Livet och livets bekännelser

Hej alla kära fina.

Såhär är det. Jag har snöat in på böcker och utomhusliv, (läs naturen och inte klubbande, samt RIKTIGA böcker, inte magasin.) Jag har även känt en stark motståndskraft mot all elektronik den senaste tiden, men sådant går antagligen i cykler? Eller? Någon som har samma känslor?

Under denna avhållsamhetsperiod så har jag intresserat mig särskiltför konstnärer, artiklar om konstnärer och deras liv och hem, följt på det så blev det mycket om inredning och hemmets roll i våra liv. En bok som jag rekommenderar varmt är Ilse Crawford´s, “The home is where the heart is”. Jag läste den från pärm till pärm, och allt hon skriver där känner jag så starkt med. Geni. Läs den hörni. Hon är ett geni med sin inredning, men just texten i den hennes bok berörde mig väldigt mycket.

Hursomhelst så snappade min uppmärksamma make upp mitt ointresse av internet, så han gav mig ett gammalt vackert trästativ, en låda med färg och ett penselkit på födelsedagen. I det kritska present-ögonblicket så fick jag en vag känsla av motstånd, men det är väl för att jag inte målat på åratal och för att jag kände att det var lite läskigt att börja igen. När jag sedanen månad senare stod där med penseln så var det det bästa jag gjort. Det sa han att han visste, och ibland undrar jag hur jag själv inte kan veta det.  Att tappa tid och rum är något jag söker efter som andra söker adrenalinkickar, och det får jag ju när jag målar så varför har jag inte målat.

Vad får er att tappa tid och rum?

Nedan i vårt vardagsrum turned studio

För några dagar sedan så fotade jag av bilder från en tidning jag läste i söndags, ett helt otroligt vackert och inspirerande reportage om en konstnären Rupert Altero som är bosatt i Paris,  i samma hus som Matisse och Picasso levde och jobbade i en gång. Både hur han lever och hur han har det hemma i sin studio är total livs-aspiration.

Målet har ändå alltid varit detsamma i grund och botten för mig. Att leva där man står och där man är, och inte hela tiden i hur saker och ting ska gå, var de ska leda och vad som händer sen. Det intresserar mig inte men det är så jag lever och vi allihopa säkert lever mycket med i den här tiden. Dock de ögonblick jag lyckas med att vara tidsfrånvänd är otroliga. Men de gångerna är absolut alldeles för få. Jag blir lätt helt fast i  hjulet av stress, oro och måsten..

Några svinbra och hemliga tips på detta?

Puss o kram hörni, hoppas att ni förlåter min abscence och följer med mig här ändå!

LOVE xxx

Emelie

rupert altero rupert altero rupert altero rupert altero rupert altero