och färdas in i Gurlis röst och genom den till barndomens nätter där de där frågorna tog större plats än kroppen runt hjärtat.’
Gurli Lindén. Kvinnan som sett det som sin uppgift att … ja, just det … sammanställa Hilma af Klints anteckningsböcker.
“Alla de här pappren blev mitt liv. Tankarna kretsade kring dem hela tiden och jag visste att det skulle bli böcker av det”, säger Gurli.
Men ok. Vi tar även detta från början.
Det är på på svenska.yle.fi som jag hittar artikeln om hur poeten Gurli Lindén, född 1940, fick tillgång till konstnären Hilma af Klints gömda skrifter vilket i sin tur resulterade i flera böcker och en helt ny syn på livet. Här kan man också se en 29 minuter lång/kort dokumentärfilm och ja, självklart trycker jag igång. På skärmen dyker hon upp till tonerna av pianoklink. Den äldre kvinnan med ljumt gestikulerande händer och en röd sjal kring halsen.
“De stora frågorna”, säger Gurli med en finlandssvenska som omedelbart för mig bakåt i tiden, in i minnen och försvunna stunder. Språkmelodin saktar ner pulsen och det är lättare att höra allt som inte sägs. “De kom väldigt tidigt. När jag var barn. Jag var otroligt rädd. Mörkrädd. Och jag var rädd för stjärnhimlen och jag var rädd för allt det här stora som jag inte förstod mig på. Vem är jag? Jag flög in i det mörkret, in i kosmos och jag förstod ingenting och det var en otrolig skräck. Så det …” Gurli tar en liten paus. “Jag måste liksom få veta. Vad det handlar om allting. Vem är jag. Vem är vi. Vart är vi påväg. Och vad handlar det egentligen om, det här vårt liv och hela universum.”
Jag blundar och färdas in i Gurlis röst och genom den till barndomens nätter där de där frågorna tog större plats än kroppen runt hjärtat. Sådär så att du var tvungen att känna efter att den satt kvar. Kroppen. Eftersom gränserna blev suddiga och svårdefinierade i tillvarons skuggvärld. Du vet hur det var. När du blev uppäten av universum och existensens rena rama omöjlighet som i ett nafs där under täcket som man i sin enfald trott kunde vara något slags skydd. Men om vi ska vara ärliga så tillhör det där inte bara barndomen. Visst är det så att existensen rena rama omöjlighet inte försvinner med den så kallade vuxenheten? Den försvinner inte med år, inte med arbete, inte med relationer och definitivt inte med banklån. Nej, i själva verket växer den. Möjligen är den lite lättare att begrava och göra osynlig och rent av skapa mening av i mellanmålsinhandlingen, läxläsningen, hundpromenaden, jobbstressen, Netflixserien, samtalen med barnen om ditten och datten och kalendernpleneringen. I baklånen…
Jag hör vidare hur Gurli berättar att det hände något med henne när hon såg en målning av Hilma af Klint för första gången.
“Det kändes som ett ljus”, säger hon. “Och de talade så otroligt starkt till mig, de målningarna. På något sätt tyckte jag att jag hade … ja, där fanns förklaringen på den väg jag hade gått. Att där ska jag söka. Jag förstod inte då vad det var. Jag förstod inte vad det handlade om. Jag förstod inte varför jag blev så drabbad av dem. jag visste bara att här, här är det. Här finns ett svar.”
Jag slår upp ögonen. Ett svar? Gurli berättar om hur hon senare fick tillgång till arkivet med Hilmas alla undangömda, andliga skrifter genom Hilma af Klints stiftelse, och att hon skulle komma att studerade dem noga på heltid – i över tio år. Det handlade om tusentals sidor som Gurli läste, sammanställde och sorterade. “Det är inte en tro jag har fått då jag studerat det här, utan en kunskap”, säger Gurli. Hon talar vidare om det ursprungliga, enheten och människans längtan tillbaka till sin egen helhet. Om allt det som De Höga ville förmedla.
“Det är stora frågor. Det är svårt att säga det väldigt litet”, säger hon efter en stund, och det kan vara det finaste jag hört på länge.
Vad gäller Himlas målningar, får jag reda på, höll hon sina mest banbrytande verk i stort sett privata. Under hela sin karriär som sträckte sig över sex decennier vågade af Klint aldrig visa sina abstrakta verk för allmänheten eftersom hon trodde att hennes verk inte var redo att visas eller förstås vid den tiden. Och Gurli bekräftar från den lilla dokumentärfilms-rutan på skärmen. “Hilma ville att konstverken skulle vara gömda en tid för att världen inte var mogen att se dem”, säger hon.
Mer än 1200 målningar och teckningar förvarades alltså i hennes ateljé i väntan på framtiden. Hilma af Klint dog hösten 1944 och lämnade efter sig 1 300 nonfigurativa verk som aldrig hade visats under hennes livstid. Hilma ville att konstverken hållas hemliga i minst 20 år efter hennes död och aldrig delas upp. Hilma af Klint gick bort år 1944 och de första tavlorna visades i Los Angeles år 1986, på utställningen The spiritual in Art – Abstract Paintings 1890–1985.
Jag måste medge att jag är en aning utmattad och att jag dessutom känner mig både yr och hänförd när mina ögon glider upp till den lilla klockan i högra hörnet av skärmen och jag plötsligt upptäcker hur mycket klockan är. Det står tydligt att tiden, i en rasande fart, har försvunnit bakom mig i detta sökande efter Hilma. Det känns dock som minuter snarare än timmar, och det är med en skräckblandad förtjusning jag tänker på hur fort tio år i Hilmas värld skulle gå.
Nåja. Det kommer (får) inte hända. Men vad som kommer (måste) hända är att jag ska se en målning av Hilma af Klint för första gången inom en snar framtid. Hon var både en abstrakt och surrealistisk konstnär innan det ens var påkomna begrepp inom konstvärlden, tänker jag. Hon var framtiden och dåtiden och bortomtiden. Och tänk om. Tänk om det händer något inom mig då jag ser ett av hennes verk. Tänk om jag blir så drabbad av dem att jag bara vet att här, här är det. Här finns ett svar på de där frågorna som täcket inte kunde värja sig för.
Oavsett. Glöm inte att den som söker ska finna. Om inte svaret, så något.
Och det är för spännande för att låta bli. Det där med att hitta. Något.
På återseende.
Bild ur filmen “Hilma”.
(Bilden längst upp, från europosters.)
