Edit
Editor’s Letter No. 7
På spaning i eufori, fantasi och en tanke fri.
På spaning i eufori, fantasi och en tanke fri.
"I saw the gooseflesh on my skin. I did not know what made it. I was not cold. Had a ghost passed over? No, it was the poetry."
–
Sylvia Plath
Sylvia med dottern Frieda och sonen Nicholas framför huset i Devon.
Jaha, förlåt. Vi har inte ens börjat. Ok. Det sjunde inseglet kommer här:
Sju brev ändå. Skrivna för hand, med högsta hängivelse, kärlek och en aning tankemässig akrobatik. Lägger du dem i någon fin liten låda med ett band av siden runt? Sparar och läser om och om igen när du känner dig ensam? Nähä. Nänä.
Du, den gula helgen står på vänt! Allt från död till återuppståndelse till påskekrim till sill, potatis, gulliga ägg färgade med olja och vinäger och godisjakt ska rymmas i en och samma helg. Och. Samvetsgrann samt plikttrogen som jag är tänkte jag hålla mig till temat. Gult. Nä. Verkligen inte. Men ett riktigt älskvärt påskägg, med – om inte påskekrim så påskerim – ska du få. För vet du vad? Denna gång är det premiär. För första gången vet jag nämligen precis exakt på pricken vad följande brev till dig ska omfatta, redan nu, när jag börjar. För en gångs skull har jag ett fokus. Inte en löst flyende tråd, utan ett helt rep att hålla mig i. Så starkt att doften av hampa och tjära letar sig in bland orden och bokstäverna. Känner du? Vi får se huruvida detta ligger till min fördel eller inte. Men. Detta brev måste jag i alla fall med absoluta nödvändighet tillägna två kvinnor. Sylva Plath och Elin Cullhed. Jag är nämligen mitt uppe i romanen Eufori skriven av sistnämnda med förstnämnda som fritt tolkade huvudkaraktär. Och ja. Jag är. Euforisk. Jag ligger faktiskt som en pöl av beundran kring Cullheds fötter. (bildligt talat. Obviously …). Suger i mig varje ord och tänker att det är en ynnest att jag får ta del av ett språk som hennes. Tack Elin. Tack för att jag får springa rakt in i huvudet på din Sylvia Plath och känna. För känner. Är det jag gör. Näst intill fysiskt. När jag hoppar omkring där inne bland Sylvias reflektioner, så förtrollande redovisade att jag tappar andan i jakten på mer.
Eufori är som sagt en fantasi. En fiktiv historia, skriven som en inre monolog, om Plaths sista år i livet innan hon för egen hand avslutade det i den kalla lägenheten nära Primrose Hill, London. Plaths verkliga historia är i sig något som kräver sitt format. Och detta är inte det. I alla fall inte just precis idag. Men historien (den fiktiva. Som i och för sig också är verklig i sin form då den är baserad på Plath verkliga liv. Jaja, du fattar.) tar sin början i att Sylvia Plath ger oss sju skäl att inte dö. JAG VET!! En kan undra om jag håller jag på att utvecklas till någon sorts siffermagiker, eller hur?? Brev nummer sju osv … (är detta något man kan försörja sig på är då min följdfråga? Vet du? Svara omedelbart i s f).
Hur som helst. Det är tidigt 60-tal då vi möter henne. Sylvia. I Eufori. Hon och maken, den kända poeten Ted Hughes, har lämnat London för den engelska landsbygden. De bor med sina två små barn, dottern Frieda, två år, och nyfödda Nicholas, i ett kråkslott i Devon på den engelska landsbygden. Sylvia slits mellan förtvivlan och eufori, svartsjuka och grandiosa tankeföljder, moderskapet, den djupa kärleken till barnen och den egna tillvaron där jaget får ta all plats. Längtan efter att få skriva och frustrationen över maken Ted och att hennes författarskap får stå tillbaka för hans genomsyrar texten. Läs. Kära vän. Läs med mig i påsk. Va? Du kommer inte att ångra en sekund. Vågar lova.
Här är hon. Poeten som för eftervärlden inte bara är känd för sina högst personliga starka litterära röst, utan också för sina djupgående depressioner som till slut kom att ta hennes liv.
Mad girl´s love song
Åh Sylvia Plath – Du har mig liggandes platt.
(Siktar själv på att ge ut lyrik inom kort.)
Inom parentes 2:
I shut my eyes and all the world drops dead. I lift my lids and all is born again. What? Påsken har mig redan i sitt grepp.
Inom parentes 3:
Eller?
Nä, nu … My tears are like vinegar, or the bitter blinking yellow.
Den gula helgen. Olja och vinäger. Vad är det som pågår? Officiellt rädd för mig själv nu.
Vi måste vidare. Här är Sylvia och Ted. I läsartagen. Analyserar de något tro? To peas in a pod? Nej, det var synnerligen ingen kärlekshistoria utan komplikationer, detta.
Eh, någon som känner igen sig?
( Varför. Varför, varför ? Skiftar allt i gult ? )
Jag googlar runt. Jojomän. Som sig bör. Och den som söker skall också finna. Hittar Court Green. Det var här de bodde. Sylvia, Ted och barnen.
… Och det är nu det börjar… Det är nu det skiter sig så att säga. “Du ska skriva om Sylvia Plath”, säger jag till mig själv och håller stenhårt i repet. “Och Cullhed.” Repet repet repet. Men det trilskas så. Slinker undan. Eller är det jag som släpper? Min hjärna tar sig hur som helst med ens friheter vi absolut inte kommit överens om. Jag och den. Men jag är liksom romanen, blott en fantasi. Ja, alltså inte en välskriven förtrollande sådan. Bara en fantasi. Rätt och slätt. Och jag kan inte värja mig. Jag lämnar repet. För vet du vad. Jag är redan borttappad i den engelska landsbygden. Det kan väl ingen klandra mig för? Så fort någon säger The English Country Side är det nämligen …
… endast detta jag ser framför mig. Euforin. Japp. Den stiger vill jag lova när jag, utan att blinka flyttar in. Ty detta är inte Court Green. Här bor inte Sylvia Plath. Här bor jag. Nej, nej, det är Plum Sykes hem, plåtat av François Halard för Vouge. Det vet jag väl, jag är inte galen. Det är bara en tanke. lugna ner dig. Som jag släpper fri. Men, så passligt. Här var det påsk! Det ser väl vem som helst. En sval bris går genom rummen. Det skvallrar gardinerna om. Och jag. Jag har tagit in en megapåskig bukett från trädgården …
… som jag plockade när jag och min man var ute en sväng …
… för att titta till fåren …
… som betar utanför vår lilla stuga.
Här är vi förresten! Jag och min dotter (som jag tydligen har?). Vi dricker lite te och äter en bit tårta bara. Inga konstigheter. Alls.
Här är min äldsta dotter. I köket. Hon gör frukost. Det är icke Nutella det där. Det är nån mysig eko-jam.
Välkommen hem till oss. Te? Scones någon?
Jag och Frieda. Nej … hur var det nu igen.
Jag brukar lägga mina finaste saker on display så att säga. tycker det ger en sådan mys-feeling. Jag är inte materialist. Gud nej. Men de saker jag har och äger vill jag fylla med mening och ande. Det gör jag såhär. Tips, tips.
Här äter vi våra stora bullriga vackra middagar med vänner. Som vi har. Ur alla generationer.
Min gulliga familj. Min man spelar Månskenssonaten varje dag. För mig.
Nej … Förlåt. Det här var faktiskt inte meningen. Jag lovar. Kanske har jag tappat det nu. Till slut. Jag tyckte att det började så bra denna gång. Men slutet blev liksom värre än någonsin … Nej, det är inte mer än rättvist att du får en verklig bild av mig för en gångs skull. En ur min vardag, med alla mina brister och fel. Stöket livet alltid bär med sig. Det operfekta i en operfekt värld. Av sorger och eufori blandat samman i en cocktail. Spetsat med en gnutta alkohol om man har tur. Påsk eller inte. Jag bjuder på två från förra årets gula helg. Bilder på mig. Rakt upp och ner.
Puss och kram och glad påsk!
Yours Sincerely,
Redaktören
Bilder från internet.