I veckan var jag förbi Beyond retro för att försöka hitta en kavaj som skulle matcha en av kjolarna jag köpte från Mango.

Jag provade en Barbour-jacka för någon månad sen och kände hur det kändes som en riktig mammalook. På Beyond retro hittade jag en oversized oljerock som looked the part. Den kom också från ett märke som heter Hunting world New York. Det kändes menat eftersom allt jag typ kan tänka på är tjejresan vi ska försöka få till i höst, till NY<3

Jag började tänka också på tal om födelsedagar om bloggen. När jag började skriva. För det stod 12 months ago på ett inlägg.

Tänkte att jag kanske hade missat vår första årsdag. Det känns ändå lite stort. Men jag har tur. Tydligen skrev jag första hejet till er den 1 februari förra året.

Jag är så glad för dialogen med er, den känns viktig verkligen för mig. Ett extra sällskap i vardagen och en plattform jag är så så tacksam för.

Får fira det på något härligt sätt.

Tack igen alla ni för att ni finns och läser.

<3

På julafton hade min syrra ett litet silverfat som hon ställt en vinflaska i på bordet. Så vackert var det. Vill hitta liknande på loppis.

Älskar att blanda porslin och samla omaka av sånt jag tycker om. Hos oss finns det väldigt få likadana koppar, som gäst får man välja vilken kopp som känns härligast.

Jag är till och med en känslamänniska med sånt, och har en liten tatuering vid handleden på en margarita, i den typ av glas jag vill dricka den ur. Lättare att visa än beskriva. Den kom till efter en rolig story från lunch på Riche lilla baren under tidig pandemi där jag fick ett väldigt annorlunda och väldigt mycket mer spektakulärt glas än vad jag menade.

<3

Annars kollar vi Sveriges mästerkock. Som jag följt sen start. Högtid på året nu även om det blivit lite mer mediatränat och fixat. Men jag älskar. Och Antikrundan. Men också Lerin på äldreboendet. Så gulligt det lilla vi hunnit kolla. Dessa tre ser vi ihop hemma.

Eric förstår inte mig som ser om saker men för mig blir det som vänskaper jag återbesöker. Känslorna väcks igen och alltid ser jag något nytt. Tycker om det.

<3

Förskolebakterierna har äntrat vårt hem. Gunnel har haft feber och sån där läskig barnhosta. Och så nya stora tänder på det. Och lite kämpigt med mat och förstoppning.

Jag vakar på nätterna och det är få saker som får en att känna sig så handfallen och ynklig som när ens barn inte mår bra.

Men igår så sa jag vem är Gunnel och Gunnel la båda sina händer på sitt bröst. Jag sa jaa du är Gunnel och mamma älskar Gunnel. Så upprepar hon ”mamma äkar Gunel”. <3

Försöker tänka på sånt där, att verkligen få henne att känna sig älskad och sedd. När hon klättrar upp för en backe säger jag ååh Gunnel är så modig, och så säger hon Gunel modii.

Så stora ögonblick. Har ibland svårt att ta in dem för att det är så grundat wow värme i själen. När vi läser bok och vad det än kan vara. Mysa i soffan.

Önskar bara att jag/vi hittar tillbaka till nån ork, att göra lite saker på helgerna. Inte bara vila och komma ikapp.

Jag har börjat tänka mer på sparande. Och hur roligt det är att jag typ snålar in på blommor eller något magasin för att det är onödiga lyxutgifter. Men i förhållande till annat dyrt är det ju verkligen affordable och något som får vardagen att piffas.

Jag ska skriva ner och tänka på sånt. Andra prioriteringar.

Without awareness no change osv. Jobbar på det. Att se och välja annat. Tack för all er pepp och kloka råd.

Så mycket tid så lite tid.

Jag har under naps och nattningar sett lite nya rörande dokumentärer. Tänker att jag ska dela en liten dropp av nytt och gammalt sådär verkliga se detta tips.

Kände ni förresten våren i luften igår? Jag gjorde och ljuset! Lite senare än vanligt och sådär lite skarpare och just ljusare. Kom nu våren. Jag behöver dig. Skynda snälla.

<3

<3

Kompenserar för den härliga dagen igår med en av de kämpigaste nattserierna nu.

Skriver mellan 03-04, när vi har hållit på länge och kroppen kryper. Nu är tårarna precis där innanför. Frustrationen. Tröttheten som är så tung att den blir en huvudvärk, en krypande ilska och sorg och ja verkligen frustration. En fysisk inre panik.

Nu har du fått 97,5% av vad jag har, kan jag snälla få de sista 2,5%. Det kanske bara är 0,5% kvar till mig men snälla jag behöver dem.

Kan inte något snälla komma enkelt. Jag ger allt, klappar lugnar är där, kan det inte nån dag bara landa och funka. Tredje natten nu typ tror jag tappar räkningen, av att vara mänsklig napp. Och jag fattar att det är mycket med inskolning och allt, men så också för mig. Jobbstart. Synkandet av två liv. Olika roller. Som inte vill samma. Som inte kan samma.

Att jag behöver gå upp innan några andra ljus är tända, att mitt larm de sista nätterna har ringt precis när jag lyckats få henne att somna. Vänder mig om för den lilla egna sömnen och då ringer klockan.

Hjärtat går typ av för mig då, i egoismens och överlevnadens tecken. I att bara bara bara vilja få sova.

De nätterna en får drömma är bäst. Då känner jag mig utvilad. När det liksom hunnit bli en stund av djupsömn. När vakandet släpper för en stund. Nu efter vad som känts som dvalande timmar av närhet tänkte jag att klockan ringer men nu när jag kollar var klockan 03. Och jag blev iallafall lycklig av det. Chansen till att nån timme kanske ska bli. Men jag dör av det här. Känner hur kroppen faktiskt typ förtvinar. Sprängs. Upplöses.

Men sen vaken en stund är allt igång igen. På morgonen. Lampan tänds, systemet vaket. Jag förstår inte. Inte om det blir så idag.

Jag förstår inte just nu de som skaffar fler barn. Jag vill bara förbi detta. Jag har inget mer att ge. Det här är verkligen core stunder av kamp för överlevnad.

Nu har du fått allt. Jag behöver bara lite. Snälla. Snälla. Snälla.

Drar bort mig och hoppas det ska räcka men hon vaknar direkt. Hur. Gör. Folk. Detta.

Att säga nej blir ännu mer gråt. Ett barn som verkligen sätter sig upp och vaknar. Allt tar då ännu mer tid. Tid jag inte har. Ork jag inte har. Väcker Eric. Så nu får ingen sova.

Kanske blir det lättare efter en sån kamp i några dagar men jag ser inte det ljuset. Det som funkar för andra funkar inte. Jag känner inte det. Har inte den kampen i mig.

Kan inte fatta beslut här i natten. Svamlar. ”Varför väcker du mig om du ger upp efter två minuter och ska fortsätta amma”, jag vet inte. Jag orkar inte skriken.

Och jag måste gå upp sen. Sorgen då i gryningen att inte räcka till. För nån. Känner mig som en dålig mamma. Grejer inte det heller. Grejar inget. vill ju ge henne allt. Men när allt just är mer än vad en har. Att inte alltid lyckas smyga upp utan att väcka. Att sabba hennes natt. Utöver min egen. Att inte ge henne bäst förutsättningar att vara utvilad till förskolan. Att verkligen inte själv få en stund att fixa mig och koncentrera mig.

Lägger mig i ett annat rum. Skrik och gråt. Som att jag kan sova då. Det är ju omöjligt. Stressen och dåligt samvete. Jag skakar. Jag orkar inte. Jag har verkligen inte mer. Jag har alltid mer. Men inte idag. Jag ska jobba. Ha utvecklingssamtal 9:00. Vara liksom sharp. Prata måluppfyllnad. Ha startmöte för nytt projekt, hålla startmöte till och med. Att överleva känns som ett verkligt mål. Tack godnatt.

De flesta nätter är ju nån gång snabbt kolla läget och sen somna om och då funkar det. Men de här nu. Flera på rad och att samtidigt behöva jobba. Tålamodet finns inte och hon känner det.

Jag förstår inte de som grejar att göra om detta. Jag har det inte i mig.

Hur kan det vara så svårt att sova. Det finns ju inget skönare.

Jag får ont i hela kroppen av att avvisa henne. Höra hennes förtvivlade arga skrik. Heja Eric som kämpar på nedervåningen. Nu låter det som att hon somnar. Hoppas vi också kan.

Den här natten känns just nu värre än alla nätter ihop. Känslan av att inte vilja eller kunna ge mer när en måste.

Samhället vill få in alla i samma ask och tidsspann. Och då är vi ett av de länder i världen som får vara hemma längst med våra barn. Allt det här att lämna bort sitt barn för att göra annat känns så fel. Eric säger hur ska vi kunna jobba. Det känns inte naturligt. Att hon är där och vi inte.

Det är Gunnels överlevnadssystem som kickar in, första separationerna från oss sådär mer än fåtalet promenader med morfar eller farmor. Hon kollar att vi finns kvar.

Viktigt att kunna vara ledsen men för rätt saker inte i onödan.

Mitt larm ringer och hon gråter på nedervåningen. Jag bär upp henne, en snooze och hon somnar vid mig, snabbt. Hör hur hon snuttar i luften när hon somnat.

Nu tror hon jag ligger intill men jag är på väg bort. Hoppas hon vaknar innan så vi kan säga hejdå. Hoppas inte så hon får sova. Sminkar mig i badrummet. Eric har somnat på soffan. Lägger monitorn intill honom och smyger ut ur huset.

Går från ett mörkt hus mot bussen, fullmåne, massa bilar, hur är andra vakna. Missar bussen, får vänta länge så jag typ åker i samma tid som en vanlig dag, men ändå inte.

Får sista sittplatsen på bussen. Helt slut och solen har inte ens gått upp.

Jag minns nu hur jag inatt sa att jag hatar Beatrix Potter. Falsk marknadsföring av parenting. Det är verkligen en helt annan grej. Hoppas att det inte är såhär för alltid. Säg att det inte är så.

Och att de är så mycket bebis på nätterna, i egen dvala inte nåbar. Och sen väl vaken på riktigt världens gullis ”vaaad ärr deeet mamma”.

Jag älskar dig. Men herre alla någon ingen vad jag vill sova.

~

Går på tunnelbanan nu och mitt emot mig sitter en mamma och dotter, där dottern är i min ålder. De är kopior av varandra, eller ja. Dottern är en kopia av mamman och de sitter mitt emot varandra med varsin take away kaffe. Pratar och skrattar. Jag har inte haft det. En dag som är så kommer förhoppningsvis också, hoppas det. Och då kommer alla dessa nätter, kråkfötter och gråa hår att vara värt det. Men just nu, heja heja oss alla som inte får sova pga de små.

Mamman gick av samtidigt som jag och jag vände mig om och sa det. Att de var så fina, och att jag som legat vaken hela natten med min lilla dotter blev så glad av dem. Hon klappade mig på axeln och sa att ja det går över och en dag är man bästa vänner.

Hoppas hon har rätt.

<3

Den här våren kommer bli mys. Känner det. Och jag har jobbat i studion sen slutet på förra året på en kollektion som ska bli till för något väldigt speciellt.

TWWP kommer bli mer wowigt än redan och jag är så stolt att få vara med på ett hörn.

Nu målar lite events och happenings upp sig. Håll utkik så säger jag inte för mycket.

Men jag går på moln med en trave vackra magasin under armen på väg till café för att bara sitta lite.

Och lämnade ifrån mig keramik som jag är väldigt stolt över. I lite av en ny era och uttryck. Så. Pepp. Och kul.

Önskar alla möten kunde vara såhär härliga.

Väldigt pepp och det är ju en härlig känsla att få varva annat med.

Tack för att ni gör det här möjligt.

<3

Idag på jobbet pratade vi om våra drömmar eller förhoppningar för 2025.

Jag nämnde min wish att få äta födelsedagsmiddag på Aira och vår tjejresa till New York. Jag har till och med skapat ett girl trip NY konto på Avanza.

Jag är verkligen en spendera person i min core. Inte en slösa så för jag tycker inte jag köper onödigt och liksom impulsmässigt ogenomtänkt. Jag köper med känsla och den håller allt som oftast i sig länge. Ångrar mig typ bara de gånger jag stått emot. Jag ser något, blir kär, mest kläder. Fantiserar om outfits jag inte kan leva utan. Blir verkligen sådär måste ha, hittar sätt att köpa. Löser det och jag har inga avbetalningar eller liksom dumdristigt så. Mer mitt hand to mouth leverne.

Fattar inte de som bor väldigt pangigt, reser, har ”all that” i klädväg, inredning och totti balotti liksom. För nu har jag ändå en okej bra lön. Men det känns aldrig som att jag har. Fast jag har.

Det är väl det skeva just med sociala medier. Jämförandet och känslan att alla andra har och gör och reser och ja. Kan.

Iallafall såhär i bikten, upplever jag just nu spenderandet som lite av en börda. Det har jag gjort i perioder innan alltid osv men just när det inte hinns med att spara in innan det spenderas. Att jag typ gjort av med en ändå bra del av lönen lagom tills den kommer in. Klarna 30 dagars life osv. Det blir liksom tråkigt. Och bakåtsträvande att handla innan och betala med lite förskjutning. Som att en redan hunnit glömma köpet lite innan det ens betalats. Det känns varken härligt för mig eller för världen. Jag måste liksom försöka vända det där lite. Känna mig mer före än efter.

Att ha mer att göra av med och då känna att det inte är lika värt längre. Varför är det roligare att spendera pengar som ännu inte finns än de som en har?

Iallafall. Jag blir så fascinerad av de som är duktiga på att spara. Men jag beundrar också på något sätt mitt levande. Det kanske ses som mer oansvarigt men också att jag verkligen lever och unnar mig/njuter av nuet. Äter den där lunchen, dricker kaffe jag är sugen på. Unnar mig den där jackan jag då måste ha osv etc.

Sen är ju allt dyrare. Mat, lån, livet i stort. Och det kanske är det som känns, märks av. Förut åt jag middag ute hela tiden och hade ändå.

Men lyxen i att känna att det finns en buffert osv. Jag lyckades typ för första gången verkligen spara när jag fick veta att jag var gravid. Levde som att jag verkligen hade mindre och la undan för att ha under mammaledigheten.

Efter mammaledigheten har det blivit något av en överkompensation kanske. För att det är så tråkigt att inte ha eller kunna. Att leva sparsamt.

Men jag vill verkligen börja spara. Både mer långsiktigt, jag gör lite men inte som många. Och jag vill spara till vår resa. Ha en morot för att lyckas.

Och ni som är så kloka. Vill ni dela era bästa spartips? Hur gör ni? Hur motiverar ni er?

Och jag är verkligen dålig på matlåda. Eller det är en självklar post att reflektera över men det är inte där min sko klämmer. Det är en prioritering för mig att äta lunch ute. Nu lät jag bortskämd men det är iallafall unn från mig till mig.

Det är mest mitt åh måste ha och handlar i förväg beteende kring kläder och alla dessa sponsrade perfekta inlägg som är dåligt. Och då står jag emot det mesta. Jag gillar att vara generös mot mina nära och liksom köpa fint och fixa gott osv. Och det vill jag inte sluta med per se. Hur står ni emot? Är väl frågan egentligen.

Jag sparar till Gunnel.

Men tips mottages tacksamt. Och tyck snälla inte mindre om mig.

Det blir ju roligare i längden, när en då sen kanske kan få lite best of both worlds.

<3

Första dagen tillbaka på kontoret idag. Jag invigde min nya kavaj och kjol och det kändes lite nystart. Men också tillbaka i det där smyga ur sängen på morgonen mode. Försöka hinna göra i ordning så mycket som möjligt innan Gunnel vaknar.

Det har varit så mysigt att leva efter vår egen klocka. Att kunna foka på det hon tycker är mysigt på morgonen, att ligga kvar så hon sover så länge som möjligt men det hinns inte nu.

Jag sa det idag i kafferummet, det syns aldrig utåt hur länge en varit uppe och hållit på innan en är på kontoret.

Nu är det Eric och Gunnel som inskolar och jag känner mig lite som en svikare, att jag distanserar mig lite från det jobbiga. Separationen och allt det. Men Gunnel verkar nyfiken och tycker att det är roligt, vilket känns viktigast. Och jag har hunnit vara den där mamman som mailat och ställt lite krav om vissa hygienfaktorer och säkerhetsåtgärder som borde finnas, typ skydd för eluttag osv. Men fick väldigt fint bemötande så då känner jag mig mer lejonmamma. Som värnar om sitt barns vardag och miljö. Det är ju det viktigaste. Hon den viktigaste vi har. Det är jobbigt att lämna bort alldeles oavsett. Men tryggare när vissa saker finns.

Det känns som mycket att landa i, att detta är det nya livet. Men också fint om allt börjar tuffa på. Att hitta oss i detta nya.

Jag åt en väldigt fin lunch idag med en av mina gulligaste kollegor. En så varm och fin person. Snällheten själv. Och så klok. Mysigt att ha såna nära.

Och jag hann inleda morgonen med att krama Petra på centralstationen. Hon skulle till Göteborg med tåg och jag passerade ungefär samtidigt. Vi har inte setts under julen så det kändes som att återförenas med en gammal kärlek. Och fint att hon köpte mitt kaffe för att jag var sen. Så där kom hon med kaffe och kram. En bra start skadar aldrig.

Jag hejar på 2025 fortfarande. Det känns så stort allt nu i perspektiv, när vardagen liksom är så oskriven, okänd och oviss. Verkligen ny mark.

Hoppas ni får en fin start på ert, vad ni än tar er för.

<3

Mitt hjärtas lilla person. Första dagen idag på förskola, bara nån timme där. En skolgård full med barn. Både pirr och sorg samlat inom mig. Jag känner mig stum och ledsen i kroppen. Gråten trycker i bröstet. Som att jag inte kan sortera vad jag känner. Det är så stora känslor att jag inte kan placera dem. Det intima i att någon annan ska vara dig närmast på dagarna, svara på dina frågor, trösta dig och lyssna in. Stötta och finnas. Personalen var fin. Du sprang runt och upptäckte, var nyfiken, hittade nytt. Du är så modig och vi vill dig så väl bara. Det känns som en så liten värld med något rum och massa barn men också så stort med en stor lekgård där det är brant och just nu halt. Rädslan att du ska ramla och slå dig. Att du kommer lära för att du måste. Att du kommer växa, sova med andra. Samsas och uppleva. Det känns stort och fint. Det som skaver mest var känslan att miljön kändes lite eftersatt. Slitet och smutsigt. Att det var så otroligt kallt på golven. Ska du vara i det. Du kanske inte ser det, inte tänker på det. Du kanske inte tänker på kreativa leksaker eller bristen på eller miljön i sig när du upptäcker som ett barn.

Bara någon är snäll och ser dig. Så kanske det blir annat längre fram till hösten. Att få plats där vi vill. Där vi tror du kommer sprudla mest. Men vad vet vi.

Jag vill bara ditt bästa och det är kämpigt att släppa iväg dig. Men att få hoppas att vi gett dig den grunden du behöver för att klara det.

Och att du igår för första gången sa ”tillbaka” när jag sa det till dig. Att om vi nånsin går så kommer vi alltid tillbaka. Det som känts viktigast att du förstår. Att du känner det. Att vi alltid alltid kommer tillbaka.