Editor’s Letter No. 9

Det har varit Oscars. Gala. Såg du? Inte jag heller. Men vad jag däremot har gjort är att återbesöka en av de filmer som kammade hem fem av de där guldskimrande statyetterna “at the 52nd Academy Awards ceremony. Including best picture”. Året var 1980 och filmen Kramer vs. Kramer med Meryl Streep och Dustin Hoffman i huvudrollerna. Jo, jag har ett antal filmer i mitt bibliotek (inte fysiska bibliotek, äger inget sådant. tyvärrrr) som jag gör så med. Återbesöker. Med jämna mellanrum. Likt en ceremoni, en tradition, en … ja vad är det egentligen? Jakt på stadga, följdriktighet, kontinuitet? (Herrgud har jag blivit en konservativ jävel?) Men, tji fick jag. För det jag upptäckte denna gång, i än större utsträckning än under föregående återbesök, fick mina grundvalar att skaka. Det visade sig nämligen att det inte bara är min hy som förlorar stadga genom åren, får nya spår jag aldrig sett förut, djupare linjer, fler dimensioner (om man vill vara superduperschysst i sin beskrivning) samt kortare fallhöjd gentemot golv och mark. Nej, det är också blicken. Min blick. Mitt förhållningssätt till det jag ser. Ändras även det genom tiden. “Såklart. What´s new?” tänker du. Jo, denna insikt! För mig. Du vet när man vet något. Men plötsligt förstår innebörden av det. På riktigt. Så var det! När jag här om dagen åter begav mig till den såriga berättelsen om Joanna och Ted. Eller kanske mest Ted om jag ska vara ärlig. Och ja, det är här det börjar. Det som gör att de nämnda grundvalarna började svänga sig hit och dit i sina – vad jag trodde var – stadiga vajrar.

Jo, du förstår. Det var några år sedan jag såg Joanna och Teds drama. Och vad som hände mig nu, var nämligen detta att jag omedelbart började fundera kring storyn på ett mer samtida vis. Analytiskt. Kritiskt. Med min blick som förändrats sedan sist. Jag ville genast sucka åt hur Joanna demoniseras till exempel. Och sedan omedelbart morra åt hur dramaturgin däremot kräver en  o r i m l i g  sympati för Ted, som plötsligt “tvingas” till att vara en, ja pappa, helt enkelt. Hur det på alla sätt skiner igenom att manuset samt romanen av Avery Coreman som är dess förlaga uppenbarligen är skriven av en man som utgår från sig själv.

Nej nej, det är inte själva poängen. Naturligtvis. Låt mig förklara. Är du en vän av analys? Eller drivs du av andra mekanismer? Jag har aldrig sett mig själv som en analytisk person. Egentligen. Men tydligen ÄR VATTUMANNEN DET. Och eventuellt drivs jag någonstans av viljan att förstå. Det som är min omvärld. Och det som är jag. I sann narcissistisk anda … Jo jo. Men faktum är att jag till största del befarar att det är min totala jagsvaghet som gör mig extra anpassningsbar till denna analysens tid. En tid där det finns hundra tankevurpor i varje ord. Och lika många fallgropar i var mening. Missförstå mig rätt. Analysen av dessa tankervurpor och fallgropar är  s j ä l v f a l l e t  utomordentliga för hela släktet mänskligheten. Viktiga. Till och med livsviktigt. Något som tar oss, vill jag hoppas, mot en bättre värld. (Om vi överlever alls dvs. (Förlåt.)) Så, vad är det då som skakar mina grundvalar så till den milda grad att jag måste skräna över detta i ett brev till dig. Jo. Det finns ett problem. Jag vill inte analysera Joanna och Ted. Jag vill inte se på det som ett kulturellt fenomen där någon av könen är förloraren. Jag vill inte koda allt. Jag vill bara känna. Så som jag kände innan min blick, i likhet med mina hängande kinder, närmade sig marken och därmed blev mer grundad. Jag vill bara svepas med i vad det innebär att vara människa. Oavsett om man heter Ted eller Joanna. Jag vill inte ta det för verklighet. Jag vill följa berättelsen. Gråta, skratta, känna med dem båda. Är det försent för mig? Att vara så dumt känslomässigt laddad? Har Vattumannens epitet slutligen tagit mig? Eller är det bara så att samtiden fört med mig till en road of no return?

Så. Hur ska jag göra med detta i-landsproblem? Måste en fiktiv historia för all framtid representera en högre sak? Eller kan en berättelse ibland bara vara just det? Utan tvång till vidare analys. Den som lever får se. Antar jag. Men om jag får välja. Fritt.

 Ja, Då Går The Oscar To …

Tills vi hörs igen, snälla analysera inte detta brev. Låt det bara vara, en dum dum känsla …

Yours Sincerely,

Redaktören