Det landade ett vykort signerat modestylisten MALIN RUDÉN på redaktionen. En berättelse om långa mjuka dagar med surfing och yoga på schemat. Costa Rica calling out med all hennes skönhet. Och det var på tok för vackert för att inte dela. Så från Malin och drömresan hon och familjen gjorde över jul och nyår hälsar vi välkommen till Santa Teresa och Surfakademin. Enjoy!
Jag är hemma nu.
Har tvättat alla kläder och plockat undan dem till sommaren. Burit ner resväskorna i förrådet. Städat undan allt som skulle kunna påminna om att vi ens har varit bortresta. Förutom lite solbränna på kinderna då. Och så förstås det där som lyser i ögonen. Är ni höga på livet nu, frågade en vän. Ja, definitivt. Och blundar vi kan vi fortfarande höra ljudet av vågor och sanden mellan tårna.
Vi hade ju bestämt oss för att resa utomlands igen under jul och nyår då barnen hade skollov i två veckor. Jul hemma i Sverige har aldrig varit min bästa gren, men en resa till värmen vet vi gör oss alla mycket gott.
Brasilien är ett av våra favoritresmål men jag har alltid varit nyfiken Costa Rica och Santa Teresa. Jag hade hört talas om några svenska killar som har surflektioner där – Surfakademin – och när jag gick in på deras hemsida och läste om Costa Rica blev jag hooked direkt av deras positiva och avslappnade beskrivningar. Dessutom lovade de, förutom surfen, yoga varje dag, och det är ju verkligen min melodi. Nu gällde det bara att övertala Andreas som brukar föredra att få hugga sig med machete genom en djungel för att till slut hitta en strand där ingen satt sin fot förut. Att resa till ett bestämt resmål där vi dessutom skulle träffa en massa andra svenskar visste jag inte skulle locka honom. Men min entusiasm och övertalning måste ha övertygat, för några månader senare satt vi så på flyget på väg mot Costa Rica. Trots att ingen av oss har surfat förut.
‘En del av den här resan bestod av att möta mina egna rädslor.’
Innan vi reste var det några vänner som frågade oss om det ”bara” var vi som reste, eller om vi reste med några andra.
Jag svarade att det bara var vi, men orden stannade kvar hos mig efteråt, för lite visste jag då om vad som väntade. Jag inser nu att det var ganska lite jag egentligen visste om hela resan och att den skulle vara långt över våra förväntningar. Men först. Det var en lång resa med flyg, buss och båt tills vi var framme i Santa Teresa. Dessutom gjorde 7 timmars tidsskillnad från Sverige sitt till, men såhär i efterhand tänker jag att det kanske var bra att det tog sin tid att komma dit, för när vi väl var där var det faktiskt en så total annan verklighet än den vi har lämnat bakom oss att de många timmarna nästan krävdes. Vi bodde alla på Griss, som är enkelt och underbart, och vårt Garden House rymde allt vi behövde. Efter två veckor älskade vi det som om det var vårt nya hem. Där fanns en pool som alla hängde runt och ett stort yogadäck där vi åt fantastiska bruncher, men främst, förstås, yogade.
Alla andra gäster kom vartefter och det skulle visa sig att vi blev sammansvetsade på ett sätt jag inte kunnat föreställa mig. Vi surfade tillsammans, yogade tillsammans, åt brunch på Griss tillsammans och på kvällarna tog Surfakademien med oss på olika restauranger. Att det skulle vara så socialt, hade vi inte räknat med, men vi älskade det. Vi fick vänner för livet.
Foto av Johanna Tamm.
En del av den här resan bestod av att möta mina egna rädslor.
Jag har alltid haft väldigt stor respekt för vatten, och framförallt vågor, då jag är rädd för att tappa kontrollen och tumla runt under vattnet. På Costa Rica är vågorna höga och jag tappade nästan andan första gången jag såg dem. Första dagen stod jag bara i vattenbrynet och hejade på mina söner medan surfinstruktörerna försökte locka upp mig på en bräda.
Surfakademien bildades av Peter & Jens som själva älskade att surfa så mycket att de gjorde det till sin livsstil och såg akademin som ett sätt att kunna jobba med det. De möttes på Hawaii där drömmen föddes och 2006 startade de Surfakademin. Vad jag vet nu, är att de är några slags rockstjärnor i surfvärlden och att det har gjorts dokumentärer och skrivits böcker om dem. Det finns fler resmål än Costa Rica. Baskien & Biarritz på sommaren, Kalifornien på hösten och även hemmavid i Varberg, på Österlen och Torö under den svenska sommaren.
Nicoyahalvön i Costa Rica är en av världens ”blå zoner”, det vill säga platser där det sägs att man i genomsnitt blir äldre, lever hälsosammare och lever lite lyckligare än på andra ställen i världen. Santa Teresa har vuxit fram under de senare åren och gått från att ha varit en sömnig fiskeby till en bohemisk surf- och yogadestination. Surfakademin berättade för oss att de första gångerna de var där sov de i hängmattor på stranden – allt för att få vara nära surfen. Det har genom åren flyttat många argentinare och italienare till Santa Teresa och startat flera bra restauranger som helt enligt livsstilen serverar hälsosam och jättegod mat. Så istället för julskinka så har jag ätit färsk frukt, chia, acai-bowl, sushi, fishtacos och minst en avokado om dagen. Jag drack knappt någon alkohol heller de här dagarna, eftersom vi ofta gick upp i soluppgången för att surfa.
‘Att det skulle vara så socialt, hade vi inte räknat med, men vi älskade det.’
Och så stranden.
Alla var på stranden. Vi möttes där. På dagen för surfen, på kvällen, för de otroligt vackra solnedgångarna. Och – något som var fullkomligt magiskt – vi fick rida på hästar i solnedgången på stranden.
Ni kanske är vana vid att jag brukar skriva om mode, men det här kommer inte att handla om mode, för jag lade av mig mina kläder så fort vi kom fram. Jag hade packat för svensk sommar, inte tropisk sommar och majoriteten av det jag hade med mig var för varmt. De timmar vi surfade gick vi ner till stranden iklädda enbart våra badkläder. Innan resan köpte jag ett par sandaler från ett lite finare märke som jag tänkt använda, men jag hade flip-flops hela tiden. När jag inte var barfota såklart.
Såklart fanns det flera affärer med superfina kläder för både surf och det man bär utanför vågorna i Santa Teresa, som min favorit Pawo till exempel. Det vi alla genast köpte var ”rashguards”, långärmade tröjor som skyddade mot den brännande solen och rivsår på magen från surfbrädan. Något som inspirerade mig var hela surfestetiken, och framförallt den som Peter och Jens förespråkade, nämligen den från 60- och 70-talet. Urblekta pasteller, både på brädor och kläder och longboards (till skillnad mot den lite hetsigare surfen på shortboards).
En kväll i veckan var det filmvisning på Griss då vi alla fick se filmer som gjorts på oss när vi surfade.
Vi åt take away och lyssnade på Jens och Peter som berättade anekdoter från sina många år som surfare. Det var vänligt, varmt och peppande. Ingen kritik, bara uppmuntran. Så småningom lärde jag mig att surfing har mycket gemensamt med yogan. Smidigheten i kroppen för att snabbt kunna komma upp på brädan. Och andningen. Att andas för att känna lugnet bland de höga vågorna.
Och – jag lärde mig surfa! Jag gav inte upp, såg det inte som en prestation, utan en lek, och till slut stod även jag på brädan och surfade en lång våg. Och huvudsaken av allt – jag hade roligt. Måste jag tillägga att resten av familjen också lärde sig surfa, och blev riktigt bra på det?! Och att vi kommer att surfa igen.
Men framförallt kommer vi att resa tillbaka till vackra, varma, charmiga, flirtiga, chilla Costa Rica!
Live. Love. Surf.