Editor’s Letter No.3

Edit

Editor’s Letter No.3

På spaning i det som är ojämnt.

Hej! När diverse poddar firar 500 000 avsnitt, typ, firar jag tre. Brev. Jo tack. Äsch, det var så lite. Eller nä, det var det verkligen inte. Vet du hur mycket knypplande tankeverksamhet det krävs för att skriva något annat än captions? Riktiga brev. Mmm, det är inget en modern människa gör i en handvändning. Så. Vad spår vi i den kristallskimrande kulan angående dessa jag-betonade promemorias? Tredje gången gillt? Eller three is a trend? Vi får väl se. Hur som helst så är väl alla goda ting tre. Det är sen gammalt.

På tal om gammalt! Som av en händelse har jag fyllt. År. Sen sist. Tada! Tut tut. Jag fyllde tyvärr ingenting med tre. Men de två följande siffrorna på raken. (Klurigt va?) Så det är ojämnt. Antar jag. (Har på riktigt ingen aning). Ojämnt … Vad betyder det? Är det något som skaver eller är det behagligt lent? Varför känns jämnt jämt bättre än det motsatta? Eller mer upphöjt. Har du en relation till siffror på detta sätt? Jobbar folk med turtal osv nu för tiden?

Hur som helst. Kanske är det för att jag är i den vilsna skarven mellan två åldrar, som jag känner såhär. Eller så är det helt enkelt det faktum att världen har varit i en sådan obegriplig skarv så länge nu att det inte går att lita på varken den eller sig själv längre. Men jag upplever att jag har svårt att navigera i mina känslor för tillfället. Så jag gör en anmärkningsbar ansträngning, andas djupt och öppnar upp … just det – GOOGLE. Vad annars? (Att öppna upp sig själv offentligt i sårbara tidsrymder är inte kompatibelt med min starka självbevarelsedrift. Tro mig.) Och. Eftersom jag i själva verket söker efter något inte google kan leverera, skriver jag rätt och slätt in 3 i sökfältet. Enda vägen till att komma fram till vad brev nummer tre ska handla om. Tänker jag.

Då så. Visste du att det inte bara är Bob Dorough som menar att ”Three Is A Magic Number”. Nej. Det är lika vedertaget som att Old Celine är bättre än ”New”, att talet tre är heligt. Det förekommer som bekant i en oändlig rad myter, sagor och legender. (Som detta brev. L e g e n d a r i…) Nåja. Jag googlar vidare. Den ena sökningen tar mig till ytterligare en och jag förvandlas snabbt till Alice i Underlandet ju längre in jag navigerar i googles underjordiska värld. Jag färdas till ställen där jag fastnar som en fluga i ett spindelnät. Som när man hamnar i “utforska” på insta ungefär, du vet. Och ett, tu, tre så befinner du dig i ett rabbit hole av poster som berättar allt och inget om den nya världsordningen.

Jag känner mig planlös. Men som Lewis Carrol brukade säga; “Om du inte vet vart du ska, kommer du att hamna någon annanstans.” Det visar sig hur som helst att de jämna talen är en symbol för det materiella, som jorden och kroppen, medan de ojämna talen tydligen symboliserar det andliga såsom livet och själen. Jag läser vidare. Spännande ju. Tre lär vara det högsta antalet som vi människor är i stånd att uppfatta med ögat utan att börja räkna eller peka med fingrarna. Talet tre blev på detta vis en symbol för ”många”, ”mycket”, ”allt” och därmed också turligt och heligt.

Som av en händelse kommer jag att tänka på vad jag önskade mig i födelsedagspresent av min äldsta son. Nämligen något utan materia. Tre hemligheter. (Tips tips tips! Leveransen kan bli makalös, sällsam, enastående, vidunderlig, fenomenal.) Något jag såklart inte fick. På min födelsedag i alla fall. Men några dagar senare satt vi vid middagsbordet, bara han och jag. Och som genom ett trolleri meddelades det att det var nu det skulle ske. Det var nu han var i fas med sig själv och delning. Pass opp! Tyvärr, kan inte dela med dig. Herregud, det var ju hemligheter. Men dessa tre hemligheter ledde vidare till ett långt varande och så himla fint snack. Ett förtroligt prat med sitt barn. Det slår väl ändå all materia i tillvaron. Det är … Allt.

En annan grej. Som av en händelse snubblade jag över en film jag inte sett sedan 90-talet förra veckan. “Frihet – Den Blå Filmen”. Minns du? Nej, inte “Den Blå Lagunen” (Vilken förövrigt var otrooolig!) Nej, den där första i trikoloren-filmerna av Kieslowski. Som man älskade när man var typ 16 och trodde att man var vuxen och djup och visste ALLT fast man egentligen inte fattade nåt. (NÄ det är för bra för att vara sant tänker du. Hon fabulerar. För sakens skull. Hon vill skriva något med siffran tre. Men jag svär. Det är dagens sanning). Jag började strökolla av nostalgiska skäl. (Telefon med sladd, Mulberryväska med långt axelband, 90-talsfrisyrer på 90-talsansikten, blå stickade polotröjor, jeans som dras ihop i midjan m skärp osv osv.) Men fastnade i långsamhetens lov. “Den Blå Filmen” är en visuell symfoni på hastighet0,75. Den är så djupt mänsklig, om än på ett subtilt sätt. Det är en människas sorgeprocess, rädslor, ensamhet projicerat genom en blå lins. Musiken som i sig är ett mästerverk, är skriven av Zbigniew Preisner. Allt är så sinnligt som det någonsin kan vara och jag kände mig näst intill nödgad att se hela trilogin. Vilket jag gjorde. Herregud … Jag måste komma med en brasklapp här. Det är med existentialism som med långa blöta festnätter. Går bra när man är runt 20 men vid hmhmhm måste man gå hem tidigare för att palla. Så – ja, jag var existentiellt utmattad efter detta filmiska maraton. Men också fylld med en känsla av att jag sett något viktigt, något vackert, något begripligt men fullständigt obegripligt, något jag förstod men helt missade, små viktiga trådar överallt som jag greppade men tappade. Tänkte att det var precis som livet. Jag förstår det. Livet. (Naturligtvis inte på riktigt). Men känner ständigt att jag missar något. Något ogreppbart. Något viktigt … Det kändes … mycket.

Editor’s Letter No.3
Editor’s Letter No.3
Editor’s Letter No.3

90-talet ändå.

Editor’s Letter No.3

Jag avslutade i “Den Röda Filmen” med Irene Jacobs i huvudrollen som Valentine. Den beskrivs som ett konstnärligt försök att väva ihop de eviga frågorna om kärlek, livet och döden. Dagen därpå åkte vi ut till landet. Som av en händelse var söndagen denna helg i vinterns allra vackraste skepnad märkt i kalendariet som Alla Hjärtans dag. Det blev en fin helg.

Editor’s Letter No.3

Kvällen som skulle komma att gränsa till Valentine var kall och stjärnklar. Lugn och stilla. (Ja, det vinterbadades i iskall vak. Nej, inte av mig.) Och så som av en händelse skådade min yngsta son upp mot den skimrande himlen med all sin evighet och mystik där bara rakt framför oss som en present du aldrig får öppna. Jag följde hans blick och berättade – likt den underbara allvetande modern jag är – att de där tre starkt lysande stjärnorna heter Orions Bälte.

“Jag vet”, replikerade min (Tydligen lika allvetande?!) 10-åring. “Den kallas också de tre vise männen.”

Det kändes … heligt.

Så. Tänk om inget är “som av en händelse”. Tänk om allt är händelser. Som är av något annat. Kanske av en orsak? En mening. Eller nåt. Förlåt, vad blev detta egentligen? Du får ursäkta. Jag tror att det är skarven du vet. Den där födelsedagsskarven. Missförstå mig rätt. Tacksam varje år för att jag får fylla dem. Men det är något med födelsedagar, systemet kring dem. Inte sant? Något som gör att man blir gråtig och skör – en endogen. Minnesspana är hur som helst inget jag orkar nu. Until next time!

Yours Sincerely,

Redaktören

PS. En Endogen står för en händelse som härrör inifrån ett system. En känsla eller ett beteende är endogent om det uppstår spontant till följd av en individs interna psykiska tillstånd. DS.

 

Bilder från pinterest och internet,.

Published February 17, 2021