Letter From The Editor No. 2

Edit

Letter From The Editor No. 2

På spaning i mitt inre.

I´m back! Nä nä, jag vet. ”Jag är tillbaka” heter det. Det var det där med att vara sann mot sig själv. Jag skrev om det i förra brevet du fick. Har du inte läst?? Hur som helst så har jag funderat lite sen dess. Vad betyder det egentligen? Att vara sann mot sig själv. Och är det verkligen det enda rätta?

Jodå, jag har googlat en aning. Eftersom Google är min vän. Såhär: ”Det kan kosta i integritet och respekt mot din egen person” om du försöker undslippa den där sanningen. (Säger Google). Ja ja. Jo jo. Je je. Men detta ska jag säga dig. Att det kostar en hel del med det motsatta tillvägagångssättet också. För i ärlighetens namn. Om jag ska vara sann mot mig själv kommer det inte att bli någon vacker historia. Jag är nämligen inte den typ av person som ställer mig framför spegeln på morgonen och deklarerar inför henne – den där ogreppbara människan som oundvikligen dyker upp i glasets parallelltillvaro – att jag tycker att hon är vacker. Att hon duger precis som hon är. Duger jättebra till och med. Nej. Tyvärr. Jag säger det jag anser är sanningen. Är sann mot mig själv.

Och här börjar problemen. För dessvärre utgörs denna sanning av en ständig klagosång över vad som skulle kunna vara, samt göras bättre. Nej. Om det ändå vore så väl. Det är inte ens en konstruktiv kritik jag kommer med. Det är mest, ja … kritik helt enkelt. Typ:

”Vet du vad lilla egna person, nu ska jag säga dig några sanningens ord: Du verkar ju inte vara kapabel till att klara ens den minsta lilla utmaning som tillvaron ger dig. Du verkar så ovanligt svag. Och vad gör du egentligen med livet ditt? Varför kan du aldrig slutföra vad du påbörjat? Eller påbörja vad som skulle kunna slutföras? Och vad gör du förresten för att bidra till andras liv över huvud taget? Du bryr dig bara om ditt. Raljerar till höger och vänster om att världens alla sorger tynger dina priviligierade steg, men någon sann filantropisk aktivitet ägnar du dig inte nämnvärt åt. Va? De där gulliga barnen sen då, som du föder vid din barm. Hur tycker du att det går? Sparat till terapitimmar? Vad sa du? Har du inte sparat alls? Överhuvudtaget?! Har du ingen pension?!! Orkar inte. Hej då. Eller vänta förresten, en sista grej bara lilla egna person. Glöm inte bort då att du är ful också. Jätteful. Det syns förresten på din hy att du bara äter socker och vitt bröd (och vitt vin).”

Nej – det är inget jag är stolt över. Det här sättet jag pratar med mig själv på. Ja – det ska jag också påpeka nästa gång jag pratar med kvinnan i spegeln.

Så, varför detta krav på sanningsserum gentemot den egna personen? Handlar det kanske inte istället om att sträva mot något annat? Något en (om en har tur) har möjlighet att förädla successivt med åren. Som till och med jag de facto så sakteliga tillgodogjort mig ju längre bort från födseln jag kommit. (Nej, jag tänker inte säga hur långt bort).

Skulle det kunna vara så att det inte handlar så mycket om att vara sann mot – som att vara – vän med sig själv? Som Google. Ungefär. Ett ständigt sökverktyg som hjälper dig med svaren. Jag menar. Det är inte som att jag frågar henne, kvinnan i spegeln, om hon vill veta vad jag tycker. Jag bara kör. Ritch Rach Filibom bom bom. Ha! Där fick du! See you laaater. Så vad skulle hända om jag gjorde det? frågade henne. Är inte det till stor del vad vänskap handlar om? Att vara nyfiken på sin vän. Fråga vad denna tänker på, hur hen mår. Egentligen. Där innerst inne. Och sen fundera på hur man kan stå till tjänst. Hjälpa till. Göra livet lite lättare. För sin vän.

Jag vet vad du tänker. Det enda du tänker. Just nu. Nej förresten. Jag vet att du förstår. Att du också vill vara en bättre kompis. Till dig själv. Eller så är ni redan BFFs, du och du. Grattis! I så fall. Oavsett. Detta får bli stunden då jag börjar vända mig inåt och frågar hur jag kan stå till tjänst. Jag förmodar att svaren inte kommer att dyka upp lika omedelbart som när google tar emot mitt tryck-på-enter. Men eventuellt finns hur som helst möjligheten att undgå både en del fake news, riktad reklam och cookies. Om man har tur dvs. Fast tur var väl bara när förberedelse möter möjlighet förresten. Jo, det vet jag att jag googlat fram någon gång. Nåja.

Yours Sincerely,

Redaktören

PS. Är i högsta grad medveten om att allt ovan bara är ett lingvistiskt trick för tanken. Att så som jag beskriver det här med att vara sann mot sig själv inte har ett dyft att göra med vad det i själva verket betyder att vara just sann mot sig själv. Du behöver inte svara med vändande post och förklara hur det egentligen ligger till. Önskar dock vändande post! DS.

 

Veckans memory tracking följer tada … här!

”I sorgen har världen blivit fattig och tom, i melankolin är det jaget självt.” 

Sigmund Freud.

Letter From The Editor No. 2

Jag behövde inte krypa in i huvudet och leta något vidare aktivt denna gång eftersom HBO var en darling vän (Har jag bara vänskaper med programeringsbara grejer undrar du? Ja, eventuellt.) och hjälpte mig. Med minnet. Den mest betagande av apokalypser dök nämligen upp i streamingtjänstens tablå under en av mina ständiga jakter på något nytt att lägga mina timmar på. (Ja, du med mindre barn, det kommer en tid då timmar kan läggas på VAD DU VILL. LOVAR) Melancholia. Där låg hon plötsligt. Likt Ofelia i ett vattendrag med liljekonvaljer och näckrosblad. Kirsten Dunst.

Letter From The Editor No. 2

Det tog inte lång stund att hitta filmen som sagt. Men, vad jag däremot behövde söka efter, krävde några extra ögonblick. Nämligen känslan den lämnade efter sig då, 2011. Hur kändes Melancholia? Svårmodig? Ha Ha, skrattar mitt inre. Ok, sorgsen då? He he, inte ens i närheten svarar mitt inre. (Du ser jag är redan igång med spörsmålen till mig själv). Nej, mitt inre är tydlig när hon väl hittar vad jag söker efter. Det var inget annat än en djup suck av genomgripande ångest som Melancholia lämnade efter sig. Den typ av ångest man gjorde sin bekantskap med som liten. Minns du? När du låg där i mörkret under täcket. Kunde inte sova, stirrande ut i mörkret med en krypande insikt på gång, värre än alla dem om eventuella monster under sängen och svarta madamer i spegeln. Förståelsen om att detta, det så kallade livet en gång skulle ta slut. Och vad fanns där då? Kunde det vara … Ingenting … Ungefär den klänslan! Nej exakt den känslan gav Melancholia mig. I oönskad present år 2011.

Letter From The Editor No. 2

Så jag bestämde mig för att se om den. SÅKLART! (Va?) Och vet du vad. Det enda jag kunde förnimma denna gång var hur estetiskt intagande den är. Visst kryper det en aning längs existentialismens nerv. Men inte så jag trillade av någon form av verklighetsförankring. Och detta får mig att undra om anledningen är de senaste årens nötande på samma nerv? Om det har gjort mig blasé inför min egen skräck. För visst är det så att undergångskänslan liksom krupit sig på. På samma sätt som i min femårings mörker. Gjort sig lika hemmastadd som Idol med barnen på fredagar. Har det faktum att våra ögon öppnats inför jordens förgänglighet de senaste åren och det att de inte går att stänga igen, gjort detta med mig? Med oss? Jag undrar vad det gör med barnen. Med oss. Med mänskligheten. Med barnen …

Letter From The Editor No. 2

Handling? Jo. Till tonerna av Wagners Tristan och Isolde får vi följa systrarna Justine, Kirsten Dunst, och Claire, Charlotte Gainsbourg, se Melancholia, en massiv blå planet, närma sig Jorden för eventuell kollision. Melancholia – naturligtvis en metafor för Justins depression – dansar sin dödsdans i rymden genom hela berättelsen.

Letter From The Editor No. 2

Dödsdansen. Kalla mig galen, men tycker den är vacker.

Letter From The Editor No. 2

Visste du att Melancholia spelades in på det svenska slottet Tjolöholm. (M å s t e  d i t!)

Letter From The Editor No. 2

Jag menar. Att se Melancholia …

Letter From The Editor No. 2

… är att vandra genom ett konstverk.

Letter From The Editor No. 2

Tillsammans med Justine …

Letter From The Editor No. 2

… och Claire.

Letter From The Editor No. 2

Och så finns det IRL! Min hjärna slår knut på sig själv!! SKPSS.

Letter From The Editor No. 2

Claire förresten. Charlotte Gainsbourg, vars mamma Jane Birkin, kanske skulle kunna benämnas som 70-talets mesta stilikon numero uno, får på förekommen anledning mina tankar att vandra vidare in i minnets krypin. Till mig själv. (Ja, pga stilikon. Haaaaaaaaha … Nej. Pga Frankrike.) Och sommaren på tågluff med min andra bästa vän. Du-dunk. Du-dunk. Du-dunk låter det där inne och om jag blundar kan jag känna den. Rälsen under kroppen och friheten i en cocktail med drömmar i. Kroppen. I knoppen – inte särskilt mycket får man nog säga så här i efterhand. I a f inte när det gäller säkerhetsåtgärder. (Kommer ALDRIG släppa ut mina barn i världen på egen hand. Vad var det FRÅGAN OM?)

Letter From The Editor No. 2

I Freestylen (Spare me hånet) gick denna grupp på repeat och smälte samman med du-dunk du-dunkandet. What I am och Circle. Älskar fortfarande sistnämnda. Tack Edie Brickell & New Bohemians. Och tack …

Letter From The Editor No. 2

… den tågresan för min första stora läsupplevelse. Alltså STORA. Läsupplevelser var jag icke under några omständigheter ovälsignad med. Tro mig. I min generation hade vi ett sparsamt antal val vad gällde sysselsättning. Leka med kottar och pinnar, göra upp eld med flintasten och att läsa (skoja. Lite.) Och jag läste. Som jag läste … Och jag älskade berättelser. Djupt. Ändå var det detta lilla mästerverk; “Krönika om ett förebådat dödsfall” som fick mig att förälska mig i orden bakom berättelsen. Gabriel García Márquez påväg genom Frankrike i en mörk kupé med min bästa vän. Vad den handlar om? Jag har INGEN aning. Här sviker mitt minne. Men jag vet att det var en mästerlig uppvisning i litterär konstfärdighet. Kan du inte läsa och berätta för mig? Gud vad jag kan sakna det skrivna ordet. Har du orkat dig igenom ända hit kanske du är av samma sort som undertecknad. (Inga jämförelser med Mr Márquez).

Okej. Adios Amigos till nästa gång. Måste kolla vad jag missat på insta!

Yours Sincerely!

Published February 5, 2021