Editor’s Letter No. 4

Visst ser det härligt ut? Hygge! Ja, Vouge-hygge hur som helst. Det här kan väl bara danskarna ändå? Göra det avslappnat och übersnyggt på samma gång, vardagligt men totalt oåtkomligt, fullkomligt helrätt, underbart familjärt och bara så oerhört tilldragande. Men ändå på ett sätt som gör att man n ä s t a n  tror att man skulle kunna åstadkomma det själv. Vad pratar de om tror du? Supermodellen, superkocken och supersmyckesdesignern som med olika relationsband emellan tillhör samma familj, nämligen Bille Brahe. Något mysigt va? Kanske avhandlas det huruvida det blir en Tahinisås eller tomatsås till kvällen och eventuellt kanske det kan slängas ihop en “Chocolat and caramel tar almost as Pierre Jancou does it” från Frederik Bille Brahe himself´s kokbok “All The Stuff We Cooked”. Vad ska det drickas då? Ett glas bubbel? Ja tack. Vad lyssnar de på? Det här? Eller är den här? Nej, ingetdera selvfølgelig. Nog måste det vara något som liknar detta? Mitt huvud går i spinn. Jag förlorar mig i detaljer. Som skeppen på tavlan, hur vackert molnen i skyn ovanför dem är målade. Benen i guldfärg tillhörande avlastningsbordet med fotografierna på. Hallå. Böckerna i bokhyllan som skymtar. Vad handlar de om? Vem har skaffat dem till detta vidunderliga hem? Jag ser in i allas ögon som om de vore mina vänner. Blickarna blir svala sjöar att hoppa rakt in i och svalka sig från den brännheta verkligheten. Och ett, tu, tre har jag skrivit mig en berättelse i huvudet. Men till skillnad från böckerna i Bille Brahes bibliotek vet jag precis vad den handlar om. Mitt psykiska välbefinnande. Japp. Jag är inte större än så. Men det vet du ju redan.

I alla fall. Ovanstående var förgrunden i mitt fjärde brev till dig. Ja, fast ändå bakgrunden. För du förstår, jag har funderat på en grej. Jo, det kuraterade närmare bestämt. Jaha, gäsp, är detta ytterligare en tradig ytlig djupdykning i det tillrättalagda (hur man nu än väljer att lägga det till rätta, för håll med – ovasett hur, var och när, så är det lagt) vad gäller sociala medier tänker du. Nej. Inte alls. Jag tar bara dessa kuraterade bilder till hjälp. Detta är i själva verket en semidjup ytdykning i livet. Låt mig förklara.

Kuratera. Vad betyder det egentligen? Begreppet innebär väl rätt och slätt att man väljer ut innehåll som man tycker är relevant och intressant för sin målgrupp och sedan delar det vidare. Men vid närmare eftertanke. Är inte allt i den här världen kuraterat? Och målgruppen i så fall? Är den så väl analyserad? Jag menar. Mänskligheten … vad är det för en målgrupp egentligen? Är det inte så att allt i livet i själva verket är utvalt. (Det är väl därför vi inte fattar nåt, för att vi aldrig, a l d r i g får hela bilden.) Allt från sådant vi fått läsa i historieböckerna till nyheterna till informationen från diverse myndigheter och messgrupper bland vänner och fölk. Är. Ju. Utvalt. Och detta mer eller mindre beroende av vem/vilka som får/fått berätta. Är det sanningen vi får veta? Jag säger inte att det är lögn. Gud nej, kanhända är det till och med helt och fullständigt sant. Men det är de facto en utvald sanning. För mig är detta en lika hisnande tanke som att universum är evigt. (därom tvistar de lärde nuförtiden förresten har jag hört. PÅ TAL OM HISNANDE!!)

Hur ser då mitt kurerade liv ut? Jo, vi har sådant jag inte väljer själv. Exempel: Nyheterna. D e f i n i t i v t inte rätt målgrupp. Klarar max två av mänsklighetens vidrigheter innan jag känner snaran runt halsen dras åt och måste lämna. Sen har vi mitt SoMe förstås. Självvalt flöde av det utvalda flödet. Funkar väl bra. Tror jag. Vi kan titta vidare på hur det kan se ut: (Ja, jag erkänner. Jag gillar att konsumera dyr lifestyle. Hör till den omtalade självbevarelsedriften.)

Men. Om världen och livet i sig är kuraterat. Vad är då mitt livshistoria? Även den utvald? Av vem? Mitt undermedvetna? Och vilken målgrupp tycker hon i så fall att jag tillhör? Blir rädd av bara tanken faktiskt, då jag inte på något vis är en glaset-är-halvfullt-personlighet. Vem är hon? Hon som får/har fått berätta. Den lilla K? Är det inte alltid så? Att det lilla barnet har mest att förtälja? Av självklara psykologiska system förstår jag naturligtvis varför vissa minnen står längst fram i biblioteket. De allra sorgligaste såklart, de allra mest skrämmande, de med störst lycka, smärta, upprymdhet osv osv. Inget för detta forum. Lovar. I alla fall inte de mindre lyckade. Men det finns ju en mängd andra. Hur är de kuraterade?

“Jag är 11 år. Min bästa vän har ett akvarium med vandrande pinnar i. Vi gör allt ihop, jag och min bästa vän. Så även tittar på dessa … gående kvistar. De är hypnotiska och skrattretande på samma gång. På det sätt som pinnar som lever är. De gör ingenting. De bor i ett akvarium. Bredvid står stereon. Vid ett fönster. Ratata, en LP-skiva (jo, tyvärr sant, det var LP inte CD) ligger framme. Vi lyssnar på “Så länge vi har varann“. I fönstret står Flitiga Lisor på rad i sina lerkrukor. De har samma namn som min bästa vän. Pinnar med ben och liv, blomster i fönster mot trädgården, jag och min vän. Så länge vi har varann.”

Jag minns det som igår. Men det är random. Varför är detta minne kuraterat?

“Jag är 24 år. Jag går på konstskola. Vi har på eget bevåg gjort slag i saken och ska tvätta de stora fönstren som vätter ut mot ljuset. För att få in det. Magin. I salen. Och i penslarna som ska leverera ljuset till målarduken. Britta med ett t säger att det allt bästa sättet att tvätta fönstren är med tidningspapper.”

Jag minns det som igår. Men det är random. Varför är detta minne kuraterat?

“Jag är 13 år. Jag är påväg till tennisträningen. Det är varmt så antingen befinner jag mig i för- eller sensommaren. Jag hör löven i träden och gruset under fötterna. Det finns inget speciellt med just denna promenad. Jag har gått den tusen gånger, med Prince-racketet och vattenflaskan under armen. Med himlen där ovanför och marken under. Allt är som vanligt.”

Jag minns det som igår. Men det är random. Varför …

Nej men DU! Är det ljudet av en vårfågel jag hör där utanför? En stare eller ljungpipare månne? (Skoja, vet ingenting om fågelarter förutom talgoxar). Men jag vet vad jag hör. Och jag minns vad jag läst. Någonstans. Inte alls random. Nämligen att de första kortflyttarna kan anlända till Sverige tidigt. Och om det blir bakslag i vädret kan de flytta tillbaka lätt som en plätt. Exempelvis lärkor, starar och vipor kan göra flera resor under en vårvinter. Inga problem alls för dem verkar det som. Det tar bara någon dag, så är de i Danmark igen! Ahh, Bille Brahe. Ni har Allt. I alla fall ser det ut så härifrån. Från mitt kuraterade liv.

Yours Sincerely,

Redaktören