Edit
Editor’s Letter No. 6
På spaning i “Io sono l´amore”.
På spaning i “Io sono l´amore”.
Lettera numero sei.
Jaha, planerat nåt kul på sistone? Får man skratta? … F a t t a r väl att du i n t e planerat ett skit. Förutom en eller två kaffe med kaka i friska luften, omgiven – på avstånd – av några problemfria vänner. Jo. Även om det i själva verket inte finns särkilt mycket att fnissa åt vad gäller vår pandemiska tid så skrattade jag i alla fall åt denna:
”De säger att du kan bjuda in åtta personer utan problem. Vem känner åtta personer utan problem?”
Skojfriskt idag. Egentligen borde en väl gråta. Men det har gjorts. Tro mig. Aja, men annars, det här med planering var egentligen bara en språklig förevändning för att få möjlighet till att diskutera följande med dig. Det slog mig nämligen att jag aldrig frågat dig vilken karaktärstyp du tillhör när det gäller vilken tid du lever i. Nej. Jag har inte blivit galen. (Än). Jag vet att du lever just nu, året är 2021, och vi befinner oss inte under några omständigheter i 1800-talets början hur mycket jag än ordat om detta. (Och om du gör det … snälla, hör inte av dig. Livrädd för andra sidan). Nej, jag menar var reser du som oftast, när du reser i huvudet? Är du en sådan som lever ditt liv mest i det förflutna, nuet eller framtiden?
Jag kan berätta för dig att jag är en sådan som näst intill aldrig reser till framtiden. Vilket i sin tur betyder att jag just planerar ytterst lite, vid sidan om de planer som faktiskt måste göras det vill säga. Jag blir lätt stressad och får prestationsångest samt kravkval av planer. Blir även en aning räddhågad eftersom jag, vid planernas begynnelse, omöjligt kan förutspå hur energidepåerna kommer se ut den stund dessa planer ska sättas i verket. Om det är någon meme i världshistorien som måste vara skrivet för mig och enkom mig så är det detta:
… Nej nej, detta ska absolut inte bli ordvitsarnas brev. Jag fortsätter på den tråd jag börjat sy med. Broderi är knixigt dock. Så lätt att hamna utanför mönstret om man inte koncentrerar sig. Okej. Jo, för tillfället lever jag faktiskt, på ett namasteaktigt vis, väldigt mycket i nuet. Utan namaste då. Hur mycket jag än skulle vilja. Hur som helst. Kanske kommer denna nu-orienterade livsstil med åldern, eller så är det en följd av pandemin. Vad vet jag. Men. Jag har definitivt varit en sådan som rest i det förflutna. Mycket. Ofta. Och långt. Både till medvetandets hisnande nöjesparker, nattsvarta skogar, gamla sevärdheter och såriga olycksplatser. Där har jag stått, timme efter timme, på mitt eget förflutnas Mount Everest och blickat ut över hågkomsternas landskap. Stirrat. Och letat. Efter ledtrådar, magiska nycklar och dolda spår som skulle kunna leda fram till vem jag blivit och varför jag blivit, den jag blivit. Varför jag känner som jag känner. Gör som jag gör. Tänker som jag tänker. Du då? Brukar du?
Jo, jag har faktiskt googlat lite denna gång. Ser man på. Ser man på. Hittade lite på ämnet via min favoritsajt; utforskasinnet.se. Ok. inte favorit-favorit. Det är thewayweplay.se. Alla kategorier. Har ALLT tycker jag. Åter till ämnet. Tråden genom nålen och nålen genom tyget. Börjar med detta:
"Kursen vi ritat upp från det förflutna för att komma dit vi är idag har graverats in i våra sinnen. Denna “gravering” har stor inflytelse på vad vi tänker, vad vi säger och hur vi agerar. Det influerar även strategierna vi har för att hantera olika situationer i livet. Med det sagt får vi inte begå misstaget att leva i det förflutna."
Nähä, varför får vi inte det då? Ja ja, jag vet, det kan alla räkna ut med lillfingret. Men. Ändå? Mitt lillfinger är inte så bra på matte. Jag behöver mer information än så, även om ekvationen är en lättlöst sådan. Ok, hör här. Det förklaras att även om det förflutna är en viktig del av våra liv, är det i nuet och framtiden vår kapacitet för förändring ligger. (Jo, jo.) Vi är inte summan av vårt förflutna. (Va?) Vi måste koncentrera oss på att leva i nuet. (Har hört det ja.) Vad vi gjorde i det förflutna definierade vilka vi var vid det tillfället. Men du är inte den personen längre (Va?), du är en som lever idag. Som människor är vi i konstant förändring. Vi förändras lite varje dag (Hallå, inte undra på. Det där med energidepååååerna), med varje ny bit av information vi får och varje ny sak vi lär oss. Förändring är helt enkelt oundviklig. (Fint. Men har fortfarande inte räknat klart).
"Det är därför vi sårar oss själva när vi skryter om eller ångrar vad vi gjorde i det förflutna. Det är sant att skuld är en känslan som kan hjälpa oss att korrigera situationer vi haft fel i, men bara när den används korrekt. Om vi lägger för stor vikt vid den och blir besatta kan den dock bli en giftig känsla som orsakar kaos i våra liv och inte hjälper oss att reda ut saker och ting."
Sårar mig själv? Jag vill inte såra mig själv. Jaha, då är det bättre det här med att leva i framtiden tänker jag och söker vidare på den tråden. Ska sy rakt och fint denna gång. Men. Halli hallå, då kommer detta:
"Det förflutna är viktigt för att visa oss våra misstag och bra beslut. Att tänka på det förflutna är viktigt för att förstå nuet. Vårt liv behöver mening och vi måste veta varifrån vi kommit för att veta vart vi ska. Att analysera vad vi har gjort i det förflutna och göra jämförelser med vårt nu kan hjälpa oss att skapa och utveckla den handling som berättar vårt liv."
Ha, sa ju det. Matte är svårt. Vi får räkna i en evighet på det där för att förstå. Jag vet (var det inte jag som sa det själv förresten?) “Det ena utesluter nästan aldrig det andra.” Vilket geni jag är. Det ska jag komma ihåg att inte skryta om i framtiden. Vill ju inte såra mig själv … Om du är ett planeringsfreak som åker tillbaka till framtiden titt som tätt dock, verkar det finnas något bättre förutsättningar för en fräschare mental hälsa.
"Att planera våra strategier och etablera framtida mål motiverar oss att fortsätta utföra handlingar som inte får omedelbara resultat. Vägen vi tar består av små steg mot vårt öde. Detta stimulerar oss att vara konsekventa och ihärdiga i processen med att uppnå något som kommer gagna oss i framtiden."
Men kom ihåg. Det ena utesluter näst… Det finns nämligen faror även i denna resa. Som förövrigt verkar göras via båt.
"Om vi förlorar oss själva i framtiden kommer vi segla i okända vatten."
Jahapp. Var ska vi då resa? Om vi inte får åka någonstans i den reella världen, men inte heller till det förflutna eller framtiden. Eller segla för den delen? Fast det är väl bara olika former av samma företeelse; transport. Hur som helst. Ska vi inte ta något världsfrånvänt, som vanligt? Min bästa gren. Italien? Milano? Villa Necchi? Äsch, jag bjuder! Känner mig givmild. Vill ge dig denna verklighetsflykt. (Tänker inte googla. Finns säkert ett förbud mot denna typ av resande med) Närmare destination? Io sono l’amore – filmen från 2009 som är så vacker att man trillar av soffan man ser på den i. Omgivningarna, kläderna, språket. Språket … Hur kan en lingvistisk företeelse vara så magisk? Varför låter allt bättre på Italienska? Vackrare, hetare, sobrare. Köttigt men elegant på samma gång. På gränsen till överlägset i sin melodi, men ändå med in inbyggd lidelse i varje bokstav. Okej. Vi kör.
Här är de. Familjen Recchi (En lek med husets namn?), som intrigen kretsar kring. Det ser en aning frostigt ut relationsmässigt. Eller är det bara jag? Patriarkatet är alive and kicking, det kan man väl ana ändå. “Sitt ner kvinns”. Förutom hon där bak då. Ja, hon på tavlan. 1800-talsgestalt? (Det var inte en fråga – hör EJ av dig.)
Tilda Swinton spelar huvudrollen. Emma, Recchi, ryska, rastlös. Hon har även producerat filmen. Alltså Tilda. Inte Emma. Vad är det där för cashmere-dröm hon bär? Men vänta, porslinsskålen. Gah.
Tilda i Toronto 1992. fotograferad av Rick McGinnis. Hon är förtrollande tycker jag. Hennes uttryck har så många lager. Och ändå kan jag inte sluta titta på tvärflöjtsmänniskorna där bakom. KAN inte befalla min hjärna att sätta stopp för spekulationerna vad gäller dessa två. Hjälper han henne på nåt sätt? Vad spelar de för trudelutt? vilka är de? Hundmänniskor i a f. Det bådar gott. Två hundar verkar de ha. Och ett … får. Men. Förlåt, vad är det för djur som kommer in från vänster? ÄR det ett djur. Ett vildsvin eller en ful fisk? Fattar ingenting. Vi går vidare.
Denna bild är inom parentes, men det finns inte så stora parenteser här. Visste du att Tilda och The one and only Princess Di gick i samma klass under en del av uppväxten. Långt innan hon blev just Princess Di med hela världen. Nja, inte så långt förresten. Det har man ju sett i The Crown. Fin är hon hur som helst.
Filmen spelades till stora delar in i Villa Necchi Campiglio ritad av den milanesiska arkitekten Piero Portaluppi och uppförd 1930 till en förmögen italiensk familj. (Vilket roligt efternamn förresten. Skulle jag vilja heta. K Portaluppi. Låter piggt.)
Settingen måste man säga är oklanderlig. Här ser vi Wharis Ahluwalia som Shai Kubelkian och Marisa Berenson som Alegra Recchi, Emmas svärmor, i förgrunden av eventuellt den gulligaste soffrygg världshistorien skådat.
Italienskt!
Italienskt!!
Nej, skulle absolut inte vilja ta ett bad här med ett glas bubbel i handen. Usch.
Och inte i den här poolen heller. Fy.
Copy paste till påsk.
Kostymören Antonella Cannarozzi blev nominerad till en Oscars för sin otroliga insats.
Vad är det som lockar så med detta? Så put together. Jag inbillar mig att en kvinna med denna typ av garderob har k o n t r o l l. Själv skulle jag i o f s se ut som en kvinna bortom all kontroll i denna typ av outfit, men så är jag inte Emma Recchi heller.
Emma och Antonio, som blir (spoiler alert) lovers vad det lider.
Hallå, jag vill också ha servetter med citroner på, glossiga magasin, en svindyr soffa, mörkt trä med snyggt doftljus, en stund för mig själv och en veckad lampskärm fyra gånger större än ett mänskligt huvud.
Fredagkväll hemma hos mig.
Se den. Jag är medveten om att jag talar mest om det som är synen till behag. Men det är bara för att det ständigt är dit jag längtar. Till det som är vackert. Och vem bryr sig egentligen om ord och innehåll nuförtiden ändå? (Jag gör. Ibland.) I en av filmens relativt tidiga scener för Emma och hennes man Trancredi en diskussion om huruvida familjeföretaget ska säljas eller inte.
Emma: “Vad säger Edo om att sälja?”
Trancredi: “Han börjar vänja sig vid tanken. Han kan inte leva i det förflutna.”
Jahapp, då var vi tillbaka där vi började.
Jag kommer nog fortsätta mitt resande hur som helst, trots hårda restriktioner och allmänna rekommendationer. (Jag menar de i mitt förflutna, inte utanför landets gränser, dhöö) Men oavsett vem man nu än söker efter i dessa inre expeditioner så leder väl oftast ett svar bara till ännu fler frågor. Livet va? Som ett broderi utan en enda röd tråd. Finns det någon som på riktigt vet vem man är? En sak vet jag i alla fall med säkerhet. Vem jag än är skulle epitetet låta betydligt bättre på italienska.
IO SONO L´AMORE
Okey lovers, let´s go love someone.
Yours Sincerely.
Redaktören
Citat från utforskasinnet.se och bilder från internet.