Letter From The Editor

Edit

Letter From The Editor

På spaning längs Memory Lane.

… Eller: Brev Från Redaktören. Är väl kanske det enda rätta. Om man ska vara sann mot sig själv. Och det ska man ju vara. Det vet jag vid det här laget. Eftersom jag är ovanligt vis. Men det andra låter så mycket hetare. ”Letter From The Editor”. Mmm. Och vem vill inte vara het? Svara ärligt.

En gång i livet brukade jag kalla mig för en early adopter. Okej, inte kalla mig direkt. (Herregud) Men tänka att jag var en sådan. En early adopter. Detta var dock när tiden gick  j ä t t e l å n g s a m t. Då den släpade sig fram på ett vis vi inte ens kan föreställa oss idag. På ett sätt som kan illustreras med att då chefen där jag jobbade på den tiden kom in och visade den nya halleluja-high-tech-prylen “iPad” tog det en timme att lära sig hur man skulle hålla i den och en halvtimme att bara uttala ordet iiiii p aaaaa d. Närå. Nej. Jag är inte gammal. Det skulle jag inte kalla mig. Jag menar; jag tänker inte att jag är gammal. (Jag kallar mig absolut inte och aldrig för något annat än mitt födelsenamn. )

Eller jo. Det gör jag faktiskt. Tänker att jag är gammal alltså. På ett sätt hur som helst. Jättegammal, för att livet liksom far med en. Hit och dit. Upp och ner. Å än slank hon ner i diket. Och det lämnar väl ingen oberörd? Inte det där diket i alla fall. Har i o f s hört att jag är en HSP, men jag menar, livet gör en gammal. För alla. Ärligt. Svara ärligt. På ett annat sätt är jag liksom inte ens myndig där inne i huvudet. Kan knappt ringa valfri myndighet eller för den delen tandläkaren utan att få puls osv osv. Kan absolut inte tala inför grupp och med det menar jag presentera mig med namn och mina egna barns namn på föräldramöte. Blir upprörd när jag ser att läkare är yngre än jag. Nej, upprörd blir jag förresten när jag läser om framgångsrika überbegåvade författare som är födda på 90-talet och bor i en loftlägenhet i NY. Läkare som är födda på 90-talet blir jag bara rädd för. Och jag tror alltid att banktjänstemän och rektorn och samtliga lärare samt fritidspedagoger på barnens skolor är äldre än jag. Ja, jag tror i princip satt alla andra är äldre. När jag kör bilen med mina barn bredvid händer det ibland (ofta) att jag tittar kärleksfullt men medlidsamt på dem och tänker ( i smyg så att de inte kan läsa mina tankar. M a n   v e t   a l d r i g) ”Stackars arma barn som tror att de fått en vuxen till vuxen. Som tror att de fått en mamma till mamma.Vad gör jag ens vid ratten??”

I alla fall! Den fusion av engelska ord existerar inte längre va? early adopter alltså. Och att jag ens använder uttrycket är ett stensäkert tecken på att jag står med ena foten, om inte i graven, så i jag-kan-inte-ens-längre-skylla-tröttheten-som-exploderar-i-mitt-samt-andras-face-på-små-barns-träsket-längre-kistan. (Joooo, de är minipyttisar mina små gullälsklingar. En tonåring och minsting-plutten blir ju bara elva i år. JU!) Strunt samma! Det var inte alls det detta brev skulle handla om. Brev … jag vet. Men om du inte fattat det ännu så (är du ingen early adopter. Skoja) är jag född i en tid då man hade pen-pals, luktsuddisar och frimärken man behövde slicka på. Men det hette inte pen-pals såklart. Lika lite som det här är ett letter från the editor. Det hette brevvänner och ingen var egentligen en vän.

Ok. Det jag ville säga innan jag skulle säga det jag ville säga är att jag inte på några villkor längre är/kallar mig/tänker mig vara en early adopter. Därför kommer det här aldrig (ok, man ska aldrig säga aldrig. Det vet jag. Eftersom jag är så ovanligt vis) att stoltseras med några feta trendspaningar. Detta beroende på ovan nämnda brist på allt vad fingertoppskänsla och magkänsla (tycker bara som alla andra) samt trendkänslighet heter. Men. Jag ämnar att med en massiv dos av självbevarelsedrift – vem vill skämma ut sig liksom – göra exakt det motsatta. Alltså spana bakåt. Gräva om inte i mig själv, så i mina minnens dunkla vrår. Och bäst av allt. INGEN kommer att kunna, vare sig granska mig eller dementera sagda uppgifter. Eftersom det inte går att faktakontrollera. Eftersom HALLÅ internet inte fanns när jag …. skoja. Ska inte skämta mer om det där. Eller jo får jag bara säga EN grej till. Obs. Inget skoj. På mitt första jobb (inte det med iiiii p aaaa d eeee n) typ ”ringde” man upp internet i ett speciellt rum. Det tog ca en dag och när man kommit fram till det outforskade alltet fanns där en oändlighet av … INGENTING. Sen fylldes det på de närmsta hundra åren naturligtvis och idag är det typ svaret på allt. Ungefär så tänker jag på döden också. Även det av självbevarelsedrift. Går inte att ringa till än eftersom mänskligheten är för ung (Ja inte jag då). Men sen – svaret på allt. Visst?

Okej. Så vad kallar man motsvarigheten till trend? Måste googla. Ett ögonblick dröj. (Ja telefonisterna sa så när jag …) Googla … googla … googla … Slump? Nej. Motsatsen till trend kan väl inte vara slump? Det skulle betyda att hela mitt liv är en slump. (Ja, säger du?) Nej. Tydligen funkar inte synonym.se. Får hitta på ett eget ord. Minne är ett lagomt fint ord. Jag kommer att minnes-spana. I am – the memory tracker of your dreams?

Yours Sincerley,
(För mycket?)

Redaktören

PS: Vi tenderar att färga våra minnen genom att förstärka och förminska enskildheter, det kan till exempel vara att vi idealiserar ett tidigare stadium i jämförelse med det rådande. DS.

 

Ska vi börja? Veckans memory tracking. (Random tracking bör förtydligas) Vi börjar. Med Hannah Och Hennes Systrar.

Letter From The Editor

Jag kan inte minnas när jag första gången såg dem, antagligen var jag för liten för att greppa det psykologiska drama som i själva verket var andemeningen med denna ljuvliga trio, men vad jag minns är hur som helst att jag älskade dem från första stund. Älskar dem fortfarande. Vill se dem röra sig lika mycket som jag vill att de ska stå still. Precis som det är med livet. Ibland. Kolla Dianne Wiest och Barbara Herseys leenden. Lägg märke till Mia Farrows frisyr. Stil. Dianne Wiests frippa, Kavajen. Spetsgardinerna som fond. Ciggen!

Hör du? Old time jazz. You Made Me Love Me med Harry James. Lägg av. Gå in och lyssna nu!

Letter From The Editor

Jag har alltid älskad snygga filmer, det vackra i kostymen, settingen, miljöskildringarna. Ända sedan jag var liten drogs jag till barnprogrammen med bäst estetik mest. Det som hänförde min lilla själ. Och Hannah och hennes systrar är en snygg film. Det går inte att tvista om. Menar jag. Men det är inte det såklart som gör filmen. Det gör den bara mer älskvärd. Det är mänskligheten. Relationerna. Dramat. Såklart. Men låt oss prata om stilen. Ändå!

Letter From The Editor

Jag menar. Jag vill också.

Letter From The Editor

På tal om stil. Visste du att våningen var Mia Farrows riktiga hem i Central Park West, NYC. Otrolig.

Letter From The Editor

Relationerna. Visste du att Mia Farrows mamma i filmen även var hennes verkliga mamma? Underbar.

Letter From The Editor

Och att denna dikt av E E Cummings figurerar. Dikt. Varför läser vi inte mer poesi. Det lägger sig ju som plåster i huvudet.

Letter From The Editor

Vill besöka …

Letter From The Editor

… varje vrå.

Tack Hannah. Hälsa dina systrar tills vi ses igen.

Okej, next up. Ready or not?

Letter From The Editor

Fugees. Hamnade av en slump på Spotifylistan “Old School Hip Hop” som finns i familjens högst varierande bibliotek. Nej det var ingen slump. Det var motsatsen om man får tro synonym.se. Det var en trend. Eftersom old school hip hop är det mina barn helst vill lyssna på just nu. (Jag gillar egentligen inte old) Det räcker väl med school. Utbildning i musik. Punkt. I alla fall. Musiken tog mig raka vägen tillbaka i minnet.

Fugees. Som att slungas iväg i medvetandet. Vill ni också. Lyssna här!

Letter From The Editor

Och sen då. När Lauryn Hill sjunger KillingMe Softly With His Song med sin änglaröst. Då smälter medvetande och tid och känsla samman och in på Memory Lane svänger en röd Toyota Celica som är så gammal att lacken är blektorr och fläckig av år i solen. (ja köpt utomlands, inte den svenska solen dhöö) Lilla Hjärtat. Javet. Men har aldrig sagt att jag var cool. Den hette så. Jag hade ärvt den av min bror som redan var ute i livet med jobb och ambitioner och allt och som köpt den av någon som köpt den av någon som köpt den av …  Jag och min bästa vän drog runt i den där. En sommar åkte vi till Smögen och sov i lilla hjärtat. Vi sjöng högt och rökte cigg i bilen. Eller det var bara jag. Ciggen alltså. Trodde att vi var Liv Tyler och Alicia Silverstone i “Crazy” vilket vi långt ifrån var, men tro kan flytta berg. Eller hur det nu var. Jag vill inte tillbaka dit. För i ärlighetens namn mådde jag inte särskilt bra. Men något i mig jublar när jag åker här längs Minnesgatan med Fugees hela album “The Score” i medvetandet. Och sådant är ju livet. Det ena utesluter nästan aldrig det andra. Och de vackraste av minnen kan leva sida vid sida med dem som är mindre välskapta. Och alla har de sitt syfte. Tror jag alltså!

Letter From The Editor

Hahahahohohooo. Kom på att det jag verkligen vill tipsa om just nu faktiskt är något där jag varit ganska snabb på bollen.

Jag har nämligen läst Vänligheten, av John Ajvide Lindqvist. Jag har egentligen inga ord som på ett rättvist sätt besörjer för att beskriva hur levande, skarpsynt och förtrollande karaktärerna i Vänligheten spelar sitt drama. Så jag nöjer mig med ett ord. Läs. Okej nu fick jag feeling. Jag säger; Låt det enda rätta komma in. I ditt huvud.

OK. Gå nu in på denna tills vi ses igen. Go memory track!

Yours Sincerely!

Published January 27, 2021