Världens bästa dotter

Jag har Nikki varannan vecka sedan lång tid tillbaka och det har varit långt från lätt, varken för mig eller henne. Jag tror många som separerat känner likadant som mig. Vänner försöker vara snälla och säga saker som att -men tänk hur mycket egentid du får, etc. Men det är ett stort hål i hjärtat att inte få vara där med sitt barn varje dag. Visst kan det vara skönt ibland att få några timmar eller en dag eller två för sig själv men det är inte samma sak. Framförallt så kan man ju inte alltid välja när alla roliga saker man vill vara med på ska ske, kanske infaller ett lov inte på ens egen vecka och man firar jul ensam eller liknande. Och jag valde faktiskt för snart 9 år sedan att bli pappa och såg otroligt mycket fram emot det så att få vara med mitt barn varannan vecka var inget jag längtade efter direkt.

I början var det svårt att hitta rutiner i veckorna, i uppfostran i dom olika hemmen och att följa upp alla detaljer. Det kan vara svårt att komma ihåg precis allt, och med små barn är det ju nya saker ständigt varenda dag som är nytt både för dom och en själv. Men nu måste jag ändå säga att det flyter på riktigt bra. Så otroligt mkt tacklingar man fått ta emot själv de här åren, visst har jag och Nikkis mamma en jättebra relation och även Amanda är fantastisk bonusmamma som jag kan prata med men när man känner sin dotter som är ens allt vara ledsen eller liknande, ja då går det in djupt i hjärtat. Det kan ingen som någonsin varit i samma situation förstå.

Men nog med allt det känsliga…. Jag är så otroligt stolt över Nikki, visst är hon inte perfekt alla gånger (vilket ingen är) men hon har växt till en så otroligt fin och självständig tjej. Och jag trodde verkligen att det skulle bli svartsjuke draman när Bill kom. Framförallt med tanke på att hon bara får vara med på hälften av allt vi hittar på och även få hälften av all uppmärksamhet.

Igår var Amanda ute på mingel med några vänner och jag var själv med barnen och katterna. Startade kvällen med att laga matsäck till morgondagens utflykt med skolan. Bill satt snällt i sin baby sitter tills jag hade ca 4 pannkakor kvar att grädda. Sen började han tok skrika, inte jätte länge men kanske en halvtimme åtminstone. Nikki ryckte in och gräddade dom sista pannkakorna. Sen när han lugnat sig åt vi och Nikki hjälpte mig även att plocka undan. Vi lekte en timme efter maten och Bill låg och grimaserade åt sig själv i spegeln i sitt babygym. Sen började Bill gallskrika precis innan Nikki skulle lägga sig. Nikki hade läsläxa att göra och ville absolut göra den även fast den inte nödvändigtvis var tvungen att göras just denna kväll. Så jag står med gallskrikande Bill och hans favorit playlist på maxvolym vaggandes i rummet medan Nikki läser en bok i 15 minuter för sina gosedjur. Jag var helt övertygad om att hon skulle bli tokig på Bill men hon grejade det helt utan minsta gnäll. Sen förklarade jag att jag tyvärr inte kunde lägga henne för Bill var otröstlig (magen….) så  när jag vaggat honom i ca en timme sa Nikki, det är ok, du behöver inte lägga mig men du kan väl komma in någon gång när jag sover och titta till mig bara. Och en timme senare när Bill skrikit konstant i 2 timmar och äntligen somnat smög jag in till en snarkande liten prinsessa. Kanske en liten sak för vissa men bara dom små gesterna och sakerna hon gör som dessa nämnda och att hon hjälper till och tröstar, byter blöjor, badar och klär Bill gör mig så otroligt lycklig och stolt att se. Att hon redan bara efter att varit syster i två månader tar så mycket ansvar och ger så mkt kärlek.

För mig är det stort, och jag blir så jäkla stolt. Älskar mina barn och min familj över allt annat på jorden.

Kram!

 

/Emil

 

instagram @emil_kullanger

 

Nikki & Bill i nya “kojan” från danska Liewood

 

Nikki & Bill myser på golvet med pläd i Gotlandsull från Klippan

 

Var tvungen att lägga med den här bilden också på Puss gullig som vanligt i hans och Gregers våningssäng.