Cry baby

7 years ago

Ja så har man gråtit, inte bara en gång utan två gånger, in public de senaste dagarna. Jag ska inte klaga, vill bara berätta.

Flög ner till Torekov själv med kidsen i fredags. Kände mig ganska kaxig för jag har hängt så mycket med barnen själv och det har varit ganska mysigt. Jäkligt jobbigt ibland, men mysigt. Men när själva resan börjar med att den förbeställda taxin inte kommer, och jag står med alla tre utanför porten och väntar i 40 minuter så börjar stress-påslaget kicka in.

Och man vet ju för att en sån här grej ska gå relativ smärtfritt så kan det inte vara 40 minuters onödig väntan. Men barnen var grymma, det var bara jag som kände hur svetten rann mellan brösten när vi sprang in på terminalen, tillsammans med taxichauffören som bar min väska (btw flashback från när jag födde Jack och var tvungen att åka in till BB själv och den stackars stressade taxichaffisen fick ofrivilligt följa med in i förlossningsrummet. Men mer om det en annan gång kanske).

Men sen när även planet var försenat, det började närma sig middagstid och Max började åla sig i bärselet då stod det i stjärnorna att det skulle bli högljutt. Och det blev det. Det kändes nästan som om vi stod på en scen och spelade upp pjäsen Psykbrytet – ett drama i tre delar inför alla passagerare. Jack och Harpan låg på varandra och drog varandra i håret, medan jag väser om alla mutor och hot jag kan komma på, och Max som annars är världens enklaste bebis gallskrek.

 

Cry baby

Men även om det var skrik och gråt blandat med flygande hårtestar, plus att jag visade mer än halva min rumpa när jag satt på huk i för låga byxor för att sära på dem, så var det inte det jag grinade över. Jag hade fixat det där, troligtvis med blossande kinder och spänningshuvudvärk, men jag hade fixat det utan tårar.

 

Cry baby

Torekov.

Men det som öppnade gråtporten var två personer som klev in och hjälpte mig. En kille som gick fram till Jack och sa hej vill du titta lite på min Ipad? Och i samma ögonblick var det dags att stiga ombord, då kommer en kvinna med den ljuvaste auran och frågar Harpan om hon får hålla henne i handen ut till planet. Det var då det brast. Jag började alltså hulka offentligt för att det finns snälla människor. Men fan vad gulligt det var. Gråter nästan nu när jag skriver det.

 

Cry baby
Cry baby

Obligatoriska My little ponny i fickan. 

Nu orkar jag knappt förklara gråtattack nummer två, är liksom trött på min egna skrivröst. Men i snabba drag handlade det om att jag skulle åka rulltrappa med barnen, Max i bärsele, har en tom vagn och de andra två som går bredvid. Nu i efterhand borde jag gjort det annorlunda men det har funkat bra tidigare. Harpan ramlar och blir liggandes på mage i rulltrappan medan jag står nedanför och håller vagnen, och når henne inte.

Folk går förbi utan att hjälpa och jag skriker Men hjälp henne då! Men ingen gjorde något, tror kanske att det inte såg så farligt ut, men jag såg ju framför mig min lilla 2,5-årings hand ligga söndertrasslad på ett operationsbord på handoperation. Precis som jag har sett små små barnhänder ligga när jag jobbade. Och det är väl det som får mig att just använda min jobbröst, den som kommer fram när det är skarpt läge, när det är något akut som händer. Den kommer liksom djupt innefrån magen har jäkligt mycket pondus. – KAN NÅGON TRYCKA PÅ STOPPKNAPPEN!? skriker jag. Och den rösten fick till och med en japansk turist att förstå vad som händer och sprang ner och lyfte upp henne.

Sedan grät vi allihopa. Inte turisten alltså, men Harpan, Jack och jag.

Cry baby

Nu är vi iallafall i Skåne, svinkallt och blåsigt. Men tillsammans hela familjen.

Christine's Stories · 7 years ago
Men alltså, åh jag hade också storbölat båda gångerna. Panik på det där andra scenariot! Blir så förbannad på att människor är så förbannat självcentrerade i detta samhället att de bara ser ner till sin iPhone. Och jag började nästan gråta själv när jag läste den första delen om de snälla människorna på flygplatsen. Sådant får mig också att brista, vänlighet från okända människor. Jag satt här och gravade högt åt meningen med Psykbrytet. Haha, du förstår nog inte själv hur rolig du är i dina texter! Skönt att allt gick bra till slut och att ni är framme i Skåne. Trist med vädret men det ser ganska mysigt ut där i Torekov ändå.

Jenny · 7 years ago
Förstår att du grät. Det gjorde jag med när jag läste detta. Maken till stark kvinna du är! Tänk när dina barn läser denna när de blir större, så stolta dem ska bli över sin urkvinna till mamma. Tack för så fantastiskt fin blogg. Jenny

Bea · 7 years ago
Åh! Igenkänning och TACKSAMHETEN över när nån man inte känner hjälper till… det är ju så ovanligt att man förväntar sig det verkligen inte. Du är en riktig powermamma! Heja dig!!

Mikaela · 7 years ago
Grät bara av att läsa detta! Vill ha mer skrivröst!

Emma · 7 years ago
Jag blir tår-rörd bara av att läsa och känner igen precis den där känslan. Men den medmänsklighet som en främling kan visa i det lilla gör så otroligt mycket, just när man behöver den om mest.

Sara · 7 years ago
Alltså. Jag bölar också när jag läser detta. (Visserligen ammig, hormonell och med sjukt barn). Och tänker som så ofta när jag läser din blogg att SHIT, vad du drar ett tungt lass och du verkar göra det så bra! Är avis på dina föräldra-skills och din uthållighet.

Camilla · 7 years ago
Men fy farao vad gäller rulltrappan! Jag har utvecklat rulltrappsfobi sedan jag höll på att tappa min barnvagn med min då 3-månaders flicka i en rulltrappa i tunnelbanan i Stockholm.

Trude · 7 years ago
❤️

Leena Nordstedt · 7 years ago
Å min starka lilla flicka. Grät också en skvätt. ❤️

Mia · 7 years ago
Får rys av det du skriver. Fan vad du beskriver bra. Tusen avundsjuk på Torekov-bilderna. Hoppas ni har det fantastiskt.

Dalle · 7 years ago
Men shit vad stressigt!! Heja dig o hoppas du slipper vara med om fler rulltrappsincidenter, de kan ju vara så läskiga! Heja folk som hjälps åt!

Julia · 7 years ago
Men fyfan vad sjukt. Alltså att ingen hjälpte till med Harpan! Hur fan hjälper man INTE ett barn som ramlat i rulltrappan? Känner fö igen att man gråter när nån är snäll. mäktigt att flyga ensam med tre barn. 100-0 till dig!

Malin Ljunggren-McNulty · 7 years ago
Oj vad dramatiskt. Hur kan folk inte hjälpa ett barn i rulltrappan? Fattar inte hur de är funtade? Skönt att det gick bra! Vi flög ned från Bromma i måndags och jag tyckte det var kaos på flygplatsen. Så mycket folk, endast ståplats i avgångshallen. Tom barnen sa att det var värre än Heathrow. Vinka om du går förbi. Vi bor ju grannar;) Mittemot Stallgården på Lilla Kollinge.

Linda · 7 years ago
Elin <3 stor kram till er alla

Madeleine · 7 years ago
Jösses, jag börjar nästan gråta när jag läser det. Men på riktigt, jag är djupt imponerad av vad du fixar! Jättemycket impad faktiskt. Cool kvinna.

Alice (fd Levin) · 7 years ago
Hej Elin! Har hittat till din blogg som jag tycker är väldigt bra, du skriver så ärligt och dråpligt om livet med småbarn. Gillar skarpt att du bjuder på vardagen som den är utan massa fasad. Händer att jag skrattar högt, av hög igenkänning! Vi gick i hökarängen tillsammans by the way om jag inte minns fel.. Kram Alice

Josefin · 7 years ago
Jag älskar din blogg! Psykbryt igenkänningsfaktorn är hög och att bara ha två händer när det egentligen krävs typ 8st ;) bra jobbat!

Katinka · 7 years ago
Blir fortsatt imponerad av dig..och även lite beklämd? Var är din man i allt det här? För det är väl toppen att okända människor kommer till undsättning men var är pappan kan man undra.

Jenny Carlén · 7 years ago
Herregud vilken mardröm !! den där rulltrappan är jag livrädd för, även barnen. Var inte länesen vi såg en kvinna sitta fast i den, med hela armen inklämd, hua. Å tänk där låter föräldrar sina barn leka i. Tur ni har landat i Sverige å får lite svensk sommar :). I kalmar är det strålande som. Har du vägarna förbi så hojta till vettja :). Kram

Sara · 7 years ago
<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Elisabet · 7 years ago
Fan vad underhållande. Jag läste högt för min man. Underbart. Stackars dig med gråtattackerna men tack för att du är öppen. Det ska ju bad bra att få utlopp för sina känslor.

Ingela · 7 years ago
Jag börjar nästan gråta när du berättar, så fint att det faktiskt finns vänliga människor som är handfasta och inte gör så stor sak av sin hjälp. Bra inspiration!

TINA · 7 years ago
Älskar det här inlägget så mycket att jag har läst det 3 ggr. Tårarna sprutar!