Edit
Editor’s Letter No. 12
På spaning i Call Me By My Midsummer Character.
På spaning i Call Me By My Midsummer Character.
"Skall en kuplett gå i folket som smör, så skall man alltid besjunga vårt glada humör."
Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne. Nej, vad är det som pågår? Så anmärkningsvärt out of character … Men juni, kära älskade första sommarmånad, du gör detta med min karaktär, själsläggning, natur, sinne, lynne, personlighet, egenart. Modifierar den. Mjukar upp dess vassa kanter med det medgörliga som fyller luften då den tumlat under solens strålar. Samma luft som lägger sig över huden så att den doftar sommar efter bara en kvart. Det där i själva solens essens som smeker axlarna med en sådan lätthet att det tunga blir skrämt och viker undan. Havet, himlen, grönskan, önskan, glömskan i att orättvisor och mänskligt mörker existerar. Så. Det finns ingenting att vara nihilistiskt kring vad gäller dessa sommarmånader som väntar likt en hemlig älskare runt hörnet. Gud. Jag måste sluta vara så pretentiös som människa.
Ok. En högtid står för dörren. Vad tycker du om högtider? Jag har svårt för dem. (Surprise!) De bär med sig förväntningar jag inte orkar bära, förhoppningar som får mig förlamad i handling och inbillade löften som gör mig trolös och tom. Gud. Jag måste sluta vara så håglös som människa. Men, de går för den skull icke att undvika. För barnens skull måste högtiderna firas. Inte sant? Även om mamman helst skulle vilja sova sig igenom både midsommrar, julaftnar, nyår, födelsedagar och diverse andra bemärkelsedagar, så m å s t e högtiderna firas. Och denna näst-på-tur ska det sillas, sjungas, dansas, skrattas, lekas, skålas, bindas kransar och plockas sju sorters blommor och drömma om min blivande man. Nej just det. Jag har ju redan en.
Det blir bra. Det blir bra. Andas. Jag ska bara …
… duka bordet. Det blir inget märkvärdigt detta år. Tycker om enkelheten.
Eller kanske slänger jag på en duk. Vi får se.
Jo, jo. Jag ska städa lite i salongen. Men mycket lite. Pallar ej mer än det i år.
Så fint att min tonårsson ska spela där för gästerna.
Han brukar förövrigt absolut hjälpa till med förberedelserna. Här har han plockat två gröna buketter till hallen.
Om han inte hänger med sin tjej dvs.
Eller träffar någon jag inte känner till.
ELLER läser poesi och filosofi.
Hur som helst. Gräsmattan måste ändå klippas. Jaja.
Och gästrummet fixas till.
Men barnen får faktiskt städa sina rum själva. Nån måtta får det va.
Och det är inte helt odelat enkelt att de har eget badrum. I tell you…!
Fast helt ärligt. Jag bryr mig inte. Detta år ska jag ta det lugnt. Kanske till och med gömma mig i det svala biblioteket en stund mitt på dagen medan de andra sjunger små grodorna eller vad de nu pysslar med där ute i trädgården.
Eller sätta mig en stund i svalkan och stillheten de tjocka väggarna av sten kommer till mig med. Sluta ögonen.
Disken får stå.
Tänker inte ens titta in i köket. Någon annan får hämta jordgubbarna.
Kanske lägger jag en patiens. Tar en extra nubbe och en feströk.
Innan jag går ut till poolen och de andra.
Jag kör rödrandigt i år.
Till kvällningen dansar vi väl på tänker jag.
Och dagen efter äter vi en lugn frukost ihop.
Vad sa du? Gud. Jag måste sluta vara en sådan ombytlig människa? Måste sänka förväntningarna, förhoppningarna, de inbillade löftena? Nä. Det hör inte till min karaktär, själsläggning, natur, sinne, lynne, kynne, personlighet, egenart. Ty jag har lika många som de sju sorters blommor jag ska plocka mig den magiska midsommarkvällen som hägrar där framme. Och liksom blomstren ska jag lägga karaktärerna under huvudkudden. Och. Drömma. Om. Mig.
Jag önskar dig en helt perfekt operfekt midsommar min kära.
Yours Sincerely,
Redaktören
Alla bilder från internet. (Filmen Call Me By Your Name är förövrigt ett måste.)