Edit
Editor’s Letter No. 13
På spaning i livets lotteri.
På spaning i livets lotteri.
Borg
No. 13, Stockholm, 13 . 07 . 20
Dear You,
Det är den 13e juli, vi är mitt i sommaren och jag och de mina har landat åter i ett semi-tomt villaområde efter två veckor vid Skånes vackra kust där kullerstenar, klippor och hed har gjort våra fötter, kroppar och hjärnor sommarvänliga och medgörliga. Hur har du det? Vad gör du? Här i villaområdet är det varmt, öde, fridfullt och stilla som i graven höll jag på att säga, men nej. Usch. Förlåt. Som på ett Spa kanske? Nja, den hypnotiserande instrumentalmusiken lyser med sin frånvaro … Som i väntrummet till Spa´t då? Ja, precis så. Min villaförort har förvandlats till förmaket till Yasurgi. Nåja. Ett inbrottstjuvens och den introvertes mecka är det hur som helst. Behöver jag säga att jag njuter. ”Ho ho. Var är alla??” Ropar mina familjemedlemmar. Vad ska vi gööööra?? Men jag, jag gör ingenting förutom en iskaffe och lägger mig i den lena skuggan. Tittar på löven som prasslar framför solen. Den flirtar med mig genom lövverket. Solen. (Okej, lite på insta oxå. Lite tittar jag på insta.) Lyssnar till suset. Blundar. Och slappnar av. För första gången på länge. Det är så lugnt i hjärnan. Nära på lika ödsligt som asfalten på vägen utanför vårt hus ser ut. Där finns inget att ta hand om. Just nu. Inget ska nötas, blötas, mötas i andras tankegångar och ord. Villas bort, trillas av, trilskas ur. Nej. allt är lugnt. Tankarna får fritt spelrum.
Fritt spelrum?!
Men … är det så bra? Verkligen? Det är väl den yttersta anledningen till att vi sysselsätter oss så, på gränsen till vansinne? För att slippa det där spelrummet? Det där eventuella vansinnet. Mina tankar går aldrig att stänga in tyvärr. De tar sig in i alla rum vare sig det är utrymmen av spel eller allvar. (Om det nu existerar en differens där emellan.) Däremot har jag med tiden lärt mig att koppla dem en aning. Det är skönt vill jag lova. I alla fall. Sharing is caring. Har jag hört. Så. jag tänkte att jag delar. Med dig. Nu! Va? Kul?
Okej, här kommer tretton tankar som just i denna stund rullar in och ut i casinot som är min hjärna. Slumpmässiga. Dock tretton av en anledning. Uppenbara skäl. Och mindre uppenbara. Jaja. Löven där i blickfånget som vittnen. Jag måste erkänna att det känns lite som rysk roulette. Det här med tankarna. De avfyras under okontrollerade ocensurerade förhållanden och chansen att överleva en av dem är 5 av 6. Närå. Jo.
Obs: Personerna på bilderna har ingenting med texten att göra. Bilderna har inte ens någonting med texten att göra. Alltså Absolut ingenting. Nada. Noll. Zero. Det är så dumt så det är inte klokt.
1.
Grattis på födelsedagen mamma. Vad gör du? Var är du? Hur är det hos dig? Är det ljust? Är det lätt? Är det? Alls? Finns det en destination? Får man nyckeln till sin mening? Till allt det här. Och det där? Eller är det inget annat än ett lotteri … Det här. Det där. Jag saknar dig. Så. Här.
2.
Varför har jag inte färgat brynen och fransarna förr? Sånt life hack. SÅNT life hack. Finns det något mer jag kan göra? Något som ytterligare sätter griller i, samt eventuellt så genialt omformar mitt genlotteri.
3.
Har barnen allt de behöver? Alltså på riktigt. Inte det där tjafset. Det där man kan köpa för mer eller mindre pengar. Har de mig? Hur kommer de att minnas det som var jag? Som var vårt? Eller spelar det egentligen inte någon roll? Kommer de att forma sina liv utifrån andra premisser än de som kommer ur mig, oss? Eller är det kanske bara ett lotteri? Kan jag scrolla vidare på mobilen utan dåligt samvete nu? Jag blir galen av att inte veta. Vad vill livet mig? Eller är det jag som ska vilja livet? Eller. Är det inget annat. Än. Ett lotteri.
4.
Ska vi ta ner den där tallen ändå? En av oss vill. Den andra inte. Eller. är tveksam hur som helst. Det är klart, visst kommer det att bli ljusare här. Men den pekar ju. På kvällen när jag lägger mig, och ibland om natten då jag vaknar upp mitt i vargtimmens epicentrum, då pekar den alltid med sin ena gren. Som om den vill visa mig vart vi ska. Tallen och jag. Som om det inte på något vis är ett lotteri. Livet. Som om den och dess grenar har svaret på allt i sin plats på jorden. Vilka är vi, att bara ta bort det. Ett träd som stått där sedan urminnes tider. Kanske ända sedan tider då tallar visste vägen bättre än människan. Vi kanske kan lotta om saken?
5.
Hur ska jag orka träna? Det är i alla fall inget slumpspel. Jag måste börja träna. Måste börja träna. Måste börja träna. Jo, jag har ont i ryggen. Den har liksom dragit ihop sig på ena sidan. Värker. För att inte tala om axlarna. Nacken. Vill känna mig starkare. Smidigare. Yngre. Men mest är det, om jag ska vara ärlig det vill säga, kanske för att jag har ett skavande och skamligt missnöje kring delar av min uppbyggnad. Jo. Det är sanningen. Och den är ful. Det finns ingenting som är fel med min kropp. Det finns ingenting som är fel med någon kropp. Kropp är bra. Bäst. Kropp är liv. Ändå. Ändå är tankarna kring min egen så fula. Dessa funderingar hör inte på något sätt samman med ett genlotteri. Nej, det är ett genuslotteri. Jag vet detta. Vet jättemycket ju. Är vuxen och någorlunda sammansatt. Och ändå. Ändå är jag en idiot när det gäller detta. Hur är det möjligt? Det gör mig sorgesam.
6.
Måste beställa klipptid till Selma. Hennes päls efter havsbaden … Någon kommer ringa hund-socialen och göra en orosanmälan snart. Driver ej. Men åh. De där baden. Lyckan i att se den där lilla kroppen med mina andra små kroppar simmandes i det klara havet. En familjs kärlek sammanslagen, hopräknad och centrerad i en och samma liten varelse. Hund alltså. Att Selmas lott blev vår. Det gjorde jag bra.
7.
Undrar om vi ska ta kvällsdopp i någon sjö? Är det inte lite läskigt med sjö? Men det är så lent. Vattnet. Jo. Men läskigt. Jag menar. Vad finns där under? Känns som 50/50. Det där med sjöodjur.
8.
Varför är mina tankar så små? Varför rör de bara mig och mitt? Varför ställer jag alltid frågor till mig själv som inga svar har? Som bara genererar fler frågor i ett evigt eko genom tillvaron? Som en tombola av dumheter.
Varför duckar jag så för den stora världen? Varför längtar jag alltid in i den lilla? Den som har förlåtande filter, vackra linnedukar och fulländade symmetrier av konst, designmöbler och blomsterbuketter som ramverk? Den jag alltid tar min tillflykt till. Vad har format mig till denna varelse? Är jag en slav under samtiden eller finns det något beständigt i mig som är jag? Skulle jag har varit densamma om jag levde för 30 000 år sedan. Hade jag suttit där vid grottmålningarnas väggar då. Beundrat dem. Tänkt att så där vill jag se ut, ha det, göra det. Precis som hon där. Hon som är målad som blodröda streck och har en … är det en oxe? Ja, hon där med oxen. Har det gått för långt? Måste jag öppna ögonen? Kan man kisa?
9.
Satan, den här islatten på havremjölk är så god! Helt otrolig faktisk. Tur man lever nu, har sociala medier och lyssnar på poddar. Tack Sofia Wood!
10.
Nästa bok? Vilken blir det? Vad ska jag läsa härnäst? Vill inte lotta om det. Vill vara säker på att bli fångad av orden. Släpad in i en värld som till och med är vackrare än instagram.
11.
Hur många löv är det i det där trädet egentligen?
12.
Får jag verkligen ligga här och stirra på löven? Känna sommaren utan hot. Undra över mening och mål och sjöodjur, helt utan skam? Får en ha det såhär? Trots min del av smärtsamma stunder i denna existens; är det inte fel att min lott i livet ändå blev denna? När så många fick en annan. När någon annan till och med gått lottlös. Kan aldrig förstå det där. Det här.
13.
Ska jag köpa en idag? Lott? Plötsligt händer det. Right?
Det här är för dumt. Den här leken. Detta spel med hjärnan. Kan inte dela dessa tankar. Måste radera allt. Gör det nu!
A penny for your thoughts?
Yours Sincerely,
Semester-Redaktören
Alla bilder från internet. Filmen är The Talanted Mr Ripley. Of course.