Lately

10 months ago

Jag vet att det har varit lite dåligt med aktivitet här. Jag har inte glömt att jag startade en blogg, jag lovar! Det har varit fullt ös med skivinspelning och framförallt ett never ending vabbande. Alltså så mycket vabb. Jag visste att detta skulle drabba oss för eller senare eftersom Harriet precis börjat förskolan. Men jag levde ändå länge på hoppet då hon var kärnfrisk de första två månaderna. Så nu ligger man lite efter med allt i livet (tex bloggen!), men har å andra sidan rejält på pluskontot när det gäller att umgås med mitt kära barn. Vilket ändå är helt fantastiskt.

Anyway, tänkte att jag skulle prova på ett klassiskt blogginlägg här. Det blir random grejer som hänt på sistone. Nu öser jag på!

Lately

Världens bästa människa. Okej säger så för att hon är min dotter ja vet men vilken underbar person hon är. Tänk att jag ska få se henne växa upp…ahh

Först och främst fortskrider jobbet med nya First Aid Kit-plattan. Vill inte avslöja för mycket men vi har haft en jävligt rolig och peppig period fylld av inhopp från diverse otroliga musiker. Det blir blås, fiol, dragspel, orgel och en hel orkester. Några av Sveriges finest spelar på plattan. Plus grymma amerikanska trummisen Kyle Crane som vi flög in från LA. Han la så perfekta trummor på låtarna, det var då allt föll på plats. Vill liksom höja honom till skyarna för han är så bra.

Dessutom hade vi ett lyxbesök av indiekungen M. Ward i studion när han hade vägarna förbi Stockholm på sin Europaturné. Ser fram emot att ni ska får höra något från det samarbetet snart. Klara och jag har sett upp till honom sen vi började med musik så det var en dream come true.

Gåshudsstunder har vi haft så det räcker och blir över.

Lately

Lunch med mina kollegor Klara och Daniel.

Lately

Vi var på besök på Atlantisstudion i Vasastan och spelade in en dag. En grandios och anrik studio. Nu är flygen som var med på alla stora ABBA-låtar med på vår nya platta också. 🙂

Lately

Köpte en Galaxylampa till Daniel så vi kan få riktig “rymden”-känlsa i Studio Rymden.

Lately

En av de bästa dagarna var när vi spelade in stråk på Bagpipe Studios i Skärmarbrink. Vi bjöd in vänner och familj att lyssna och körde en låt live med orkestern. Så nervigt. Helt galet mycket känslor. Gråt och skratt och stråkmagi all over.

Vi har också börjat preppa inför sommarens alla spelningar. Setlists skrivs, vi övar på gamla låtar, allt vårt gear (vi har sanslöst mycket prylar) har gåtts igenom. Mötte upp vår kära turnéledare (och tidigare trummis) Scott och produktionsmanager Gareth, som kom på besök från Skottland. Vi hade inte setts sedan innan pandemin och gud vad härligt det var. Vi alla käkade middag på Pelikan ihop med vårt nya svenska liveband (!!) bestående av bröderna Gabirel och Johannes Runemark samt Freja Drakenberg. Vår lilla turnéfamilj, vi ska ha så mycket kul ihop på vägarna. Oh boy. <3

Lately

Turnégänget är samlat, äntligen! Kan det bara bli juni snart så vi kan sätta igång?!

Vi fick äran att gästa bästa Thomas Stenström när han spelade inför 10,000 pers på ett utsålt Avicii Arena (som nog alltid kommer heta Globen för mig…). Vi sjöng på låten Hotel Amigo som Klara skrev med Thomas. Det kändes episkt att få gå upp på scenen och röja i några minuter! Ärligt talat ville jag inte gå av scenen, haha. Hursom, Thomas är världens goaste. Vilket gig! Över två timmar av hits och en publik som var med honom varje sekund. Det blev en helkväll med efterfest och så roligt har jag inte haft på lääänge.

 

Lately

Under produktionsrepet till arenagiget med Thomas

Lately

Fick chansen att dra på mig den här glammiga Rodebjer-blåsan som jag köpte second hand 😀

Lately

Sluta vara så snygg Klara!!! Det är jobbigt.

Klara och jag var också på besök i Rodebjerbutiken på Norrmalmstorg för att kika på nya kollektionen. Tänk att vi burit Rodebjer sedan 2011, i över tio år! Helt galet. Karin är ett modegeni och vi känner oss alltid bekväma och snygga i hennes plagg. Det känns alltid så självklart. I vanlig ordning älskade vi även allt från nya kollektionen. Jag är helt besatt av blazers just nu så det blev en rutigt kostym för mig. Denna kommer definitivt få följa med live i sommar på nån festivalscen.

Lately

Den här tackar man ju inte precis nej till

Lately

Drömlooks!

Avslutar detta spretiga inlägg med lite fler favoriter från månaderna som har gått…!

P.S missa INTE nya TV-serien Severance. Typ det bästa jag sett på år och dar. Men älskar Adam Scott (Party Down alltså, are we having fun yet?), Charlie Kaufman och Eternal Sunshine of the Spotless Mind är min favoritfilm, så är inte förvånad. Jävlaar. <3

Lately

Min nya favoritrestaurang Tengu. Glutenfri ramen! Måste gå hit igen och igen och igen.

Lately

Köpte äntligen en ny soffa! Ville verkligen ha en mönstrad Svensk Tenn-soffa men min kille tyckte det var too much. Så blev denna prickiga från MeliMeli istället som jag suktat efter länge. Så nöjd 🙂

Lately

Vårt avsnitt av Benjamin’s sändes! Jag var nervös pga drack en del vin under inspelningen. Har inte sett avsnittet själv men mina vänner säger att det var toppen. Tv4 klippte nog bort allt oanständigt som jag sa. Nejmen ärligt talatminns mest att jag hade en sjukt kul kväll med Mauri och Shima och såklart självaste Benjamin.

Lately

Harriet hängde med gammelmorfar Lennart. Blir så rörd av sånt här. En 88-årig och en snart 2-åring möts. Livet är så vackert ibland <3

I know there’s been a lack of activity here lately. I swear I haven’t forgotten about my blog. It’s been hectic AF in the studio and on top of that I’ve experienced never ending VABB. VABB you say? VABB is Swedish for “care of sick child”.  So I’ve been at home taking care of Harriet who has been sick. A lot. I knew this was coming since she started pre-school recently. So now I’m a little behind with everything in life (like for example this blog). Although on the other hand I’ve had plenty of precious time with my little darling child. Which has been absolutely fantastic. 

Anyway, I thought I’d try a classic blog entry here. Random stuff that has happened lately. Let’s go! 

// 

First and foremost our work with the new First Aid Kit album continues. I don’t want to reveal too much but we’ve had a fun and exciting time lately filled with features from various incredible musicians. Brass, violin, accordion, organ and a damn orchestra. Some of Sweden’s finest play on this record. Plus the ah-mazing American drummer Kyle Crane flew over all the way from LA. He played such perfect drums on the tracks, it felt like everything fell into place. I cannot praise him enough. 

We also had the pleasure of a visit from the legendary M Ward in the studio. Can’t wait to share our collaboration. Klara and I have looked up to him since we started doing music so this was a dream come true.

Let’s just say there has been an embarrassment of riches when it comes to goosebump moments.

 //

We’ve also started preparing for the summer tours. Setlist are being worked on and all our gear has been sorted (we have a shit ton of gear). We met up with our old pals Scott, our tour manager (and previous drummer), and Gareth, our production manager. They live in Scotland and we haven’t seen them since pre-pandemic times. Man it was wonderful. We all had dinner with our new all Swedish band (!!) consisting of the brothers Gabriel and Johannes Runemark and Freja ”the Dragon” Drakenberg. Our little tour family. We’re going to have so much fun on the road together. Oh boy. <3

//

We had the honor of guesting Thomas Stenström when he played for 10,000 people at a sold out Avicii Arena. We sang on the song Hotel Amigo, which Klara wrote with Thomas. It felt epic to get up on stage and rock out for a few minutes! Honestly I didn’t want to leave the stage when our song was done, hah. Anyway, Thomas is the sweetest. What a show! Over two hours of hits and an audience that was with him every second. It turned into a real party night and I haven’t had such fun in what feels like ages.

//

Klara and I visited the store and showroom of our favourite brand Rodebjer to check out their new collection. We’ve worn their clothes live at our shows for over 10 years. Crazy! As usual we loved everything we saw. I’m obsessed with blazers right now so I got this pink check suit. I’ll definitely bring this with me in my suitcase for the summer tours. 

P.S don’t miss the tv series Severance. The best I’ve seen in ages. But I’m not surprised I’m so into it since I love Adam Scott (are we having fun yet?!), Charlie Kaufman and Eternal Sunshine of the Spotless Mind is my favourite film. Damn it’s good. 

// 

Ending this entry, which has been kind of all over the place, with some photos from the past months.

  1. Gluten free Ramen from my new favourite restaurant Tengu.
  2. I finally bought a new sofa. This dotted one is from MeliMeli and it’s pretty sweet. 
  3. Our episode of TV show ”Benjamin’s” finally aired. I had too much wine when we filmed this so I was too nervous to watch it. According to my friends it was great though. I’m sure they cut out all the stupid things I said, haha. 
  4. Harriet hung out with her great-grandfather. An 88-year old and a 2-year old. So moving. Oh life. 

Home is where the heart is

12 months ago

Jag kan fortfarande inte fatta att jag äger ett hus. Ihhh. Blir pirrig i magen bara av tanken på det.

När jag var 12 år flyttade min familj till hus. Vi hade bort i diverse hyresrätter sen jag föddes och nu hade mina föräldrar äntligen lyckats skrapa ihop pengar till ett husköp. Ett fint 30-talshus i Svedmyra som hade renoverats sönder på 70-talet och sedan inte hade tagits hand om. Det var murrigt, mörkt och brunt överallt. Jag grät på inflyttningsdagen.  Jag var livrädd för att gå ner i skräckfilmskällaren. Det var lite av ett ruckel och det tog mina föräldrar över 10 år att renovera det. Idag är det vackert och mysigt. De har gjort nästan allt själva, varit noggranna och bevarat alla originaldetaljer. Jag såg hur de slet varje dag för att uppnå det här. En sommar jobbade jag med pappa och skrapade bort färg från fasaden. Jag hatade det. Jag lovade mig själv att se till att aldrig nånsin bo i hus och bli en hus-slav!

Klipp till 15 år senare så kom min dotter och allt förändrades. När hon var nyfödd gick jag spontant på en husvisning i mina föräldrars kvarter och sen dess var det inget snack. Det var bara hus hus hus on my mind. Och helst i Enskede. Jag har bott i Enskededalen, Tallkrogen och Svedmyra och kan verkligen området utantill. Jag känner till varenda väg och går aldrig vilse. Det kanske låter tråkigt. Jag har haft drömmar om att flytta till USA, om att bo i Kalifornien vid kusten. Men nu är jag här och det känns tryggt och lugnt. Jag hade själv en bra uppväxt här och en sån vill jag ge min dotter.

Home is where the heart is

Vita huset i Svedmyra där jag växte upp

Home is where the heart is

Hemma hos mina föräldrar. Inser att jag själv har en liknande inredningsstil. Det ska vara mysigt och kännas ombonat.

Efter många visningar och ett febrilt uppdaterande av Hemnet-appen (vi snackar alltså en gång var 15:e minut i flera månader) så hittade jag äntligen huset med stort H! Bara minuter från där jag växte upp. En villa från 1943, en skokartong, i Tallkrogen. Storleksmässigt är övervåningen som en lägenhet, sen har vi en jättefin källarvåning (0% skräckfilm!), trädgård, lekstuga, växthus, friggebod och allt annat roligt som kommer med hus. Gott om plats finns för vår lilla familj helt enkelt.

Extra roligt att mina föräldrar bor 20 minuters promenad härifrån och att min syster Klara köpte ett hus i Hökarängen, ungefär lika nära det med. Nu kan vi kan vi spontanbesöka varandra och att få hjälp med barnvakt är inget problem. Älskar att vi alla äger så kallade egnahemshus. Mina föräldrar har modell III, Klara modell X och vi modell XIV. Så fin idé med trädgårdsstaden, att arbetare kunde bygga sina egna enkla hus nära innerstaden. Att staten hjälte till med en kapitalinsats och att man hyrde tomten av staten, ja det är långt ifrån hur bostadsmarknaden ser ut idag… Suck.

Home is where the heart is

Originalritningarna

Home is where the heart is

Jag tyckte inte huset såg så mycket ut för världen utifrån, men blev kär så fort jag klev in.

Home is where the heart is

Skuttade runt lycklig i trädgården den soliga dagen vi flyttade in

Home is where the heart is

Köket! Älskar golvet, stenskivan, fönstren och funkisluckorna. Behöver bara en skvätt färg nu, tycker jag.

Home is where the heart is

Lite stökigt ska det vara…right?

Det härliga var att huset vi köpte var varsamt renoverat av säljarna. Så skönt att slippa renovera själv när vi har en liten bebis. Alla golv och tak är original. De flesta fönster likaså. Jag trodde först köket var original det också, men det är nytt i funkisstil och lite av ett drömkök för mig! Ska bara få till rätt färg på köksluckorna först! Grönt, blått, rosa eller gult?  Hmmm…

Första veckorna efter att vi flyttat in förra sommaren fick jag lite panik över allt som måste göras med hus. Jag hade nån idé att allt skulle vara tipptopp, inklusive trädgården. Nu har jag insett att det är charmigt och också rimligt att det inte är fixat och fräscht och perfekt hela tiden. Jag har lärt mig acceptera och gilla att det finns saker som kan förbättras och donas med. De får bli roliga gemensamma familjeprojekt. Kanske ska vi också bygga ut en vacker dag? Jag drömmer om ett stort vardagsrum med plats för ett riktigt piano. Och en glasveranda där matplasten kan vara. Antingen en standardutbyggnad eller om det går, ett taklyft?! Vore mäktigt att komma upp en våning till!

Och ja just det, fasaden ska också målas om snart. Jag ska alltså skrapa bort färg igen som jag gjorde med min farsa och tyckte var så vidrigt back in the day. Det känns inte ett dugg vidrigt att göra nu. Kanske för att det är mitt alldeles egna hus. MITT ALLDELES EGNA HUS, hörrni!! 😀

Home is where the heart is

Harriets rum är mitt favoritrum.

Home is where the heart is

Äntligen ett stort badrum med ett badkar som är anpassat för en lång människa som jag

 

Home is where the heart is

Älskar golven. Det här ska dock slipas och såpskuras lite. Nån dag när jag orkar ta tag i det, hah.

Home is where the heart is

Favoritsaker. Tavla från Ulrika Nihlén , skulptur köpt av Ida Lauga och ljusstake från Malwina Kleparska.

Home is where the heart is

Garderoben <3

Home is where the heart is

Studio i källaren, också en dröm som blir sann. Oj oj oj här ska det spelas in och väsnas

Home is where the heart is

Jag har verkligen inte gröna fingrar men i sommar ska jag försöka ta tag i trädgården…annars hänger jag mest här på altanen. Katt lånad av grannen.

Efter många år på resande fot så har tanken på hemmet varit romantisk för mig. Det har känts ouppnåeligt. Oförenligt med min livsstil. Jag har burit på en enorm hemlängtan. Att laga mat, diska, städa, tvätta själv. Att ha rutiner, vakna på samma plats och inte bo i en resväska. Ibland känns det trivialt och tråkigt. Men det har något. Jag är tacksam för varje dag som jag får vakna i mitt hus. Home is where the heart is.

Joshua tree

12 months ago

Åh Joshua Tree, som jag längtar efter dig. Efter några timmars bilresa från Los Angeles dyker du upp. De udda träden presenterar sig. Sanden sträcker sig ut över det karga landskapet. Solnedgången är lila. Det är en sån exotisk och främmande miljö att det nästan känns som att vara på en annan planet, mitt i rymden. Jag går ut i natten barfota i sanden. Aldrig har jag sett en stjärnhimmel så hypnotiskt klar. I tystnaden i mörkret hör jag bara vinden som viner och mina egna tankar. Det är mindfullness på burk.

Hemma är jag inte en särskilt spirituell person, men jag blir det här. Jag har känt mig lycklig, hoppfull, fått mitt hjärta krossat, varit ensam, full och vilsen här. Varje gång har jag blivit omfamnad av öknens öppna armar.

 

JOSHUA TREE
JOSHUA TREE

Första gången jag åkte till Jousha Tree var det för en musikvideoinspelning av låten Emmylou. Det var för mig en mytomspunnen plats eftersom jag är ett stort fan av Gram Parsons. Han kallade sin musik för Cosmic American Music. Han kombinerade allt det bästa av amerikansk musik – country, rock, gospel och blues och skapade något eget. Det är svårt att pinpointa exakt vad det är som är Grams storhet. Vad som fick mig så hooked på Gram var hans röst. Framförallt när han sjunger med Emmylou Harris. Hennes klara stämma och hans trasiga röst är en match made in heaven. “Love huuuurts, aaaahaaaa, Love hurts.”, sjunger de så djävulskt vackert. Jag RYSER.

Joshua Tree var en av Grams favoritplatser. Det sägs att han kom hit, hängde på barerna runtomkring, gick ut i naturreservatet och blev hög och tittade på UFOn. Han spenderade, tragiskt nog, sina sista dagar i livet här. Hans kropp blev stulen och sen kremerad här men det är en helt annan lång och sjuk historia…

JOSHUA TREE

Gram Parsons i sin ikoniska Nudie suit. Så jävla snygg.

JOSHUA TREE

Vår Gram Parsons-shrine vi skapade i Joshua Tree för musikvideon till Emmylou.

Det är Grams födelsedag, 5 november 2011. Klara och jag checkar in på Joshua Tree Inn i rum nr. 9, The Emmylou Harris room. 1973 dog Gram, bara år 26 gammal, av en överdos i rummet vägg i vägg med vårt. Det är lite makabert. Det är blandade känslor, en pepp på att äntligen vara här men också obehagligt att tänka sig att ens stora musikaliska hjälte dog i rummet bredvid. Vi kan inte sova. Det är storm i öknen och motellet skakar.

Nästa dag ger vi oss ut i nationalparken och spelar in de första scenerna till musikvideon. För ovanlighetsskull är det riktigt kallt, nästan minusgrader, och en hagelstorm. Jag har på mig en tunn kaftan och blir alldeles stel i kroppen av kylan. Jag försöker spela cool när kameran är på. Det är riktigt kämpigt. Vi får ställa in delar av inspelningen på grund av vädret och fortsätta nästa dag. Då skiner tack och lov solen och det blir sådär kaliforniskt vackert som vi hade hoppats. Vi sitter under ett Joshua Tree och spelar Emmylou och det känns så rätt. Den lilla låten vi skrev hemma i Sverige har nu rest ända hit, till Gram. Tänk om han lyssnar…

Under hela inspelningen ser vi en stor svart korp som liksom följer oss i öknen. Och ja, det är inget snack om att det var Gram som vakade över oss.

JOSHUA TREE

Vi ger oss ut i kylan. Klara, jag, Wendy, Candice och Bethany.

JOSHUA TREE

Vi sjunger till Gram under ett joshua tree.

Efter denna otroliga första resa återvänder jag många gånger till Joshua Tree. En gång med Klara för att skriva låtar till vår skiva Ruins, vilket bland annat resulterar i låten Rebel Heart. Andra gånger på semester med min pojkvän. En gång på väg tillbaka till LA efter Coachellafestivalen.

Det finns helt otroliga Airbnb-hus här. 2016 bodde K och jag i ett så-kallat Dome House, inrett i en bohemisk stil med takfönster så vi kan spana på stjärnorna innan vi ska sova. Vi dricker vin och tar fram en ouija board. Blir skitskraja. Läser tarot och köper kristaller och låtsats att vi är riktiga hippies. Kör till en honkytonk-bar som heter Pappy & Harriet’s. Dricker tequila, spelar biljard och tjuvlyssnar på konversationer mellan de härliga karaktärerna som huserar där. Sen får vi reda på att det tydligen är Open Mic Night. Det är ett litet barn som ska spela. Hon har brunt krulligt hår och stora ögon, är kanske sju-åtta år. Hon har repat in en låt av Mumford & Sons. Hon sjunger som en stjärna och spelar den jättefint på sin lilla gitarr. Sen börjar hon spela Emmylou. Klara och jag tittar på vandra i chock. Att vi råkar vara där i publiken och lyssnar. Så osannolikt och så självklart på samma gång.

JOSHUA TREE

The dome house.

JOSHUA TREE

What happens in Joshua Tree….

JOSHUA TREE

Pappy & Harriet’s. En ökenpärla

JOSHUA TREE

Omöjligt att inte bli inspirerad här.

JOSHUA TREE

Badkar i trädgården är en bra idé

JOSHUA TREE

Fint inrett Airbnb som vi bodde på 2018.

Just nu, i ett grådeppigt februari-Stockholm med snöblandat regn, önskar jag att jag satt på Crossroads Cafe i Joshua Tree. Det är en tidig morgon, solen skiner. Jag har precis beställt en Gram Parson’s polenta och ska ut på äventyr. Sätter mig i bilen och spelar Jonathan Wilsons “Desert Raven”. Vem vet vart vägen tar mig… jag låter öknens gudar guida mig.

JOSHUA TREE

Mmmm frukosten på Crossroads Cafe. Kanske det bästa jag vet i matväg. Efter Eggs Benedict då.

JOSHUA TREE

Desert roads take me home

Oh Joshua Tree, how I long for thee. A few hours in the car from LA and you appear. The odd trees present themselves. The sand stretches out across the barren landscape. A purple sunrise. It’s such an exotic and foreign landscape to me that I might as well be on another planet, up in space. 

I walk out barefoot in the sand. I’ve never seen a starry sky so hypnotically clear. In the silence, in the dark, I hear only the whining wind and the echoes of my mind. It’s automatic mindfulness. 

At home I’m not a very spiritual person, but I allow myself to become one here. I’ve arrived here happy and hopeful, heartbroken, drunk and confused. Each time I’ve been embraced by the open arms of the desert.

The first time I travelled to Joshua Tree was for the music video shoot for Emmylou. It was already a legendary place to me, since I’m a huge Gram Parsons fan. Gram created his own unique blend of country, rock, gospel and blues and called it Cosmic American music. It’s difficult to pinpoint his greatness. What got me hooked on Gram was his voice. Especially when he sung with Emmylou Harris. Her clear pipes combined with his fragile voice is a match made in heaven. “Love huuuurts, aaaahaaaa, Love hurts.”, they sing and it’s so impeccably pure I get shivers down my spine.

Joshua Tree was one of Gram’s favourite spaces. Allegedly he got here and hung around the nearby saloons, went to the park, got high and spotted UFOs. He tragically spent his last days here. His body got stolen and cremated here too but that’s another long and twisted story… 

It’s Gram’s birthday, November 5th 2011. Klara and I check in to the Joshua Tree Inn. Room no#9, The Emmylou Harris room. In 1973, when Gram was only 26 years old, he died from an overdose in the room next to ours. It’s kind of macabre. We’ve got mixed feelings. There’s the thrill of finally being here, but then also the sick feeling knowing your biggest musical hero ended his life right here. Needless to say we can’t sleep. There’s a storm in the desert and the motel is shaking. 

The next day we go out into the park and record the first scenes of the music video. It’s really fucking cold here, a rarity during the day in the desert. It’s a hail storm. I’m wearing a thin caftan and my entire body gets stiff. I try to act cool when the camera is on but it’s a challenge. We have to stop shooting and continue the next day. Luckily then the sun shines and we get that Californian beauty we came here for. We sit under a Joshua Tree and sing Emmylou and it feels so right. This little tune we wrote back in Sweden made it all the way here, to Gram. Maybe he’s listening… 

Throughout the entire shoot there’s a raven following us in the desert. And yes, there’s no doubt about it it was Gram who was looking out for us. 

After this incredible maiden voyage to Joshua Tree I return many times. Once with Klara to write songs for our album Ruins, which results in the song Rebel Heart amongst others. Other times I’m there with my boyfriend. Once we go to visit after Coachella.

There are some incredible Airbnbs here. In 2016 K and I stayed at the so-called Dome House, decorated in a bohemian style with sky lights so we could stare at the stars before sleeping. We drink wine and bring out an Ouija board. Get shit scared. We read tarot, buy crystals and pretend we’re real desert hippies. Drive to a honkytonk bar called Pappy & Harriet’s. Drink tequila, play pool and eavesdrop on the interesting conversations of the characters hanging around here. We didn’t know it but apparently it’s Open Mic Night. There’s a little kid who is about to play. She’s got brown curly hair and big eyes, maybe 7-8 years old. She’s rehearsed a song by Mumford & Sons. She sings it like a star and plays it beautifully on his tiny little guitar. Then she starts performing Emmylou. Klara and I look at each other…shocked. The fact that we’re there in the audience. So unlikely and so natural at the same time. 

Right now, it’s a gray Stockholm day in February with snowy rain. I wish I was at the Crossroads Café in Joshua Tree. It’s early morning and the sun in shining. I’ve just ordered a Gram Parson’s polenta. My heart is open and I’m heading out on an adventure. I step into my car and turn on Jonathan Wilson’s ”Desert Raven”. Who knows where the road takes me…I’ll let the desert spirits guide me there. 

Studio daze

1 year ago

Den senaste tiden har jag mestadels befunnit mig i studion med Klara och jobbat på vår nya skiva. På grund av olika saker, som till exempel en utbrändhet, en graviditet, en pandemi och en husrenovering har det tagit väääldigt långt tid att komma hit. Nu har lilla Harriet börjat hos en dagmamma och Klara ska snart flytta in i sitt hus. Det betyder att vi äntligen kan ha fullt fokus på nya skivan. Det känns spännande att skapa något tillsammans igen. Jag inser vilket drömjobb jag har.

Det är extra kul, och lite läskigt, att vara i fasen när vi bygger. Låt för låt, tagning för tagning, lager på lager. Sakta växer ett album fram. Vi vet inte riktigt vart vi är på väg, vi har inte riktigt hittat skivans sound än. Det kan fortfarande bli lite hursomhelst.

Kreativiteten kommer och går. Vissa dagar försöker vi sätta på vår kreativitets-kran och det kommer inget vatten. Vi går vilse och det känns tufft. Vi försöker klämma in en låt i ett sound som den inte mår bra i. Det känns forcerat. Andra dagar fyller vi en hel swimmingpool med vår kreativitet och bara flyter med i ett flow. Oavsett hur det går, finns det ett pirr och nervös energi som jag älskar i det här stadiet.

Studio daze

Min syster är ett musikaliskt geni. Yup, I said it.

Studio daze

Ljuset i studion är helt underbart. Vi är så glada att det finns fönster. Oftast är vi i mörka källargrottor och spelar in. Ljusterapi!

När vi kommer till studion har vi oftast alla låtar redan på plats. Just nu är det 16+ stycken som vi känner oss sugna på att spela in. Eftersom det var fem år sedan vi spelade in sist har vi en hel del låtar, med andra ord. Vissa skrevs redan 2017. Det är nästan lite märkligt att leva med låtar så här länge och sen få höra dem inspelade för första gången. Nu får de liv. Det har inte snålats med gåshuds-stunder. Vi jobbar med en så himla bra producent och det är en sån positiv stämning. På fredagar dricks det bubbel, det skrattas och det promeneras runt de fina funkishusen i Hjorthagen varje dag. Studiomys.

Bara tanken på att få spela alla dessa låtar live om inte allt för lång tid, den är fullkomligt underbar. Stora festivalscener och kanske till och med arenor ska få fyllas med de här låtarna. Förhoppningsvis till lite allsång. Jag har nog aldrig varit så här taggad och svältfödd på rocknroll-liv. De senaste tre åren har det varit karantän och sandlådehäng, så jag kommer gå all in. Glitter, fransar, glamour… sjunga så jag nästan tappar rösten, flänga runt som en galning på scenen och headbanga loss. Jag är SÅ redo.

Det känns overkligt. Vi har inte varit på turné på över tre år. Jag tror jag har glömt bort hur det är. Och ibland undrar jag om jag kommer ihåg hur man gör? Hur nervös kommer jag vara när vi ska spela i sommar och kommer jag kunna hantera det?

Studio daze

Pablo är First Aid Kits tredje bandmedlem. Tror hans ständigt promenerade nervösa tassar kommer höras på nya skivan.

Studio daze

Bästa Daniel på Studio Rymden. En sån underbar människa. <3

Fast jag vet innerst inne att allt det där kommer att lösa sig. Det jag kanske är mest nervös över är att resa nu när jag är mamma. Jag och min sambo Gustav bestämde ganska tidigt att jag inte skulle ta med Harriet på turné. Jag tyckte det kändes jobbigt, tanken på att ha med henne backstage, på festivaler och rockklubbar. Dels för att jag inte kan fokusera överhuvudtaget när hon är i rummet, men också för att jag inte tycker att turnélivet verkar superkul för ett litet barn. Det är högljutt och stökigt, svårt att sova i en turnébuss och bara en massa gapiga vuxna överallt. Kanske hade det funkat superbra. Jag dömer verkligen ingen artist eller mamma som tar med sitt barn ut på vägarna. Men just nu med den här skivan kommer jag turnera själv.

Det är tufft att sakna sin partner, men hur tufft är det att sakna sitt barn? Vi sitter ju ihop Harpan och jag. Jag tycker att det är nästan omöjligt att lämna henne på förskolan, även de dagar då hon knappt bryr sig om att jag går därifrån. Hon finns där, ständigt i mitt bakhuvud. Hur ska jag kunna lämna henne i flera veckor och flyga till andra sidan jorden? Om det är nån som har ett botemedel för hem- och barnlängtan så får ni gärna ge mig ett recept, tack. Så tacksam för tips!!

Studio daze

En helgmorgon i köket med världens gladaste unge

Recently I’ve mostly been in the studio with Klara working on our next record. It’s taken a looot of time for us to get here. Being burnout, a pregnancy, a pandemic and a huge house makeover kind of got in the way. Now my little Harriet has started preschool and Klara is soon moving into her new home. That means we can finally have laser focus on the new record. It feels exciting to create something together again. I realise I have my dream job. 

It’s extra fun and sort of scary to be in the phase we’re in right now, when we’re still building everything. Song for song, take for take, track for track. Slowly a record is growing. We don’t know where we’re headed, we haven’t discovered the sound of the album yet. It could still be anything. 

The creativity comes and goes. Certain days we try to turn the tap on and nothing comes out, that creative water runs dry. We get lost. We try to fit a song into a format its not comfortable in. It feels forced. Other days we could fill an entire swimming pool with our creativity. We just have this flow. Regardless of how it goes, there’s a nervous energy that I love during this phase. 

When we get to the studio we usually have all our songs prepared. Right now it’s 16+ songs that we feel like recording. Because it’s been five years since we were last in the studio, we have a shit load of songs. Some of them we wrote back in 2017. It’s so cool and strange to have lived with these songs for so long and finally get to hear them played in the studio. With lots of reverb and an amazing backing band. There’s been a lot of goosebumps moments. We’re working with such a good producer right now and the vibes are very positive. We smile, we laugh. Every day we take walks around the beautiful neighbourhood. 

The thought of getting to play these songs live in not too long is wonderful.  Big festival stages and maybe even arenas, will be filled up with these tunes. Hopefully people will be singing along a little too. I’ve never been so starved of the rock-n-roll lifestyle. The last three years have been quarantine life and playground hangs. So I’m going to go all in! I’m going to wear glitter, fringes, leather…sing so loud I almost (almost!) lose my voice. I’m going to dance around the stage and headbang real hard. I’m SO ready.

It feels surreal. We haven’t been on tour in over three years. I’ve forgotten what it’s like. And sometimes I wonder if I remember how to do it? How nervous will I be this summer and how will I handle it?

Though deep down I know it’s all going to be fine. What I’m mostly nervous about is rather the whole ”being a mom on the road”-part. Early on, Gustav (my partner) and I decided not to bring Harriet on tour. It felt difficult for me, the thought of having her backstage at festivals and rock clubs. Partly because I can’t focus at all when she’s near me but also because I don’t know if tour life is well suited for a little kid. It’s loud and rowdy, tricky sleeping in a tour bus and there’s just grown ups everywhere. Maybe I’m wrong and it would be an excellent environment for her. Don’t get me wrong, I’m not judging any artist or mom who brings their kids on the road with them. It might work just fine, but for this touring cycle I’ve decided to try it on my own. 

It’s tough missing your partner, but how tough is it missing your child? Harriet and I are like one being sometimes. I think it’s almost impossible to leave her at preschool. She’s always there somewhere in the back of my head even when she’s not physically present. How am I supposed to leave her behind for two weeks and fly to the other side of the world? If anyone has a cure for longing for your child and your home please let me know! I’m dying for some advice here. 

The lion’s roar

1 year ago

Jag vet att jag skrev i mitt förra inlägg att jag är sämst på att minnas, men nu anstränger jag mig och gör ett försök? Bör också tillägga att jag är en nostalgisk person, med andra ord ska allt jag skriver nedan tas med en ordentlig nypa salt.

Klara och jag har precis firat ett 10-årsjubileum. Det var nämligen 10 år sedan vi släppte vår andra platta The Lion’s Roar. När jag ser tillbaka på den tiden, blir jag alldeles upprymd. Och rörd. Klara var 19, jag var 21. Vi var BARN. Hejdlöst lillgamla och trodde vi var jättevuxna, men vi var faktiskt bara barn. Vi bodde fortfarande hemma hos våra föräldrar. Klara hade precis upplevt sin första stora förälskelse. Jag var ganska ensam. Alla känslor vi hade var så stora och allt vi upplevde var så nytt. Hjälp, vad mycket vi fick vara med om!

The Lion’s Roar

I Omaha, Nebraska.

Vi måste spola tillbaka till 2005 först. Klara hade precis fått sin första gitarr och hon hade lärt sig de första ackorden. Hon fick en låt som heter First Day of My Life av bandet Bright Eyes skickad till sig av en vän och det var kärlek vid första lyssning. Bandet består av låtskrivaren och frontfiguren Conor Oberst, samt producenten Mike Mogis och kompositören Nate Walcott.

Det fanns något skört och opolerat över Bright Eyes. Den fick oss att inse att vi, som inte var skolade musiker på något vis, också kunde göra musik. Allt som behövdes vara några ackord på gitarren, en ärlig text och ärlig sång. Vi dyrkade Bright Eyes.

The Lion’s Roar

På scen med Conor Oberst och Nate Walcott från Bright Eyes. (Notera N*Sync-tishan på Klara!)

Tiden gick och vi skrev mer musik. Jag gick ut gymnasiet, Klara gick ut grundskolan. Vi turnerade som galningar runt om i Europa på små klubbar. Vi släppte vår debutskiva som vi spelade in i hemma i mitt rum med vår pappa. Superenkelt och DIY.

När Conor och Mike befann sig i Stockholm för att spela med Monsters of Folk i Filadelfiakyrkan 2009, lyckades vi smita in i logen efter spelningen. Vi var så nervösa att vi skakade. Två blyga unga tjejer bland en massa amerikanska rockstars. Jag, som hade en rejäl dos social fobi (mer om det i ett framtida inlägg kanske), vågade inte säga ett ord till dem men jag minns att Klara och Conor hade en artig och stel konversation som innehöll frasen “nice chandeliers they have here backstage”. Och så gav vi Mike vår debutskiva och sa “by the way here’s our record”.

Vi tänkte att vi kanske hade gjort bort oss? För det var så stelt. Att vi aldrig skulle ses igen. Jaha, det var det, suck. Vi trodde ALDRIG att Mike Mogis skulle lyssna på skivan. För tyvärr vet vi att väldigt få lyssnar på de skivor de får av nervösa fans backstage, så är det bara. Hur förvånade blev inte vi när vi ett år senare fick höra att han ville producera vår musik?

The Lion’s Roar

Klara och jag 2009. Sååå små. Fråga mig inte varför vi håller i en uppstoppad and.

Våren 2011 var det dags för vårt stora äventyr. Vi flög, tillsammans med vår pappa Benkt och vår svenska trummis Mattias Berqvist, över Atlanten till Omaha, Nebraska för att spela in The Lion’s Roar. Omaha är med amerikanska mått mätt en liten stad (ungefär samma size som Göteborg), och ligger lite in the middle of nowhere. Det är majsfält, köpcentrum och långa breda motorvägar. Här växte Conor Oberst upp och där här Bright Eyes sin studio Another Recording Company på Dodge Street, mitt emot universitet. Mike Mogis hade byggt sin studio i en gammal baskethall och den var gigantisk i jämförelse med mitt lilla sovrum, där vi hade spelat in det förra albumet. Kontrasterna kunde inte vara större.

Att åka till Omaha var lite som att göra en musikalisk pilgrimsresa för oss. Vi kunde knappt tro att det var sant, men vi gjorde det. I efterhand kan jag tycka att vi var så himla modiga. Jag minns knappt hur nervös jag var, för jag tror jag har förträngt det. Förmodligen darrade vi som asplöv hela vägen in till studion. 

Nervositeten försvann dock ganska fort. Vi blev vänner. Mike Mogis var den ödmjukaste producenten vi hade träffat. Han visade sig vara en mjuk och varm person som verkligen lyssnade. Vi kunde prata i timmar om exakt hur ett instrument skulle låta, hur vi skulle spela in det för att framhäva rätt känsla i låten. Vad ville vi säga med låttexten och hur skulle vi nå ut med budskapet till lyssnaren. Vi hade skitkul men vi tog samtidigt musiken på största allvar. Vi klickade!

The Lion’s Roar

Klara och Mike i  ACR-studion vid det stora Nevemixerbordet

The Lion’s Roar

Autoharpan <3

Vi var i Omaha i totalt en månad. Vi hade två veckor på oss att spela in, sen skulle vi mixa. Vi jobbade dygnet runt. Det var kul att jobba så intensivt för vi hamnade i en bubbla. Levde och andades låtarna. Vårt motto var less is more. Eftersom vi bara var en trio på scenen på den tiden och allt skulle fungera att spela live höll vi det enkelt. Jag tror verkligen att tidsbristen och begränsningarna vi hade gynnade skivan. Lyssnar jag på den idag inser jag att det verkligen inte finns några fillers. Alla instrument, alla låtar, fyller en tydlig roll.

Ja, som ni kanske hör är jag ganska stolt över skivan och anser att det är något av det bästa vi har gjort. Det kanske är nu när jag äntligen fått perspektiv på allt som jag känner så. Vi var bitvis superosäkra i studion och vi visste inte alls om vi var på väg åt rätt håll. Mot slutet, när Mike hade mixat ett tag, fick vi några bouncade versioner av låtarna. Vi satte oss i vår hyrbil och körde runt i Omaha och blev häpnade av hur bra vi tyckte skivan lät.

Vissa låttexter på The Lion’s Roar är ganska långt ifrån något vi skulle skriva idag. Vi var så unga och hade inte upplevt så mycket. Texterna är som små berättelser och fantasier. Det är gulligt och naivt. Men som sagt, vi var ju bara barn!

De sista två veckorna i Omaha kom vår mamma Anna och vår lillebror Isak över. Så tryggt och mysigt att ha familjen nära när man själv var så liten och osäker. Minns att vi dansade runt i studion med Isak, som var 8, och lekte. Det sista vi gjorde var att spela in låten King of The World. Conor Oberst hade skrivit en egen vers som han sjöng in. The Felice Brothers, ett band vi älskade, var i stan och jammade på låten med dragspel och fiddle. Vi samlade hela familjen och vår manager Laura, och klappade. “That’s a wrap” säger Laura i slutet av King of the World och så var vi klara. Vi åkte hem. Med nytt självförtroende och massor av överväldigande minnen i bagaget. Och en ny skiva! Jag tog med låtarna hem till Enskede och gick och promenerade med dem i mina hörlurar. Jag kände att jag bar på en liten hemlighet, en jättefin skiva som ingen hade hört än. Det var mäktigt.

The Lion’s Roar

Klara med mamma Anna i studion.

The Lion’s Roar

Klara och vår trummis Mattias Berqvist på spelning i Chicago.

Att skivan skulle bli framgångsrik hade vi ingen aning om. Vi var inte beredda. När vi hade spelat på Way Out West 2012 skulle vi signera Lion’s Roar-skivor efter giget. Vi kunde inte gå en meter utan att personer liksom hoppade på oss och ville snacka så vi fick ha säkerhetsvakter med oss. Det var då jag insåg att nu var något helt crazy på gång. The Lion’s Roar banade vägen för ett nästan ändlöst turnerade jorden runt och mängder positiva recensioner och priser. Vi fick så mycket uppmärksamhet att vi höll på att sprängas. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det gjorde med oss. Jag minns att vi älskade det men också att vi kände ett enormt ansvar. Helt plötsligt var vi offentliga personer. Som tur var hade vi varandra och tillsammans kunde vi ventilera om allt surrealistiskt som pågick. Det räddade nog oss.

Jag skulle kunna skriva en halv bok om The Lion’s Roar inser jag nu, men för att avrunda det här inlägget vill jag länka till vår livestream som vi gjorde nyligen där vi spelade låtarna från skivan: https://www.youtube.com/watch?v=sVnCgz-wwlA. Det var så fint att få spela dem igen efter alla dessa år och jag tröttnar nog aldrig. Så skål och tack The Lion’s Roar för allt du gett mig!

The Lion’s Roar

På turné i Australien med The Lion’s Roar 2013.

The Lion’s Roar

Selfie i Chicago 2012.

I’m aware that I wrote in my previous post that I have an awful memory, but I’m going to try real hard now and make an effort to remember. I’d also like to add a disclaimer that I’m a terribly nostalgic person, so in other words take everything you read from this point onwards with a healthy grain of salt.

Klara and I have just celebrated a 10 year anniversary. It was 10 years ago that our second record The Lion’s Roar was released. When I look back at that time, I feel happy.  And I feel moved. Klara was 19 and I was 21. We were KIDS. We thought we were super grown up and tried to act the part, but we were actually just kids. We still lived at our parent’s house. Klara had just experienced first love. I was a loner. All our emotions were so big and everything was so new. Oh god, what we got to go through!

First, we have to rewind back to 2005. Klara had just gotten her first guitar and taught herself her first chords. A friend sent her the song First Day of My Life by the band Bright Eyes. It was love at first listen. There was something raw and unpolished about their music. It made us realise, that despite not being schooled musicians, we could make music of our own anyway. All that we needed was a few chords, honest lyrics and an honest voice. We adored Bright Eyes.

Some time went and we wrote more music. I graduated from gymnasium (sort of like Swedish high school), and Klara finished elementary school. We toured like maniacs around Europe at small clubs. We put out our debut album, which we’d recorded at home in my bedroom with our father as the producer. Super simple and DIY. 

When Conor and Mike were in Stockholm playing a show with Monsters of Folk at Filadelfiakyrkan in 2009, we managed to sneak into the dressing room after the show. We were so nervous that we were shaking. Two young shy girls amongst a bunch of American rockstars. I, who had serious issues with social anxiety (I might write more about that in another post)  kept in the background and didn’t dare say a word. I remember Klara and Conor having a polite but awkward conversation that included the phrase “nice chandelier they have here backstage”. And then we gave Mike our debut album and said “by the way, here’s our record”. 

We thought that we’d made fools out of ourselves. Because it was so awkward. We thought for sure that we’d never see those guys again. We blew it, oh well. We never ever though Mike Mogis would actually listen to our record. We know from experience that it’s quite rare that artists actually take the time to listen to the records nervous fans give them backstage at shows. How surprised and thrilled weren’t we when we found out a year later that Mike wanted to produce our music? 

In the spring of 2011 it was time for our big adventure. Together with our dad Benkt and our Swedish drummer Mattias Berqvist, we flew across the pond to Omaha, Nebraska to record The Lion’s Roar. Omaha is considered a pretty small town in the US, and is sort of in the middle of nowhere. Its corn fields, shopping malls and long wide highways.  This is where Conor Oberst grew up and where Bright Eyes have their studio Another Recording Company. Mike Mogis had built his studio in an old basket ball hall and it was gigantic compared to my little bedroom, where we made our previous albums. The contrasts couldn’t have been bigger. 

To go to Omaha was a little bit like a musical pilgrimage for us. We could hardly believe it was happening, but we did it. In hindsight I think we were so brave. I can barely remember how nervous I was, because I think I’ve repressed those memories. But I was probably shaking to my core the whole time. 

That nervous feeling disappeared rather quickly though. We became friends. Mike was the most humble producer we’d met. He was a soft and warm person who really listened. We could talk for hours about exactly how we wanted the instruments to sound, how to record them to enhance the proper feeling in the song. We discussed what wanted to convey to the listener, and how we could stay true to the lyrics in the sound. We had a blast but we also took music very seriously. We clicked! 

We were in Omaha for one month total. We spent two weeks recording the basics, then two weeks mixing and doing overdubs. We worked 24/7. It was fun to work so intensely. We ended up living in this bubble, living and breathing the songs. Our motto was less is more. Because we were only a three piece when touring at the time, and we wanted everything on the record to sound the same live. We kept it simple. I really believe those limitations benefited the album.When I listen to it today I realise there are no fillers. Every instrument, every song, plays it’s own significant role. 

Yes, I’m honestly quite proud of this record today and I consider it one of the best things we’ve ever done. Maybe it’s now that I have some perspective on things that I’ll allow myself to feel that way. I remember us being unsure about it when we were in the studio, not knowing if we were heading in the right direction. After Mike had spent some time mixing he sent us some bounced files. We took our rental car and went driving around Omaha listening to the songs and were blown away.

Some lyrics on the The Lion’s Roar are far from something we’d write today. We were young and had yet to experience some things. A lot of the songs are fairytales and fantasies. It’s quite cute and naive. But as I said before, we were just kids!

During the last two weeks our mom Anna and little brother Isak came over from Sweden. It felt safe and nice to have the family so close when we were so young and insecure. I remember us dancing around the studio with our little brother who was only 8 years old. The very last thing we did was the song King of the World. Conor Oberst wrote his own verse that he recorded. That was huge for us. The Felice Brothers, a band we loved, were in town and popped in to jam on the track, playing accordion and fiddle. We gathered the whole family and Laura and all clapped. “That’s a wrap” says Laura at the end of King of the World and we were done. We went home. Taking some newly found courage and loads of overwhelming memories with us back to Sweden. And a brand new record. I remember taking those songs with me home, walking around my little neighbourhood in Stockholm. I blasted them in my headphones and felt like I had this little secret in my ears. A fantastic record that nobody else had heard. It was a powerful feeling. 

We had no clue the record would be so successful. We weren’t prepared. I remember when we played at the Way Out West festival in Gothenburg in 2012 and were about to sign some records after the gig. We couldn’t walk one meter without somebody stopping us along the way and we had to have security guards with us. That’s when I realised something crazy was about to begin. The Lion’s Roar paved the way for a hell of a lot of touring around the world and tons of positive reviews and awards. We got so much attention we almost exploded. I honestly don’t really know what it did to us. I remember loving it but also feeling a huge amount of responsibility. All of a sudden we were these public figures. Thank god we had each other. Together we could vent about all these surreal things that were happening to us. I think it saved us. 

I realize I could write a novel about The Lion’s Roar, but to round this post off let me link to our livestream we recently did playing songs from that record: https://www.youtube.com/watch?v=sVnCgz-wwlA.   It was so lovely to get to play them again after all these years and I’ll probably never tire of them. So here’s to The Lion’s Roar and everything it ment to me!

Some distant memory

1 year ago

Hej! Jag heter Johanna Söderberg och jag är livrädd för att flyga. Jag är alltid, för att använda ett passande uttryck, BOMBsäker på att jag ska dö, varje gång jag flyger (ja, jag har insett att turnerade musiker kanske var fel val av yrke för mig). Det är något fel med planet, det är terrorister på planet, piloterna kommer få varsin stroke, eller de är galna och ska medvetet störta planet etc. Hursomhelst…jag sitter vid min fönsterplats och tittar ut på molnen och tänker att mitt liv snart är över. Mitt i dödsångesten känner jag mig ändå ganska tacksam över allt jag fått vara med om under min lilla stund på jorden. 

 

Some Distant Memory

På en av många resor till USA. Var nog ganska rädd!

Jag har haft en toppenuppväxt i lugna Enskede, inte perfekt men ändå toppen. Fått jobba med musik, mitt livs stora passion, sedan jag var tonåring. Jag har turnerat jorden runt med min syster Klara, en person jag älskar outgrundligt. Jag har fått dottern Harriet, som är så underbar att det känns som om mitt hjärta ska gå i tusen bitar bara jag sitter här och tänker på henne och skriver den här meningen. Nu gråter jag nästan, haha. Och jag har en helt underbar sambo Gustav. Vi har ett litet hus ihop. Jag lever helt enkelt ett fint litet liv. 

Men om det är en sak jag ångrar bittert, är det att jag har varit urusel på att dokumentera min tillvaro. Och den har bitvis varit rätt speciell de senaste 15 åren (!!) sen jag och min syster Klara började skapa musik tillsammans.

Some Distant Memory

Jag kan skylla på lättja, stress eller sjuka mängder prestationsångest. Jag har köpt hur många vackra anteckningsböcker som helst. Men sidorna förblev vita och något dokumenterade har blev inte av.

Some Distant Memory

Ännu ett desperat försök…

Mitt minne är inte att räkna med. Medan Klara glasklart kan återge händelser är allt jag har diffusa bilder. Det är stökiga hotellrum, en evig väntan på flygplatser och loger som kokar av nervös energi. Jag kan inte urskilja några detaljer. Det är som om nån kört alla de tusen spelningarna jag gjort med en stavmixer i mitt huvud. Jag kan inte skilja den ena från den andra, det är en enda röra.

Some Distant Memory

På grund av detta tänkte jag starta den här bloggen. Mest för mig själv. Jag vill helt enkelt minnas mer. Det triviala, det stora, det roliga, det sorgliga, det djupa, det ytliga, det dumma och fåniga. Jag vet faktiskt inte exakt vad jag kommer skriva om. Det kan bli lite vad som helst. Jag kanske suger på det här?! Men oavsett hoppas jag att ni vill haka på. See you down the road <3 

 

Hi my name is Johanna Söderberg and I confess I’m terrified of flying. I always think I’m going to die every single time I fly (yes, I know I probably should’ve picked another occupation than touring musician!). While I’m sitting by my window seat looking out at the clouds, in the midst of my death anxiety, I look back at my life. I feel pretty grateful for all that I’ve gotten to experience during my brief time on planet earth.

I had a great childhood in quiet suburb Enskede outside of Stockholm. It was far from perfect, but still pretty great. I’ve been privileged to work with music, my biggest passion, since I was a teenager. I’ve toured around the world with my sister, a person that I love unconditionally. I’ve had my daughter Harriet. She’s so wonderful that simply writing about her now makes me tear up. I have a wonderful boyfriend Gustav. We live together in a little house. I live a sweet life. 

However, if there’s one thing I bitterly regret, it’s that I’ve sucked at documenting this life. Which partly has been pretty crazy during the last 15 years (!!) since me and my sister Klara began making music together.

I’ll blame it on laziness, stress or pressure. I’ve bought tons of beautiful notebooks. The pages remained blank.

My memory is not to be trusted. While Klara remembers events in vivid detail, like they could’ve happened yesterday, all I’m left with are scraps of diffused images. It’s a mix of messy hotel rooms, what feels like an eternity of waiting at airports and dressing rooms that are burning up with nervous energy. It’s as if someone used a mixer and blended all the thousands of shows in my head, because I can’t distinguish one from the other.  

It’s because of all of this that I wanted to start this blog. Mostly for myself, I’d like to remember more. The trivial, the big, the funny, the tragic, the deep, the shallow, the stupid and silly. I honestly don’t really know what I’ll be writing about. It could be anything. Maybe I totally suck at this?! But you’re more than welcome to follow me along the way. See you down the road. <3 

Johanna Söderberg

Johanna Söderberg

My name is Johanna Söderberg and I’m a musician and a mama. I want to fill this space with music, memories, and magic.

Instagram: @jksoderberg, @firstaidkitband

Contact – laura@littlelionmgmt.com