Editor’s Letter No. 11

(Dvs innehåll utan mening.)

Jo, jag har haft för avsikt att skriva till dig några dagar nu. Tänker att du saknar mig? Nähä. Nänä. Men oavsett. Vart och ett försök till att meddela mig har hur som helst bara blivit till ett tomt misslyckande. För jag. Har blivit. Tom. Inte tom som i Tabula Rasa. Inte tom som i här finns ett hål att fylla. Nej. Tom som i tömd. Blank. Raderad. Stum. Meningslös. Ödslig. Slut. Har ingenting på hjärtat längre. Hjärtat är bara på. Dunk dunk. Dunk dunk. Clueless. Dunkar det runt i sin cirkel. Det är en period? Kanske. Vad vet jag. Och utanför på himlen är molnen ett täcke i femtio nyanser av grått. Samma himmel som sträcker sig till delar av världen där tomhet i trygghet vore en ren och skär ynnest. Jag vet detta. Och jag skäms när tankarna tangerar det obarmhärtiga nyhetsflödet. Men skammen hjälper inte någon. Eller? (Det där har jag svårt på riktigt att navigera i.)

Jo, jag vet att jag borde vända mig till naturen. Dess läkande kraft va? Livet där. För det undgår inte ens en tömd ensling att där ute pumpar livet för fullt. Just i denna stund. Gräset och skogen skriker ju till mig. Klorofyll! Här! Vi kan fylla din tomhet. Klorofylld kan den bli! Men jag är Elsa och naturen Anna. Vill du komma ut och leka? Vi ses ju inte alls som förr? Öppna din dörr. Känns som du har lämnat mig. Vi var ju bästa vänner, men inte nu. Vill du att jag går så säg. Vill du inte ut och leka? Om du får välja vad vi leker? … Okej, hej ….

Eller möjligtvis borde jag ringa terapi-online. Men jag är tom. Har du redan glömt? Och tomheten väger tyngre än bly. Alla grunder har blivit lätta som fjärilsvingar medan ingentinget trotsar alla tyngdlagar vi har. Jag tar mig ingenstans förutom in i min mobil. Denna lilla jävulsmanick som växt fast vid min hand som en bättre protes. Nej, jag är inte duktigare än så. Och ja, jag skäms. Men skammen hjälper väl ingen. Eller? (Hur är det med det där egentligen?) Hur som helst. Allt jag förmår i det riktiga livets pauser är att scrolla. Och stirra. Jag stirrar på instagram. Stirrar på instagram. Stirrar på instagram. Och tomheten, den blir bara större och större ju mer jag glor. “Hur kan inget bli mer?” frågar jag mig, och sedan scrollar jag vidare.

(Jag borde inte dela det här va? Jag borde inte skriva alls. För det är tomt. Och står det inget finns det inget att läsa.)

Nåväl. I mitt stirrande fastnar ändå blicken. Jag har stirrat mig ner till en annan Elsa. Hosk. Och utan plan tar jag mig vidare in. In i hennes konto, hennes värld och in i hennes Beyond Beautiful Home plåtat av Yulia Gorbachenko för senaste numret av Vouge Russia. Det är blankt på ett snyggt sätt. Inte blankt som inuti mig. Det är ett glossy magasin. Där oro inte existerar. Där det råder vapenvila på var sida. Det är lätt att få för sig att detta också är en saga. Så … Låt oss? Ska vi? Trots allt?

… Men. Det hjälper inte. Tomheten fortsätter att sprida ut sig inuti. Och jag lämnar insta. Därhän. Till sitt öde, som jag i ärlighetens namn undrar över till och från. Men min skärm har andra appar. Naturligtvis Det ser jag klart och tydligt. Och … plötsligt uppenbarar den sig likt ett vattenhål i öknen. Clue. Jag öppnar appen och där dunkar de runt i sin cirkel. H o r m o n e r n a. Det är en period? JA. DET. ÄR. DET. Och cirkeln visar mig med illustrationer av moln att jag är mitt i femtio nyanser av grått. Efter den; Your period starts.

Och så förstår jag. Vad jag aldrig fattade i skolan. Vad det periodiska systemet i själv verket är. Det är inget annat än hormonernas ordning. Tabellen om grunder som tappar sitt fäste och låter känslor tagna ur sitt sammanhang gro likt ogräs i kroppen. Jag stänger ner igen. Känner något som liknar triumf där meningslösheten och tomheten nyss skvalpade runt hand i hand med skammen.

Jag överlistade dig denna gång. P M S.

I listens kölvatten blir jag plötsligt till Anna och jag ser ner på mobilen i min hand. Elsa? Jag vet att du är därinne. Alla, de frågar efter dig. De säger “Håll ut” och jag anstränger mig. Men jag behöver dig, låt mig komma in. Vi har bara varandra. Bara jag och du. Vad ska vi göra nu? Vill du inte ut och leka? Elsa, vill du komma ut och leka?

Alla bilder från internet och instagram.