Hard work work.

Okej nu börjar det bli höst här också i New York. Höst med 28 grader, men ändå. De två stora barnen har gått en och en halv vecka i skolan och de tycker att det är kul. Även om de varje morgon på vägen dit släpar sina stora små fötter och suckar att de hellre vill vara med mig. Ofta har morgonen varit lite kaosig och stressig, så jag ler och försöker säga med min lenaste röst att jag förstår, men att det kan vara bra att sakna varandra lite också.

En sak som jag har haft så svårt med är att acceptera att jag faktiskt typ har bytt riktning i livet, eller i arbetslivet ska jag väl kalla det. Jag började kolla hur det skulle vara att bli operationssjuksköterska här i New York, och även fast jag trivdes så himla bra med det i Sverige så kändes det inte rätt i magen här. Inte just nu i alla fall.

Och det jag menar som är svårt att acceptera är att den här känslan att vilja vara op-syrra börjar mer och mer försvinna. Och att det är okej, men det leder ju onekligen till en liten identitetskris, vem är jag nu?

Men något som jag vill göra är att skriva. Alltså fortsätta skriva den här bloggen. Det är något som jag liksom längtar till och tycker är så sjukt roligt, speciellt när det blir lite interaktion med er som läser.

Så med det sagt så känns upplägget inför hösten som en vinnare, vi har hittat en supergullig tjej som pluggar här i New York och hon ska ha Max 3-4 förmiddagar i veckan då jag ska få chans att bara sitta och skriva. Inte veckohandla mat online eller maila med skolor eller barntandläkare. Bara koncentrera mig på skriva. Så får vi se hur bra eller dåligt det kan bli. Just nu skrivs ju allt med Max på höften eller på kvällar och nätter.

Och jag har redan märkt att roliga saker börjar hända om man tillåter att släppa in det. Till exempel så håller Ally, Fanny och jag på att jobba på grejer som jag tror kan bli riktigt bra! Och i ren blogganda så skriver jag att jag kommer snart berätta mer om det.

e.renck