Editor’s Letter No. 10

Vad är det som pågår? Har jag levt under en sten? Ska de skiljas? Har de skiljt sig? Och bröllopet. Ser otroligt ut. Varför har jag inte tagit del av detta vigsel-mästerverk? Känner otrolig retroaktiv SOME-FOMO.

Nåväl. Se på henne. Zoë Kravitz. Så vacker att man trillar av den stol man eventuellt sitter på. Står där överst på trappan i den parisiska våningen som tillhör hennes far, Lenny. Kravitz. Spelar ingen annan roll förutom sin egen. Äger huvudrollen. I sitt eget liv. Klädd i vitt, med ett blomsterhav där framför som slingrar sig ned längs trappans kurva. Minns du? När man själv hade den. Huvudrollen alltså. Eller besitter du den fortfarande? Det kanske är individuellt det där tänker jag. Jag äger den hur som helst definitivt inte längre. Fast. Hur var det egentligen? Att allt var avhängigt mig och ingen annan. Om jag ska vara ärlig tyckte jag nog att det var mer utav en tyngre funktion än en angenäm. Men detta faktum insåg jag naturligtvis inte förrän min första son kom till världen den där regntunga dagen i september för snart fjorton år sedan. För plötsligt blev jag, huvudkaraktären som nyss vridit mig i – ja orimliga plågor får man väl ändå säga – och orerat i smärta om min – ja, lika orimliga prestation i filmen om mig, förpassad till någon form av biroll. Kolsvarta var hans ögon där han kravlade till mitt bröst. Två sjöar i det lilla ansiktet. De vackraste jag sett. Redan fyllda av en hel berättelse. Hur var det möjligt? Han var ju ny. Här. Såg rakt igenom mig gjorde han. Som om han visste allt om mig redan. Avslöjat varenda skavank och letat upp det han förevigt skulle förknippa med mig inom loppet av några sekunder. Och jag förstod. Det var hans tur nu. Det var hans liv som kameran skulle följa. Hans rörelser som skulle ge ringar på vattnet. Och. Det var. En befrielse. Allt fokus på den egna personen blev förminskat som i ett ögonblick. Jag minns att det kändes så skönt att med ens aspirera på best supporting actress istället. Mindre skönt var det förvisso att med åren begripa att några priser för den performingen skulle det aldrig bli. Men jaja. Ändå. Så att säga. Hur som helst. Det syns så tydligt att de där bakom Zoë har birollerna. Inte sant?

Tidigt i min egna mediokert lyckade karriär som huvudrollsinnehavare i mitt eget liv hade jag en kärlek på håll som knyter an till berättelsen. I samma stund som Lisa Bonet fyllde TV-rutan var nämligen besattheten ett faktum. Serien Cosby (en bokstavsföljd som idag, av uppenbara skäl, till viss del gör en aning ont i kroppen att skriva) var nämligen något av det bästa vi hade när det begav sig. Back then. In the beginning of times. Då vi krälade upp från vattenbrynet som … Ok. Och i det bästa vi hade var hur som helst hon superlativet. Lisa aka Denise Huxtable. En stilikon var född i världen som pågick där på TVn. Jag ville vara allt som hon var. Se ut exakt precis som hon såg ut. Jag bläddrade ihärdigt och noggrant i HM-katalogen som kom med posten en gång i halvåret och bad mamma beställa hem scarfs att ha i håret. Ballongbyxor, ballongkjolar, allt som hade ballong med i sin beskrivning, hängslen, Paisley-mönstrat osv osv. Så fort jag tänker på gillestugan med tjock-TVn på ben, akvariefiskarna som guppade i sitt glashem inbyggda i tegelväggen och de torkade eterneller i färg i den lilla glaserade keramikvasen (vilket förövrigt haft en revival ju) finns även Lisa där. Eller Denise. Allt var i alla fall en värld av drömmar i drömlandet USA, eller så var man bara vilse i pannkakan. Fanns liksom inget mitt emellan. Så som jag minns det i alla fall. Men se på mitt 80-tal. Låt oss ta en tur i landet där jag delvis växte upp.

Men – vad jag egentligen skulle komma till. Har jag ingen om. I regelmässig anda här i brevdiktandet. Fast jo, det finns en liten grej jag tänkt på på sista tiden. För den här fina lilla birollen som har passat mig så bra är i fara. Och det oroar mig. Kanske till och med mer än jag vill göra märkbart för mig själv. Hur ska jag förklara. Jag har en tonåring hemma. Han med de svarta ögonen som med tiden blev mörkt mörkt bruna. Och tiden i sig, den flyr som aldrig förr. Springer sitt livs lopp och jag hinner inte med. Kan du komma ihåg hur det var? När livet blev sitt eget på riktigt. Tonåren. Hur nästan allt var centrerat kring ens vänner, hur verkligheten var avhängig dem och inga andra. Hur föräldrar var flyktiga besökare i världen som inte längre tillhörde dem. Jo, visst. Jag vet att jag alltid kommer ha någon form av roll. I hans liv. Men ve och fasa. Är det nu och några år framöver som …

Hur kan det vara så när livet känns viktigare än någonsin? Hur kan jag bli statist i det liv jag tycker mig se tydligare än vid någon tidigare tidpunkt? Eller är det nu regissören ringer och säger att de skrivit in min karaktär som huvudroll igen? Och jag ska ha ballongbyxor och hatt i varje scen? Som med så mycket annat förstår jag absolut ingenting av det här livet. Men oavsett. Ju mindre jag fattar, desto större ter det sig. Och det är väl alltid nåt. Eller?

Yours sincerely,

Redaktören

(Alla bilder från internet.)