Berättelsen om mig är berättelsen om dig.

Edit

Berättelsen om mig är berättelsen om dig.

Tillsammans med Once Upon blir minnen fångade på bild till känslor att bevara inuti.

I samarbete med Once Upon.

 

 

Det finns en berättelse om ditt liv. Visste du det? Ja, det är sant. Det är sant eftersom allas liv är en berättelse. Inte nödvändigtvis en linjär sådan, eller kontinuerlig. Kanske känns den inte ens så relevant, eller så är den högst betydelsefull. Kanske känns den liten eller stor. Men den finns. Och den har en kontext med ett alldeles eget DNA. Den består av bilder och ord. Imaginära och verkliga. Men framförallt består den av känslor.

Om jag fick önska mig en berättelse. Så skulle det vara min mammas. Hon finns nämligen inte kvar på den här sidan av existensen, så jag kan inte längre fråga henne om de känslor som var hennes liv. Jo. Herregud, ja. Visst har jag hört nästan allt. Barndomen i byn, flytten till storstan, nedslagen som kom att definiera tillvaron. Men hur kände hon när hon befann sig inuti de där core-minnena? Vad var egentligen essensen av de bilder jag fick se? De hon målade upp framför mig i olika lager med olika transparens beroende på tillfälle och ork. Ja, jag önskar mig den känslohistorien, för jag tänker att berättelsen om henne på sätt och vis är berättelsen om mig.

Ja ja, vissa saker är helt enkelt inte möjliga. Men andra är! Och jag har några jag kan rädda i frågan om mina emotioner. Javisst. Jag har tiden på min sida och barnen i mitt våld (än så länge). Så kära kära barn, ni gulliga varelser utan något som helst intresse för er mammas innersta (eller yttersta för den delen). Förlåt för att jag inte har fixat en sådan där magisk första-året bok, eller en ännu mer magisk bankbok (Ja det hette så när jag var liten) med en massa pengar för er att hämta ut tills ni ska lämna boet, och förlåt för att jag inte läste magiska barnböcker varje kväll när ni var små för att jag somnade varje gång jag försökte. Men här ska ni få något annat magiskt. Ett DNA ni aldrig kan spåra själva. Med hjälp av bilder kommer här en liten liten bit av min känslohistoria. För vet ni vad. Berättelsen om mig är berättelsen om er. Och er historia blir också min.

Jaja, ni kommer fatta sen. Jätte-sen.

Jätte-jätte-sen …

Puss från mamma.

Berättelsen om mig är berättelsen om dig.

Minnet av en famn.

Här är jag pytteliten. Och det här ögonblicket minns jag såklart inte. Men någonstans finns känslan av att vara älskad, att vara i någons famn. Ni vet båda att mormor var sjuk. I nästan hela mitt liv kämpade hon. I en tredjedel av sitt. Ibland var det bättre och ibland sämre. Och det är förmodligen det som har definierat mig mest som person. Sjukdomen. Därför blir jag lycklig av att se bilder av den här känslan. Att mormor håller mig i en famn som bär. F och B, jag vet inte än vad i mig som kommer att definiera er som personer. Jag hoppas såklart på min briljans. (skojaa …) Men kanske blir det något värre som jag definitivt inte kommer att kännas vid om ni påpekar det i vuxen ålder, eller kanske blir det inte ens särskilt mycket. Men jag hoppas att ni också kommer att minnas. Känslan av att vara älskad. Att vara i någons famn. Som bär er.

Berättelsen om mig är berättelsen om dig.

Känslan av ett ärr.

Här är du F. Också p y t t e l i t e n. Du har precis kommit ut till den här världen. Det var kämpigt för dig att ta dig hit och som i ren protest rev du dig på kinden så fort du kom ut. Det ärret har du kvar. Jag älskar det. Ibland fastnar min blick vid det och jag förlorar mig i tiden som går i revy. Du är så stor nu. Du försvinner snart ut i ditt helt egna liv. Men ärren bär vi med oss. Både de utanpå och inuti. Kom ihåg att de inte alltid är av ondo. Många av våra ärr berättar något vackert om livet.

Berättelsen om mig är berättelsen om dig.
Berättelsen om mig är berättelsen om dig.

Betydelsen av en fake-mockaväst.

Här är du och jag B. Båda två mycket (i mitt fall evighets-mycket) yngre än vad vi är idag. Vilken svindlande tanke. Om vi kunde mötas där. I samma ålder. Inte sant? Jag minns känslan av de där kläderna jag har på mig som om det vore igår. Det var en hel dress. Väst och kjol. Skjorta under. Fake-mockans lena struktur kan fingertopparna erinra sig än idag. Jag tror att det är mitt första “kläd-minne”. Hela alltet viskade till mig. Berättade hemligheter om hur jag kunde få känna mig som jag ville. Så B, när du känner varje skarv i det du har på dig. När du provar olika outfits framför spegeln i timmar. Och när du behöver (!!!) de där skorna för att känna dig lätt i huvudet. Det har du från mig. Det är inget att skämmas över. Det handlar inte om yta. Det handlar om dig och känslan av att få känna sig som sig själv. Jag vet att den där jeansskjortan är ett av dina första kläd-minnen. Du älskade den, och kanske till och med älskade du dig själv i den.

Berättelsen om mig är berättelsen om dig.
Berättelsen om mig är berättelsen om dig.

Hågkomsten av ett hem.

Ni vet ju att jag började spela tennis tidigt. Jättetidigt. Blev ganska duktig. Vill inte skryta, MEN ……. ja det stämmer, jag var bland de tio bästa i landet. Hur som helst. Det var länge en sådan stor del av mitt liv att förnimmelsen av mina fingrar mot strängarna, runt den gula bollen och greppet runt mitt racket känns som tatuerade inuti mig. Fortfarande när jag går in i en tennishall, känner doften av filt och hör slagen, så känns det som hemma. Men en dag tog det stopp i mig. Och jag slutade. Jag minns att det kändes som om jag gav upp och på ett sätt, lite som om jag tappade bort en boplats. Men så var ju inte fallet. F och B. Det finns många hem i livet, vissa växer man ur men inte ifrån. Så när ni tvivlar, kom ihåg att det där med att sluta inte betyder att ge upp. Att sluta är också att börja på något annat. Och saker är aldrig förgäves. Allt bildar rum inuti att gå in i när man helst vill.

Berättelsen om mig är berättelsen om dig.

Rädslan för en rädsla.

Det här är första dagen i ettan. Jag ska börja i skolan och med det också börja ett nytt liv. Jag ser kanske glad och förväntansfull ut, för att det är så man blir tillsagd att se ut på bild, eller hur? “Smile!” Jag var … Livrädd är ett sätt att beskriva det. Det finns olika sorts rädslor i livet. Men vad jag lärt mig efterhand är att ingenting är egentligen värre än rädslan för rädslan. Det är den som är paralyserande. Det som händer efter rädslan är nästan aldrig lika farligt som just den. F och B. Jag har jobbat hårt på att försöka vara mindre rädd i livet. Vet egentligen inte om jag kommit särskilt långt, men jag vet faktiskt att jag lyckats med att inte överföra rädslan på er. Ni är modiga båda två, på helt olika sätt. Även om att vara orädd inte är nyckeln till allt, så är rädslan faktiskt ett lås. Ingen har vi nycklar till allt, men att låsa in sig själv är onödigt. (Med det sagt vill jag naturligtvis låsa in er varje dag så att inget ont kan hända er.) Och det för mig till tonåren. Där ni båda två är nu. Eh, om mina tonår finns en hel del mindre smickrande att säga. Men det blir nästa känslo-bok. För nu kommer ni inte undan. Ni ska få höra ALLT.

Berättelsen om mig är berättelsen om dig.

Saker och ting kan se ut på hundra olika sätt. Och kännas på tusen. Att spara dem är det finaste du kan ge någon. För berättelsen om dig är berättelsen om någon annan som kanske söker svar på frågor aldrig ställda.

 

Vill du ge någon din känslohistoria i tryck så kika in på Once Upon för att se hur du kan överföra dina lyckokänslor och rädslor på andra. Hehe.

Good Luck!

Published June 21, 2023

Malin Rudén · 9 months ago
❤️❤️❤️

L · 9 months ago
Så fint♥️ Så väldigt modigt skrivet.