Editor’s Letter No. 9

Edit

Editor’s Letter No. 9

På spaning i analys vs. känsla.

And The Oscar Goes To ...

Det har varit Oscars. Gala. Såg du? Inte jag heller. Men vad jag däremot har gjort är att återbesöka en av de filmer som kammade hem fem av de där guldskimrande statyetterna “at the 52nd Academy Awards ceremony. Including best picture”. Året var 1980 och filmen Kramer vs. Kramer med Meryl Streep och Dustin Hoffman i huvudrollerna. Jo, jag har ett antal filmer i mitt bibliotek (inte fysiska bibliotek, äger inget sådant. tyvärrrr) som jag gör så med. Återbesöker. Med jämna mellanrum. Likt en ceremoni, en tradition, en … ja vad är det egentligen? Jakt på stadga, följdriktighet, kontinuitet? (Herrgud har jag blivit en konservativ jävel?) Men, tji fick jag. För det jag upptäckte denna gång, i än större utsträckning än under föregående återbesök, fick mina grundvalar att skaka. Det visade sig nämligen att det inte bara är min hy som förlorar stadga genom åren, får nya spår jag aldrig sett förut, djupare linjer, fler dimensioner (om man vill vara superduperschysst i sin beskrivning) samt kortare fallhöjd gentemot golv och mark. Nej, det är också blicken. Min blick. Mitt förhållningssätt till det jag ser. Ändras även det genom tiden. “Såklart. What´s new?” tänker du. Jo, denna insikt! För mig. Du vet när man vet något. Men plötsligt förstår innebörden av det. På riktigt. Så var det! När jag här om dagen åter begav mig till den såriga berättelsen om Joanna och Ted. Eller kanske mest Ted om jag ska vara ärlig. Och ja, det är här det börjar. Det som gör att de nämnda grundvalarna började svänga sig hit och dit i sina – vad jag trodde var – stadiga vajrar.

Jo, du förstår. Det var några år sedan jag såg Joanna och Teds drama. Och vad som hände mig nu, var nämligen detta att jag omedelbart började fundera kring storyn på ett mer samtida vis. Analytiskt. Kritiskt. Med min blick som förändrats sedan sist. Jag ville genast sucka åt hur Joanna demoniseras till exempel. Och sedan omedelbart morra åt hur dramaturgin däremot kräver en  o r i m l i g  sympati för Ted, som plötsligt “tvingas” till att vara en, ja pappa, helt enkelt. Hur det på alla sätt skiner igenom att manuset samt romanen av Avery Coreman som är dess förlaga uppenbarligen är skriven av en man som utgår från sig själv.

Nej nej, det är inte själva poängen. Naturligtvis. Låt mig förklara. Är du en vän av analys? Eller drivs du av andra mekanismer? Jag har aldrig sett mig själv som en analytisk person. Egentligen. Men tydligen ÄR VATTUMANNEN DET. Och eventuellt drivs jag någonstans av viljan att förstå. Det som är min omvärld. Och det som är jag. I sann narcissistisk anda … Jo jo. Men faktum är att jag till största del befarar att det är min totala jagsvaghet som gör mig extra anpassningsbar till denna analysens tid. En tid där det finns hundra tankevurpor i varje ord. Och lika många fallgropar i var mening. Missförstå mig rätt. Analysen av dessa tankervurpor och fallgropar är  s j ä l v f a l l e t  utomordentliga för hela släktet mänskligheten. Viktiga. Till och med livsviktigt. Något som tar oss, vill jag hoppas, mot en bättre värld. (Om vi överlever alls dvs. (Förlåt.)) Så, vad är det då som skakar mina grundvalar så till den milda grad att jag måste skräna över detta i ett brev till dig. Jo. Det finns ett problem. Jag vill inte analysera Joanna och Ted. Jag vill inte se på det som ett kulturellt fenomen där någon av könen är förloraren. Jag vill inte koda allt. Jag vill bara känna. Så som jag kände innan min blick, i likhet med mina hängande kinder, närmade sig marken och därmed blev mer grundad. Jag vill bara svepas med i vad det innebär att vara människa. Oavsett om man heter Ted eller Joanna. Jag vill inte ta det för verklighet. Jag vill följa berättelsen. Gråta, skratta, känna med dem båda. Är det försent för mig? Att vara så dumt känslomässigt laddad? Har Vattumannens epitet slutligen tagit mig? Eller är det bara så att samtiden fört med mig till en road of no return?

Editor’s Letter No. 9

Joanna.

Analys eller icke. Något min blick alltid ser och uppskattar, oavsett mognad och kritiskt tänkande, är dock en otrolig stil. Inte att underskatta på något vis. Menar jag. Well, Meryl. Vad kan jag säga. Fem av fem. PLUS!

(Undrar vem hon med hunden är där bakom. Vad gör hon nu? Finns hon kvar? Här. I världen. I livet. Kände hon de andra där? Fin kappa. Fin halsduk. Och väska. Men vad har hon i handen?)

Editor’s Letter No. 9

Perfekt packnings-outfit. Vill veta allt om skjortan. Vad är det där på axeln? Kjolen. Skärpet. Skåpet! Vill veta allt om skåpet och tavlan där till vänster.

Editor’s Letter No. 9

Rutiga kavajer. Check. Hehe …

(Tårig bara av att se Billy förövrigt.)

Editor’s Letter No. 9

Förlåt. Men. Vadlång kjol. Med. Stövlar. Kom ihåg var ni såg det först. Eller ja. Det var ju 70-tal. Men. Ändå.

Editor’s Letter No. 9

Okej. Och sen har vi denna fantastiska skådespelerska. Jane Alexander som Margaret Phelps. Margaret Phelps som stilikon. Eh. Ja. Varför har någon någonsin något annat än jeans och grå collegetröja på sig. Och varför har någon någonsin något annat att sitta på än två beiga fåtöljer bland gröna 70-talsväxter i krukor av korg. Litet fyrkantigt bord i vaddå? Plast? Mellan fåtöljerna. Med en lampa på. Och kuddarna. Mattan. Det honungsfärgade ljuset i förgrunden. På riktigt. Kan inte sluta studera denna bild. Vill zooma in så långt att jag råkar hoppa in i bilden.

Editor’s Letter No. 9

Polo under tröja. Genialt. Klockan. Analytisk blick? Må så vara.

Editor’s Letter No. 9

Ignorera Ted. Arg på honom. (Egentligen SÅ impad av hans gulliga pappa-insats. Nä. Jo… NÄ!) Hur som helst. Denna icke-inredda, inredda matplats med grön lampa till … furubord, Klassiska stolar i trä. Hylla i trä. köksredskap i trä. Trä trä trä trä. Svimmar. Så fint.

Editor’s Letter No. 9

Vi går vidare. Här är köket och fattiga riddare. Tänk vad han kan va pappisen? Men det enda jag egentligen kan fokusera på är. FÄRGKODEN! Perfekt väggfärg. JU.

Editor’s Letter No. 9

Ja, då var vi här igen. Vardagsrummet. Jo, det tål att tittas på igen. Ska googla gröna växter och plastbord hela kvällen.

Editor’s Letter No. 9

Sovrummet. Här sätter nostalgin in en högre växel. Ett ansiktssolarium mellan den vita korgstolen och bordet i samma och vi är hemma hos min bästis på 80-talet som i ett trollslag.

Editor’s Letter No. 9

Nattsaga. Naaww. Otroligt. Nähä, det var jobbkorrespondens eller nåt. Ja ja. Hur som helst är både nattygsbordet, lampan, överkastet och Billy beyond fantastiska.

Så. Hur ska jag göra med detta i-landsproblem? Måste en fiktiv historia för all framtid representera en högre sak? Eller kan en berättelse ibland bara vara just det? Utan tvång till vidare analys. Den som lever får se. Antar jag. Men om jag får välja. Fritt.

 

 Ja, Då Går The Oscar To …

... känslan.

Editor’s Letter No. 9

Tills vi hörs igen, snälla analysera inte detta brev. Låt det bara vara, en dum dum känsla …

Yours Sincerely,

Redaktören

Published April 27, 2021

Anna · 7 months ago
Åh vi tänker samma! Älskar stilen i denna film, kollar inredningen o Meryls långa kjol o perfekta stövlar om och om igen. Jag måste bara slå ett slag för kvinnan i någon rosa blus med nedhasat skärp som skymtar på julfesten. Har tagit screenshots och tvingat på ointresserade vänner denna bild. Men äntligen någon som tänker samma. Känslorna, stilen, inredningen o såklart NYC som tillsammans bara ger en inspiration som man inte vill förstöra med sin nya blick. Man får kämpa lite för att inte se o analysera det utan fokus på fåtöljerna! Köksbordet! Och ja stövlarna.

Karolina Borg · 7 months ago
Anna! Kvinna i rosa blus ska genast letas upp. :) tack för att du läser!