Lektips!

11 months ago

Det här är ett annat badrum. Det badrummet används av några med andra behov än de i föregående inlägg. En av mina bästa lekar är att tänka i rörelser. Som scenografier. Vilken rörelse följer när man vaknar? Vilken rörelse följer när man stiger in genom ytterdörren? Och så vidare. Vilken av de rörelserna vill man kanske förstärka? Eller ändra hastigheten på?

Det kan man ägna sig åt innan man somnar.

Lektips!
Lektips!

I skala 1:1

11 months ago

När allt bara är en gipsmodell och streck på papper är det så lätt att vara lugn. Man kan liksom flytta runt rum, prova olika rörelsesekvenser, olika material. Kanske utmana väderstreck. Som om det inte skulle påverka någons hela liv. Ju närmare verkligheten man kommer ju mer stagnerar ritningarna, förändringar blir mindre roliga att göra. Och så plötsligt flyttar någon in. Personal på ett kontor, eller barn på en skola. Eller en familj i sitt hus. Just den här familjen ska också samtidigt bo med arkitekten så arkitekten kommer att få ta skulden för allt hon inte tänkt på.

I skala 1:1
I skala 1:1

Om vi börjar med barnen i den här familjen så är de fem stycken i åldrarna 3-14 år. De har alltså ganska olika behov. Badrummet och toaletten är separerad för det är bra att lillebror snabbt kan gå och kissa trots att storasyster badar. Borsta tänderna gör de gärna ihop.

I skala 1:1

Även om just de här barnen kommer att kunna berätta om brister i deras hem så är arkitektur generellt en gåva tycker jag. En present från arkitekten som med största möjliga omsorg satt sig in i en annan människas situation för att göra hennes liv både behagligt och fint. Det är det absolut svåraste och det absolut roligaste med att vara arkitekt.

Hej!

11 months ago

Så glad och förväntansfull jag är över att få blogga här, hos The Way We Play. Jag håller tummarna och hoppas att ni vill hänga med mig ibland. Det här är mitt andra försök, första testet misslyckades och inlägget försvann. Håll tummarna för mig ni också och jag ska göra mitt bästa för att lära mig det här. Alla plattformar fungerar ju lite olika. Egentligen är jag inte så digital tror jag. Trots att bloggandet för min del pågått i över femton år, nu senast hos tidningen Hemslöjd, oftast med någon slags dokumentationsmani som utgångsläge. Oklart varför, men det har klart varit ett behov och bloggen tog direkt vid där dagboksanteckningarna slutade. Ett sorts rensande av tankar, som stygn i ett broderi, mönstret visas först när de sytts fast i tyget.

Hej!

Ljuskrona som från helgens ljusstöperi blev en del av leken.

Och tyg ja, min utgångspunkt och grunden i mitt arbete och yrkesval har varit textilen. Till vardags arbetar jag på kommunen, som arkitekt och samhällsplanerare. Som utbildad husarkitekt har jag på senare dar lagt till antikvarisk kompetens och samhällsbyggnad. Men textilen har varit, och är nog fortfarande, grunden. Arkitektur handlar, för mig, mycket om material och teknik. Det blir en direkt och handgriplig undersökning. Förstår jag inte hur ett material fungerar kan jag aldrig få det att göra som jag vill. Det går liksom inte att luras. Här är slöjden viktig.

 

Hej!

Bild från i helgen när vi stöpte ljus. Här knyts det vekar.

Vi bor sen två år tillbaka i Dalarna, där både jag och och min man är födda. Innan dess bodde vi i Stockholm, i Vasastan, under femton år.

Utlopp för hemslöjden får jag också i tre styrelser. Dalarnas hemslöjdsförbund, Svensk form Dalarna och Ottilia Adelborgsmuseet. Det jag uppskattar med att bo i Dalarna är den levande hantverkstraditionen som finns här. Muraren, plåtslagaren, brodösen, väverskan, timmermannen, spelmannen. Allihop generösa och ödmjuka med sina kunskaper.

Hej!

Ljusen är gjorde av en ljusmassa på stearin (2/3) och bivax (1/3).

Hej!

Färdiga ljus.

Hej!

Jag hoppas som sagt att ni vill hänga med mig ibland. Och jag blir jätteglad om ni hör av er. Vi ses!