Editor’s Letter No. 8

Snart är vi där. Här. Där. Mellan hägg och syren, visst gör det ont när knoppar brister och den blomstertid nu kommer. Snart. I alla fall. Längtar du? Aldrig har jag väl längtat så mycket efter det som är mjukt, varmt, levande. Så säger jag i o f s varje år. Repetitionernas dåre. Glömskans drottning. Men. Det förändrar inget. Jag längtar alltjämt. Efter ljuset. Så mycket att jag bänder upp varje lucka jag har i tillvaron mot solen då den visar sig. Tvingar mig själv till fönster som knappt går att se igenom pga, ja, livet kom emellan fönsterputsen och mig själv helt enkelt. Pressar mig rent av till långa strapatser i kylig vind som river och sliter i både mig och naturen, trots att det är mitt värsta. Inte naturen. Iskall vind. Bara solen behagar uppenbara sig där på himlen. Och jag gör det för att jag vill känna att du nalkas ljuva sommar, då gräs och gröda gror. Med blid och livlig värma, till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt bli återfött.

Och sedan slår det mig med kraft. Att allt inte återföds. Detta år. Och då gör det ont. Så ont när knopparna börjar brista.

Herregud, hur gör man för att inte ständigt fastna i det som svider samt gamla hymner och poem? Lät det där som en fråga? Nåja, det var det hur som helst inte. Det var endast retorik. För jag vet nämligen hur man gör. Ja. Du känner mig eventuellt en aning vid det här laget. Man ger sig in i någon annans universum. Man köper en tur-och-retur till någon annans liv. Nej, det är inte att fly. Jag är högst medveten om att man aldrig kan fly från sig själv. Eftersom. Jag. Har. Levt. Nej, det är att resa. BIG skillnad. BIG. Jaha, så det är vad jag har pysslat med när solens strålar närmat sig alltför nära mitt ömtåliga epicentrum. Jag har, som sig bör, tröttsamt eller ej, å nyo tagit det mest politiskt korrekta miljövänliga transportmedlet som existerar till en annan plats. Och denna gång till något så livsbejakande som kaos och kreation. Till Franca Sozzani, den smått otroliga legendariska, får man väl ändå säga, före detta chefredaktören på Italienska Vouge och hennes son fotografen Francesco Carrozzini. En son som gjort en dokumentär om sin mor. Franca: Chaos and Creation.

Ha, vad trodde jag.

Jag är 3:83 in i dokumentären och gråter redan stora tårar. Jösses. Rädda mig från mig själv. Men se här. Du skulle också. Gråta. Erkänn. Att du gör det nu. När du läser vad som följer. Det är Francesos första inledande ord. Han talar till oss. Mig. Vem det än nu är som ser. Vad jag ser? Det är hon. Franca. I Central Park. Ett änglahår är samlat och insvept i en halsduk. Snön ligger i täcken i den centrala parken. Hon promenerar med ryggen mot kameran, men tittar bakåt då och då. Mot sin son. Medan han, Francesco, säger det han säger. Till mig:

Vet du vad? Jag måste erkänna att jag nära på ständigt vandrat genom livet med en känsla av att ett liv är litet. Ett bland många. I en mekanism som kanske tillåter, men för den skull inte särskilt önskar den enskilda individens storhet. Redan som liten förstod jag att min existens var – om inte meningslös – så i alla fall obetydlig. Och denna insikt tillgodosåg jag mig i de flyktiga mötena med främlingar. Jag kunde iaktta andra människor från bilrutans fönster, eller möta en främlings blick på en cykeltur, och alltid med samma tomhet konstatera att den personen inte var av betydelse i mitt liv. Vilket självfallet var ett tecken på att detsamma gällde mig. I dennes liv. Ju längre jag drog tanken i desto större omfattning insåg jag naturligtvis att världen var befolkad av biljoner individer i vilkas liv jag hade noll och nada zero betydelse. Måste jag förtydliga min känsla av betydelselöshet?

Och. Det dröjde länge. Inte ens när jag blev mamma slank insikten in som den kanske borde. Jag vet inte ens om jag riktigt går med på det ännu. Men jag förstår hur som helst. Med en “vuxens” syn på det jag kallar mitt liv. Att det må vara minimalt för främlingen jag möter. Men för dem som står i min direkta närhet, hud mot hud, eller existens mot existens, är det de facto allt annat än det. Ditt liv för dem som rör vid det. Är stort. På alla dess olika sätt. Ja. Oundvikligen. Ja. Punkt.

Och sedan får vi möta henne. Denna osentimentala, temperamentsfulla, inte på något sätt nostalgiskt lagda, undersköna italienska med isblå ögon och en häpnadsväckande krass inställning till livet. Hon verkar vara begåvad med en styrka som eventuellt följer med som på-köpet-attribut till en osentimental själ, vad vet jag. Och en magkänsla som ställs i beväpnat förband framför alla andras åsikter samt ett brinnande behov av att skapa något som skulle kunna liknas vid en synergi mellan mode och politik. Och, ja, det lättar. Det som nyss kändes tjockt i halsen. Jag följer dramaturgin. Återblickar, andras röster om Franca och en bilfärd där en son frågar sin mor frågor som ska besvaras i svartvitt, samsas i minuterna som går av resan jag befinner mig i. 49:09 in ställer Francesco en fråga jag faktiskt brytt mitt huvud med i årtionden.

Franca: “Lätthet är att inte ta saker för allvarligt. Blev ett foto dåligt? Jaha. Ett misslyckat äktenskap? Jaha. Ett andra misslyckat äktenskap? Jaha.”

Francesco: “Det är skillnad mellan ett äktenskap och ett foto.”

Franca: “För mig är det samma sak. I slutändan går man vidare, precis som i äktenskap. Allt går vidare. Livet börjar om varje dag.”

Franca: Chaos and Creation hade premiär den 2 september, 2016.  I slutet får vi se Franca och Francesco gå sida vid sida. Och återigen talar han till oss. Och återigen tjocknar det i halsen.

Franca Sozzani dog i sjukdom endast 66 år gammal. Och är således en av alla mödrar som inte återföds nu när solens strålar närma. Ett av alla små liv som i själva verket var störst. För Vouge? Nej, för Francesco Carrozzini.

Tills vi hörs igen, kom ihåg trots allt;

Yours Sincerely,

Redaktören

All bilder från internet.