Hej, jag “lever”

Vi hade begravning för Christopher den 17/5 och efter det var det som att luften gick ur mig. Sista krafterna gick åt där, det var en jättefin men helt otroligt jobbig ceremoni och efteråt trängde vi ihop drygt 50 personer i hans lilla hus. Åt, drack, grät och skrattade, pratade minnen. Dagarna efteråt satt mamma och jag och bara tittade på varandra, jaha, är det nu vi ska börja leva igen? Utan pappa och Christopher. Nu ska vi börja läka, så smått börja leva igen i en helt ny, ofrivilligt påtvingad familjebild, 50% kvar, 1/2, 2 av 4.

Men innan vi kan börja sörja och läka kommer allt annat äckligt jobbigt skit som ska tas om hand efter att en människa gått bort. Bouppteckningar, den du älskar förvandlas till några kolumner med siffror, tillgångar och skulder. Abonnemang måste sägas upp, i vårt fall skulle vissa även flyttas från pappa till mamma osv. Alla samtal som måste göras med inledningen:Jag ringer i min pappas/brors ärende, han har just gått bort. Den obekväma tystnaden på andra sidan luren. Breven som kommer hem med deras namn på eller ännu värre till dödsboet Stefan/Christopher Olsson. Dödsboet.. Dödsfallsintyg och annat äckligt man ska behöva ha med att göra, helt jävla omänskligt! Jag vill inte, jag vill bara vara ledsen nu och få sörja, inte hålla på med allt det där skitet!

Hemma hos mamma o pappa påminner allt om dem, pappa o min bror. Jag ser och hör dem överallt. Allt är en ständig påminnelse om vad vi förlorat, halva vår familj. Sommarn har alltid varit min favoritårstid, de lata veckorna vi spenderat hemma hos mamma, pappa och Stoffe. Nu känns det mest som en hemskt påminnelse.

En påminnelse om helvetet som började förra sommaren, inte desto mindre när vi nu har börjat sortera och rensa bland alla grejer. Alla dessa grejer, kläder, skor, fotografier, dokument, fiskespö, Stoffes femtielva solglasögon, gamla skivspelare, cdskivor, kassettband som pappa har sparat sedan han var ung, allt ger ett hugg i hjärtat. Det är så otroligt svårt.

Innan sakerna slängs, skänks, säljs, sparas måste vi ju gå igenom allt. När det väl är borta går det inte att ångra sig. Jag vill ju spara ALLT, varenda liten sak som påminner om dem. Jag vill spara varenda liten sak, men det går ju inte.

Det svåraste för mig är alla kläder och skor. Jag står i klädkammaren och tittar på kläderna, ser framför mig något tillfälle när de har burits. Snusar på dem, gråter i dem. Vill inte skiljas från kläderna, det känns som en del av dem. Men det måste göras, förutom några enstaka saker, det kommer jag att behålla, jag måste det. Kan inte skiljas från allt på en gång, det går bara inte.

Vi lever och vi funkar, kognitivt iallafall. Inuti är det kaos men vi gör det tillsammans, vi stöttar varandra, vi gråter, skrattar, fruktar men längtar tills allt är klart. Längtar för att det är så jobbigt, fruktar för att allt blir så definitivt. 2 av 4 kvar