Can’t buy me love

Eller kan man det? I lördags kom den förlorade sonen hem, eller den förlorade fadern ska man väl säga. Och som många gånger förr snålades det inte med presenterna som fick följa med hem. Och ja, vad ska man säga, i en perfekt värld hade jag väl hellre velat haft min man hemma (fast gärna med presenterna ändå, höhö.) Och en näst-perfekt värld hade jag velat haft honom hemma, och klarat mig utan presenter.

MEN summan av kardemumman är att han kommer alltid behöva åka bort och jobba i vissa perioder så jag ska erkänna att jag inte gråter floder när han kommer hem med detta:

 – What’s in the box!? What’s in the box!?! Håller med om att Orange is the new black som Emelie precis sagt.

Sen hade han köpt armband åt hela familjen. Otroligt svårt att fånga alla på bild tillsammans, så det är nog inte så lätt att se hur de ser ut i denna ormgrop av bleka armar.  De är från märket Redline som jag tycker är så fint, Max är rosa med vitdiamant, Harpans är med röd och guld-kejda och Jack har en svart diamant. Jag fick med säkerhetsnålen för jag är så jäkla punk. Jack hade på sig sitt armband i cirka 34 sekunder sen fick han panik, och ville inte vara med i vår sekt längre.

En bättre bild på mitt armband, även på de andra två jag hade sen tidigare.

Klösmärket på handen är från Max, hon nyper när hon ska sova. Stark som fan. Och jag är alldeles grå av torrhet. 

Men nej, man kan inte köpa kärlek, men man kan köpa plåster som sätts på de sår som stavas det-blir-många-sömnlösa-nätter-när-man-är-själv-med-barnen-i-tre-veckor.

instagram e.renck